Vad allt handlar om…

En profil med ett föreningshjärta utöver det vanliga…

DM. Denna årligen återkommande händelsen - tillika tävlingen - som man (läs: jag) hyser någon form av hatkärlek inför.

Man vet liksom aldrig riktigt hur man skall värdera utfallet...

Först och främst; äntligen ett DM som kan anses vara ett DM. Ett bra antal lag, en rimlig spridning på nivåerna lagen härstammar ifrån, samt ett arrangemang som flutit smidigt - både tidsmässigt och arrangörsmässigt.

   Dessutom; en skön stämning lagen emellan, en bra domarnivå och sönderkokad korv i Rimforsa. Då är man ändå nöjd, sett till omständigheterna.

Men det är ju ändå en tävling. Och just begreppet ”tävling” har ju en medföljande förhoppning och ett mål. I någon form.

Vi hamnar i en intressant grupp, där ett av lagen redan på förhand kunde anses vara det som skulle vara i topp bland de 13 deltagande lagen. Övriga två lag är historiskt sett våra gamla rivaler, som vi såklart gillar att möta.

   Gruppspelet OCH söndagens slutspel kan summeras: stolpe ut. Per och Isac riskerar drömma mardrömmar om ”sidpass från vänster med avslut”. Kling i metallen, 7 sekunder från slutsignal. Uddamålsförluster. Hållna nollor och ledning efter inledande perioder.

   Som coach känner jag en sak: orättvist!!

Men vad är då egentligen rättvisa? Och VAD är det som faktiskt betyder något?

Väl hemma i Åby, söndag kväll, så fortsätter innebandyn. Men i en annan form; hemmapremiär för H1, mot Örebro. Läktaren som plats istället för båset. Vinst med 7-6. Viktigt. Och välförtjänt!

   Jimmy Bagges sista match i Oilers-tröjan.

   Avtackning och hyllning av en person med ett större föreningshjärta än de flesta föreningsmänniskor jag någonsin mött.

   En fullsatt Åby Arena där alla vill visa sitt ”tack”.

   En gemenskap.

   Tårar - här och där - av rörda åskådare och vänner.

Grabbarna i P07/09 gör sitt P15-DM bra. De kan med stolthet kliva upp ur sängarna rakryggade imorgon bitti. Trots flera förluster. Trots en totalt oönskad placering.

För de fortsätter visa en fortsatt hög moral! 

De fortsätter värdesätta gemenskap. De föregår med goda exempel. De bryter ihop, men kommer igen.

   Vinster och förluster. De värmer skönt. Och svider något så förbannat.

Men gemenskapen finns alltid där. Oavsett. Och kvällens stund i Åby Arena påminner mig; gemenskapen är det som i slutändan betyder allt!

Vi kommer vinna tusen gånger framgent. Men inte denna helgen. Och låt oss helt enkelt få bryta ihop av det. För en stund.

   Imorgon är en annan dag, som Christer Björkman sjöng (Text och musik: Niklas Strömstedt.). Riktigt usel låt för övrigt. Och Jimmy påminde mig om det. (Om den andra dagen. INTE låten.)

Vi känner inte varandra, Jimmy och jag, mer än att vi regelbundet växlat ord och meningar i hallen - både med och utan klubbor i händerna. Men jag säger ändå: Tack, Jimmy! Tack för att Du visar betydelsen av gemenskap och föreningshjärta. Men också det fina i att vilja vinna. Och samtidigt ha modet att förlora.

"Om du inte har investerat mycket så gör det inte lika ont att förlora, och det är inte lika exalterande att vinna."

― Dick Vermeil (NFL-coach)