Kåseri vid hundra

2003 firade GIS en hundraårig tillvaro och dokumenterade åren i en bok som undertecknad hade nöjet att redigera. Ur denna bok återges nedan en personlig betraktelse, en vandring i minnet. En kort läsning, kanske roar den någon, hoppas Stig Wallerman.

Om än jag blir lika gammal som Gislaveds IS - 100 år - så kommer minnesbilderna att finnas kvar. Där är Claesson i en rusch ner mot hörnflaggan med bollen fladdrande runt fötterna. Där är Gunnarsson, snubblande och tofflande till bollen. Westergrens skruvade frisparkar, Hilltorps dribblande i eget straffområde, Sjögrens uppblåsta kinder inför höjdbollarna, Lindahls långa säkra utkast.

Minnen är alltid ljusblå. Därför kan man utan att blinka påstå att liret var bättre när det gänget var i farten på Ryttarvallen och jag fick mina första fotbollsupplevelser.

Det slogs aldrig några felpassningar på den tiden. Westergrens frisparkar gick alltid i mål. Hemmalaget vann alltid - nästan. Det var aldrig någon som lyckades dribbla sig förbi Hilltorp. Det minns jag bestämt.

”Lillis” Sanell är den tidigaste spelare jag kommer ihåg; dvs den som lade av först av dem jag säkert har sett spela. Annars måste jag ha sett Åke Gustavsson och det gänget också, för jag var helt späd när mor och far första gången drog mig med på fotboll. Drog med är rätta uttrycket - jag låg i vagnen …

Så småningom lärde jag mig gå och utvecklade vissa traditioner. Man skulle stå strax på andra sidan läktaren från entrén räknat. Det är fortfarande enda rätta stället om man verkligen vill se vad som händer när det är match på Ryttarvallen.

Det var alltid samma musik som spelades före matchen. ”En hatt med flor och blommor på, och klänning med spetsar på kragen. Två vita skor, så små, så små, och strumpor så ljusa som dagen …”

Sedan den pampigt festliga marschen i högtalarna, klappret av spelarnas dobbar på trätrallen över kolstybben och längdhoppsgropen, spelarpresentation.

Somliga episoder är extra skarpa i minnet. Som när Lindahl bröt armen. Han hade rusat ut och slängt sig på bollen när forwarden inte kunde hålla inne sparken. Backen Molander tog på sig den grå målvaktströjan och Lindahl gick vid lagledarens sida ut längs kolstybben. Han log när han gick ut. Den minnesbilden är tydlig. Han hade brutit armen, men han log när han gick ut längs åskådarraden.

Eller den där gången när barnet - jag, alltså - besiktigade laget som just kommit ut på plan, tyckte sig sakna någon och frågade med krävande stämma: ”Var är Claesson?”

”Han står bakom dig!” svarade föräldern.

Snabbkoll bakåt. Jodå, det stämde. Lätt rodnad på barnets kinder, munterhet bland de närmaste åskådarna.

Så småningom var jag gammal nog att själv ta på mig den röda tröjan i yngsta pojklaget. Röd och röd, förresten - vi spelade i A-lagets gamla avlagda tröjor, som förmodligen ärvts ner genom lag i olika åldrar. Rosa var tröjorna, och aningen stora för en 11-åring.

Spelare får ofta mer defensiva roller i sitt lag när de blir äldre. Själv rörde jag mig snabbt från centerposition i C-pojklaget via halvbacksplats till att bli målvakt i B-pojklaget. Stort längre sträckte sig inte karriären.

Desto roligare var det faktiskt att, när jag på 70-talet som sportjournalist var med GIS på träningsläger i Bulgarien, få dra på sig en träningsoverall och vara med i ett och annat träningspass med div III-laget. Och den av spelarna som sa att ”aldrig trodde jag att en journalist kunde spela så bra fotboll” har för all framtid ett pluskonto hos mig.

Även om jag aldrig blev fotbollsspelare har jag varit där ute och spelat match på Ryttarvallens A-plan, vaktat samma stolpar som Åke Gustavsson och Gunnar Lindahl. Om än bara från pojklaget har jag mina minnen av linimentdoftande omklädningsrum och av känslan att få hålla nollan.

Och den tröja man har spelat i betyder alltid något särskilt. Så här är det alltså: Tänk dig en VM-final i hockey, Sverige leder med ett mål mot ryssar eller kanadensare och får en man utvisad när det är ett par minuter kvar. Sånt rör mig inte i ryggen.

GIS hemma på Ryttarvallen mot Strömsnäs eller Älmhult, däremot - det är en helt annan sak …