Sven-Ingvar Claesson

Sven-Ingvar Claesson på en lagbild från mitten av 50-talet.

Tredje söndagen i september 1944 var säkerligen en högtidlig dag för många svenskar. Efter fem krigsår började ett slut på kriget skönjas, och denna dag skulle man gå till valurnorna och rösta fram en regering att leda landet in i freden, efter nästan lika lång tid med en samlingsregering.

För 16-årige Sven-Ingvar Claesson var dagen spännande av en helt annan anledning. Tillsammans med kompisen Allan Blom hade han uppmärksammats för sina insatser i GIS juniorlag. När det krisade för A-laget, som saknade spelare bland annat på grund av inkallelser, hade allt fler röster höjts för att släppa fram de båda ynglingarna. Nu var det dags för debut, hemma mot Jönköpingslaget Tord. De båda skulle vara vänsterflank i anfallet, och hade i pressen döpts till "babyvingen". De var litet nervösa där i omklädningsrummet bland de etablerade spelarna, och brydde sig för ögonblicket inte så mycket om hur resultatet vid valurnorna skulle bli.

Det blev stryk med uddamålet mot Tord, och "babyvingen" räckte inte till för att rädda GIS kvar i division III när serien slutspelades på våren. Men Claesson hade den där valsöndagen inlett en matchsvit som skulle stå sig som rekord nästan hela århundradet. Över 500 matcher i A-laget blev det innan han avslutade karriären i sista höstmatchen 1963.

Han hade debuterat i A-laget som vänsterinner, men det är som högerytter han är hågkommen, i sina patenterade ruscher längs linjen, med bollen fladdrande runt fötterna. Och för sina oberäkneliga skott, som lika väl kunde gå i mål som pricka knoppen på flaggstången bakom buren. I ett matchreferat tidigt i karriären karakteriserades han som "en särling bland fotbollsspelare .... genom sin förmåga att ena stunden dra ner applåder, den andra framkalla gråa hår hos sina supporters".