Höganäs Bandyklubb. Bandyspel trots allt
Ett antal generationer vittnar om att man ”gått på skridskor” på Sträckan, en betesmark öster om Steglingegården, som förr ägdes av Höganäsbolaget. Den bäck som rann mellan Höganäs och Hustofta – Hustoftaåran – svämmade ofta över vintertid. Kalla vintrar frös vattnet och för många kullabor blev Sträckan platsen för skridskoåkande. Bandy var egentligen ingen sport för denna del av landet, men detta till trots inspirerades ungdomarna till tävlingar i detta spel.
Några matcher spelades på Sträckan, men det innebar svårigheter att forsla dit målen. Ett antal matcher spelades sedan man istället spolat Julivallens lilla plan. Ett år spolades även stora planen, men detta orsakade alltför stora sår inför fotbollssäsongen. Bandymatcher spelades också i stora hamnbassängen, men även i ”lilla hamn”(hamnbassängen söder om Malmbryggan). [1]
Både inom Bollklubben och inom Kamraterna hade man haft vinterverksamhet i form av bandyspel. När denna verksamhet lades ner i de båda fotbollsklubbarna samlades ett gäng entusiaster den 21 december 1942 på Café National och bildade Höganäs Bandyklubb. Oscar Eriksson blev klubbens förste ordförande, Lennart Kock dess kassör och Erik Göransson sekreterare. Även om bandyintresset bland höganäsungdomarna (ofta fotbollsspelare som ville hålla igång under vinterperioden) var stort, var tillgången till is osäker. Någon naturlig tävlingsbana fanns heller inte. Redan efter andra mötet skrev klubben 1943 till staden med en anhållan om anläggande av en bandybana. Det blev ingen bana och klubben fick vänta till 1945 innan den kunde spela sin första tävlingsmatch. Denna spelades på bortaplan mot Rögle BK och slutade i förlust. 1947 var ett bra bandyår. Bandyklubben spelade då tolv matcher och fick spela sina hemmamatcher på Julivallens lilla plan. År 1948 infriades förhoppningarna, då staden iordningställde en bandyplan på Siöcrona. Avrinningen från den nya bandyplanen blev ett problem vid spolningen av banan, liksom att den låg alldeles för oskyddad mot vinden. Spelarna längtade tillbaka till Julivallen. Säsongen 1954-55 var god för klubben, då man lyckades ta hem en serieseger. [2]
Det var inte bara milda vintrar och den dåliga spelplanen som drabbade bandyintresset i Höganäs. Konkurrensen från det nya spelet, ishockey, blev för stor. Jonstorps IF hade 1950 beslutat att ta upp ishockey på programmet. År 1953 fick man där sin första landisbana färdig och 1957 fick JIF en konstfrusen ishockeyrink intill nöjesetablissemanget Kullaparken och Jonstorps idrottsplats. Idag är detta Höganäs kommuns enda konstfrusna isbana. [3] Väsby FK nappade på samma idé och byggde 1955 en landisbana i Alströmerparken, intill fotbollsplanen. Någon ishockey har inte spelats i Höganäs, utan endast i Jonstorp och Väsby. [4]
Trogna ledare arbetade enträget vidare och bandyklubben genomförde sina bandysäsonger. Även om matcherna inte varit så många per säsong spelade klubben trots allt ett antal seriematcher, med undantag av säsongen 1958/59 när verksamheten låg nere. I takt med att entusiasterna föll ifrån mattades intresset. Den 25 februari 1968 spelade bandyklubben sin sista match, och då mot Hyllinge BK. Klubben lade sedan ner sin verksamhet. Carol Karlsson var tillsammans med Stig Ljungberg några av de sista entusiasterna i Höganäs Bandyklubb. Carol spelade 113 matcher, Stig Ljungberg 89. Bo Hansson blev klubbens bäste målskytt med 40 mål, ett mål mer än Stig Ljungberg.[5]
[1] Intervju med Torsten Paulsson, 65 matcher i Höganäs Bandyklubb, aktiv spelare mellan 1946-1962, 2010-05-25.
[2] Odaterat tidningsurklipp. ”Höganäs Bandyklubb 25 år 1967”.
[3]Jonstorps IF:s jubileumsskrift 1933-83.
[4] Väsby FK:s jubileumsskrift 1925-1975
[5] Höganäs Bandyklubbs statistik över åren 1942-1968.
Utdrag ur Höganäs Kommuns bokverk, Höganäs från stenkol till millenniumskifte. Idrott o Idealism av Inge Jolfson.
