Kaptenens Krönikor – ”Ljudkulissen har färdats de femhundra meterna..."

Krönika 8 - ”Ljudkulissen har färdats de femhundra meterna..."

Sista krönikan för säsongen.

År 2020 så skapade fotbollslaget Liverpool FC:s marknadsavdelning ett koncept tillsammans med flera stora partners, bland annat Nike.
Sloganen bakom konceptet var ”This means more” och var en hyllning till det speciella band som finns mellan klubben, dess supportrar, dess anställda och alla klubbens partners.

När jag ser tillbaka på VVK:s säsong som slutade med ett välförtjänt brons så skulle innehållet i ovanstående koncept mycket väl kunna ha varit baserat på Vingåkers Volleybollklubb. Det betyder mer för oss.

Jag har få gånger under mina år i denna volleybollklubb mött en sådan stolthet som jag har gjort i år. Visst betyder det mycket att det gått bra på planen en hel del, men det betyder SÅ mycket för SÅ många;
- Vi har haft partnerträff med rekordmånga partners som kom och lyssnade, de var nyfikna och delaktiga på ett sätt som visar att det betyder mycket för våra partners.

- Alla volontärer och ideella människor som ser till att denna klubb mår så bra som den gör. Jag har sett en stolthet och ett tillsammans på ett sätt som det var längesedan jag upplevt. Vi är så starka tillsammans och att fira framgång tillsammans betyder mer för oss.

- Den slitna men ack så charmiga sporthallen har varit fylld till bristningsgränsen ett par gånger under den här säsongen. Erik från Bra Marknadsföring har fångat passionen och glädjen med en massa filmklipp, känslor som nu kommer leva kvar. Jag som inte ens bor i Vingåker får till och med prata Vingåkers Volleybollklubb här i Örebro.

- Vi har Sveriges bästa volleybollpublik och det betyder mer för oss. Det finns ett speciellt band mellan laget och dess supportrar. Jag har fått förmånen att intervjua ett antal spelare om säsongen som gått och alla svarar enhetligt. En enorm tacksamhet, ett stöd som de inte upplevt förut i sina karriärer. En ljudkuliss som är svår att ta in, men framförallt en tacksamhet över stödet och supporten de fått genom hela säsongen. Som sagt det betyder mer för oss.

**

Filip och Fredriks film ”Den sista resan” kom ut på bio i mars 2024. Nästan exakt ett år efter min största supporter genom min volleybollkarriär, min mamma, gick bort. Min mamma har nog sett mig spela elitserievolleyboll i varenda hall i Sverige förutom bortamatcherna i IKSU och Pajala, dit rullande aldrig den blå Saaben.

Ungefär en månad innan hon lämnade oss trotsade hon sin smärta. jag, tillsammans med min fru Josefina, fick med henne på en sista volleybollmatch i sporthallen. Hon orkade knappt gå och det var fysiskt jobbigt för henne att sitta upp på läktaren hela matchen. Hon kämpade igenom smärtan och vi tog henne hem till sin lägenhet på vårdhemmet efter matchen. I hissen upp till lägenheten la hon sin hand mot min kind och sa att ”Tack för att jag fick följa med och uppleva volleybollen en sista gång”. Vi både visste nog innerst inne att det inte skulle bli fler matcher. Cirka en månad senare var hon borta.

Jag skrev ett mejl till Filip och Fredrik där jag tackade för den underbara filmen och sedan berättade jag om hur min och min mammas sista resa var en 2 km lång resa från en lägenhet på ett vårdhem till en sliten sporthall för att uppleva den lilla sporten volleyboll, i den gamla sporthallen, i det lilla samhället Vingåker. Helt enkelt för att det betyder mer för oss.
Jag fick ett långt svar av Wikingsson som tackade för mejlet och historien. Det hade han inte behövt göra men jag är övertygad om att säga tack betyder mycket även för framgångsrika människor som har kvar fötterna på jorden.

**

När jag lämnade sporthallen efter bronset var säkrat så var bara ett fåtal människor kvar. Publiken hade lämnat sedan länge. Vi hade suttit i omklädningsrummet och pratat. En del spelare, en del ledare och några funktionärer. Jag var bjuden på en påskmiddag hos min pappa och jag blev givetvis sen på grund av att jag inte ville lämna den där känslan som fanns i omklädningsrummet och i sporthallen. Vi som klubb hade en medalj runt halsen och det var vi så otroligt väl värda. Säsongen gick i mål där för många och jag kunde ta på stoltheten som alla involverade kände. För det betyder allt för oss.

I stället för att åka direkt till påskmiddagen från sporthallen så svängde jag in höger vid kyrkan. Jag rullade med bilen till närheten av den plats där min mammas minneslund ligger. Stängde av motorn. Berättade för min mamma att VVK numera också har ett brons runt halsen. Vi har adderat en medalj till det silver vi tillsammans bärgade för 22 år sedan. Sedan fortsatte jag berätta om mina intryck och stoltheten jag kände. Jag fick inget svar av min mamma men om jag hade fått ett svar av henne så är jag övertygad om att det hade låtit ungefär så här:
”Jonas, jag vet. Jag har hört vartenda jubel, varenda trumma, varenda tuta och klappat med i varenda handklappning som kommit från sporthallen. Ljudkulissen har färdats de femhundra meterna hit till minneslunden. Det betyder lika mycket för mig”

Tack för i år!

Snart ses vi i sporthallen igen, för betyder allt för oss.

/Kapten #8
Jonas Bjuhr