Jonstorps Idrottsförening JIF
Även i Jonstorp spelades det tidigt fotboll i täppor och på grönområden. Görslövs boställe var ett kärt ställe att hålla till på. År 1931 försökte jonstorpsungdomarna bilda en förening och ordna en fotbollsplan, men lyckades inte med detta förrän två år senare. Jonstorps Idrottsförenings officiella födelse räknas till den 29 mars 1933. På ett möte i Godtemplarlokalen i Jonstorp valde man styrelse, bestämde årsavgifter och tog beslut om att ordna en idrottsplats. Den nybildade föreningen hyrde ett område av Axel Berggren för 75 kr per år.
Ekonomin var dålig och entusiasterna ordnade en sommarfest på Bäckaskogs festplats. Det var dock trögt i portgången. Fotbollsplanens läge vållade stora diskussioner och röster höjdes för att upplösa föreningen. Så blev det inte, men liksom på andra håll var 1930-talets första år svåra. Året efter bildandet var föreningen dock igång och deltog i Kullaserien. Bäckaskog skulle betyda mycket under de första åren. Men det var inte bara att sälja dansbiljetter, det fanns mängder av andra arbetsuppgifter. Avgift för cykelparkering skulle tas upp, försäljning av kaffe, smörgåsar, öl, korv och rökverk skulle organiseras. Kägelslagning, skjutbana och bollspel var förlustelser som kunde inbringa pengar till klubben. Danskvällarna på Bäckaskog var tradition till mitten av 1940-talet. Då drog ägaren åt snaran och ville ta del av attraktionerna själv. Detta fick till följd att eldsjälar tog initiativ till att skapa Kullaparken (Jfr s.____).
År 1947 bildades Föreningarnas Samorganisation, bestående av JIF, Väsby Fotbollsklubb och SLU (Sveriges Lantbruksungdom) i Jonstorp och Farhult. Med detta inleddes ett fruktsamt samarbete till gagn för bygdens nöjeslystna och som medförde ekonomiskt tillskott till de aktuella föreningarna. Vid 1970-talets början minskade intresset för Kullaparken. Istället startade den s. k. Kullamarknaden med knallar, tivoli och andra förlustelser, traditionsenligt hållen den första helgen i juli. Intressenterna hade då bara blivit två, JIF och Väsby FK. I mitten av 1970-talet avslutade Kullaparken sin dans- och underhållningsepok. Den revs 1983 och 1986 stod en ny fotbollsplan klar att användas.
Fotboll i Jonstorp
Fotbollen dominerade de första åren, även om både allmän idrott och terränglöpning stod på föreningens program. Det blev spel i Kullaserien och sedan i Skåneserien div. III och ett antal år i div. II. År 1950 gjordes seriesystemet om och Jonstorp hamnade i div. V. Föreningens A-lag har mestadels hållit till i ”femman” och ”sexan”, med undantag för de gyllene åren 1960-1962 och 1976, då laget kämpade framgångsrikt i ”fyran”. Ungdomsavdelningen har, i likhet med förhållandet i många av bygdens småklubbar, varit föreningens flaggskepp. Redan 1938 fick man sitt första juniorlag och fem år senare bildades en pojkavdelning.[1]
Bertil ”Fiskaren” Nilsson får exemplifiera en fotbollsspelare under 1940- till 60-talen. Han kom till Jonstorp efter att Lennart Johansson sett honom som bandy- och fotbollsspelare. Under 1940-talets senare del blev det spel i Jonstorp. Men Bertil var inte ensam. Runt honom fanns ett helt kamratgäng med fotbollsintresse. Efterhand blev det också både bandy och fotboll, senare även ishockey. Förflyttning till träningar och matcher skedde per cykel. Var det för långa resor, rev åkaren Linde av kapellet på sin grisbil och satte upp bänkar. Bertil var en lovande spelare i fotboll, bandy och ishockey. År 1954 ville han pröva lyckan i större sammanhang och gick över till HIF. Men i HIF fanns det gott om allsvenska spelare som var duktiga. Det blev mest spel i reservlagsserien. Efter två år i HIF och två år i Råå IF återvände ”Fiskaren” till Jonstorp. Åren 1960-1963 hade det duktiga kamratlaget avancerat till div. IV. Ett av åren kvalade laget till trean, men lyckades inte ta sig upp. Under två år 1976-1977 var det åter spel i div. IV med ett annat duktigt lag. I övrigt har fotbollstillhörigheten varit femman och sexan.[2]
Ungdomsavdelningen har varit klubbens ständiga glädjeämne och levererat många duktiga spelare till sitt seniorlag. År 1995 antogs en utvecklingsplan fram mot 2000 innehållande utbildning, träning, matchning, coachning, och talangutveckling. Vid millennieskiftet hade JIF ca 200 ungdomsmedlemmar, fördelade över de flesta åldersklasserna.[3]
Bandy i Jonstorp
Bandysektionen i JIF kom igång 1935. Redan 1938 var laget med i A-lagsserien. Året därpå fick laget benämningen ”Skånes bandykomet” efter att ha nått semifinal i DM. Bandyn spelades först på Halladammarna i Svanshall, men också på Görslövsåns mynning och på Skälderviken utanför Rekekroken. År 1939 hade ett antal entusiaster upptäckt att Brännan i Stora Snörröd i Farhult kunde bli en utmärkt bandyarena, inte minst på grund av att den frös tidigt. Det krävdes mycket arbete, men entusiasterna gjorde Brännan inte bara till en eftertraktad bandyarena, utan också till en plats, där bygdens familjer kunde åka skridskor. Jonstorps bandyjuniorer var väldigt framgångsrika. År 1950 erövrade de Skånska mästerskapet för juniorer. De fick också motta Helsingborgs Dagblads silvermedalj för bästa idrottsprestation i Nordvästskåne.[4]
När ishockeyn år 1950 kom på föreningens agenda fick bandylaget byta arena och bilda stommen i den nya sporten. Ishockeyn tog över alltmer och bandyn fick svårt med föryngringen. Men ett antal entusiaster fortsatte, många dubblerade i bandy och ishockey och höll jämna steg med sina seriekonkurrenter. Lag som Örkelljunga, Perstorp, Sjöalt, Villands Vånga m. fl. var ofta på besök och det bjöds på fin bandy. År 1987 var en sträng vinter. Flera matcher fick ställas in på grund av kylan. Efter det kom 6-7 milda vintrar utan att Brännan blev spelbar. Efter de varma vintrarna kom bandyn inte igång igen och 1987 blev den sista aktiva bandysäsongen.[5]
Ishockey i Jonstorp
Den 26 mars 1950 beslöt man att ta upp ishockey som en ny gren på JIF:s program. Alla spelare kom från bandylaget och utrustningen var i stort densamma. Endast klubborna och målvaktens utrustning skiljde sig. Den första säsongen spelades bara bortamatcher. De kommande säsongerna fick föreningen hyra in sig hos Rögle BK.
Redan från början fanns visionen om en egen bana och 1953 stod en naturisbana klar mellan Jonstorps idrottsplats och Kullaparken. Ett omfattande ideellt arbete hade möjliggjort dess tillkomst. Intresset i bygden var stort och i derbyn med Rögle BK och IFK Helsingborg kunde det komma 1 500 personer. Naturisen hade sin begränsning. Säsongerna var väderberoende och att hålla spelbar is krävde hårt arbete. Förslaget att skapa en konstfrusen isbana väcktes och antogs direkt. I mars 1957 presenterades kostnadsberäkning och finansieringsplan. Under hösten satte ett omfattande ideellt arbete igång och den 4 december samma år kunde R:et Eklöv från Svenska Ishockeyförbundet inviga den fjortonde konstisbanan i Sverige och den andra i Skåne (den första fanns i Malmö). Invigningsmatchen gick mellan JIF och Elfsborgs IF. Konstisbanan i Jonstorp blev hela bygdens angelägenhet. Ishockeysäsongen förlängdes och intresset ökade. År 1969 byggdes nya omklädningsrum och cafeteria, 1976 fick ishockeybanan tak och tre stängda sidor. År 1996 kläddes hela banan in och blev en komplett hall.
Ungdomsavdelningens arbete tog tidigt fart och det producerades ishockeyförmågor till föreningens representationslag. Resultatet lät inte vänta på sig. Säsongerna 1958-1959, 1959-1960 och 1963-1964 blev föreningens juniorlag skånska mästare. Många duktiga ishockeykillar från Kullabygden har under åren representerat Skåne i den populära och landsomfattande TV-pucken. Även pojklagen har under åren gjort framstående insatser.
JIF bidrog starkt till att utveckla ishockeyn i Skåne. Det förekom avancemang i seriesystemet till allsvenska div. II, där smålandslagen Troja, Ljungby, Alvesta, Växjö, Öster, Oskarshamn och Huskvarna stod för kvalificerat motstånd. Även om baklängesmålen var många gick utvecklingen framåt. Under tre säsonger under 1960- och 70-talen fick ishockeysupportrarna och ungdomarna se fin hockey i jonstorpsrinken.
På det individuella planet har barndomskamraterna Lars-Erik Johansson och Sverker Torstensson haft de största framgångarna. Lars-Erik spelade pojklags-junior- och A-lagshockey i JIF och deltog under två år i TV-pucken. I samband med militärtjänstgöring gick han över till elitlaget Västra Frölunda, där han spelade 1970-1976. Lars-Erik återvände efter sin karriär till moderklubben, inte bara som spelare utan även som ledare.[6] Sverker Torstensson tillbringade tillsammans med Lars-Erik mycket tid på isbanan i Jonstorp. Som 17-åring kom han till Rögle BK i högsta ishockeyserien och spelade flest matcher. Det blev dock degradering och året därpå spelade han i näst högsta serien i Rögle innan han gick över till Nybro IF. Det blev ytterligare sex säsonger i den svenska elitserien, nu för Södertälje. Sverker ville vidare och satsade på proffsspel i Tyskland, i Deilinghofen utanför Dortmund i tyska Bundesliga. Efter två säsonger i Bundesliga återvände han till Sverige och Karlskrona AIF i näst högsta serien innan han återvände till Rögle BK i två säsonger. Sverker slöt cirkeln genom att vara spelande tränare i moderföreningen Jonstorp innan han slutade med aktiv ishockey 1987. Därefter har Sverker haft andra funktioner i JIF. Han gjorde sig känd som en av de mest hårdföra backarna i ishockeysverige.[7]
En konståkningssektion skapades 1958. Redan första året hade sektionen ett 40-tal aktiva. Duktiga ledare var Rudi Eiler och Inge Sterner från Helsingborg. Bristen på ledare bidrog till att intresset minskade. Säsongen 1960-61 var den sista. Den avslutades med ett större konståkningsläger i Jonstorp med deltagare från hela Skåne.
En av klubbens större bedrifter var en ishockeyturné genom sex länder i Europa 1963: Tyskland, Italien, Jugoslavien, Österrike, Belgien och Holland. Det var en annorlunda resa med storpublik på varje match och generösa matchvärdar.
Lennart Johansson i JIF
Få ledare har betytt så mycket för sin förening som Lennart Johansson gjorde under 40 år. Han var med och startade föreningen, var spelare men också revisor. Han var även med som både spelare och ledare i den nystartade bandysektionen. På det finansiella planet fann han ständigt nya sätt att skaffa pengar, bland annat genom engagemang i Kullaparken. Inga idéer var honom främmande och utmaningarna lät inte skrämma Johansson och hans motsvarighet i Väsby Fotbollsklubb, Folke Jönsson. När ishockeyn kom på programmet var Johansson initiativtagare, inspiratör och fixare. För att få konstisbana i Jonstorp övertygade han potatisbönderna i bygden att köpa andelar i isbanan – andelar som man varken fick eller ville ha tillbaka. T.o.m. i syföreningen var han involverad genom sin hustru Gulli. Föreningen blev något av en familjeangelägenhet. Ingen förtroendepost eller syssla var eldsjälen främmande och ibland innehade han alla samtidigt. Lennart Johansson hade ett stort kontaktnät både inom idrott och näringsliv och var en aktad och respekterad idrottsledare. Han avled 1973, endast 57 år gammal.[8]
[1] Jonstorps IF jubileumsskrift 50 år 1933-1983.
[2] Intervju med Bertil ”Fiskaren” Nilsson 2012-01-31.
[3] Intervju med Magnus Hammarlund, f. d ungdomsledare i JIF.
[4] Jonstorps IF jubileumsskrift 50 år 1933-1983.
[5] Intervju med Kurt Gudmundsson, bandyspelare och eldsjäl 2012-01-31, uppgifterna styrkta i Jonstorps IF:s jubileumsskrift 50 år 1933-1983.
[6] Intervju med Lars-Erik Johansson 2012-02-29.
[7] Intervju med Sverker Torstensson 2012-02-29.
[8] Jonstorps IF:s jubileumsskrift 50 år 1933-1983.
Utdrag ur Höganäs Kommuns bokverk, Kullahalvön mellan istid och kommunreformer. Idrotten på Kullahalvöns landsbygd av Inge Jolfson.
