De mentala, olika smakerna…

Bättre trivsel än i en 83-stjärnig hotellsvit…

Om någon påtalade: ”Du tar ledarrollen på ganska stort allvar, eller hur?”, så skulle nog den spontana responsen vara något i stil med ”Det vet jag inte direkt, men det är ju himla kul med innebandy.”

   Faktum är att svaret egentligen är ”Ja. Oerhört!”

Och då kommer den där mer djupa diskussionen; Varför ta det på så stort allvar? Det är ju ”bara” en sport!?

   Och det är ju rätt i sak. Det är ”bara” en sport. Det heter ’innebandy’ och är en sport. Men det är ju bara där det börjar. Sporten fylls sedan med tusen relaterade saker. Allt från känslor, skador och tid. Till ögonblick, förväntningar och individer.

Personligen arbetar jag ganska hårt - rent tankemässigt - med att ta reda på vad det är i mitt huvud och bröstkorg som gör det här till ett sådant beroendeframkallande gift, som jag har svårt att vara utan. Är det förlustens beska som starkt konkurrerar med segerns sötma? Är det siffrornas storlek på tavlan? Är det positionen i en tabell och det mätbara?

   Eller är det rentav det kollektiva? Det sociala? Det utvecklingsbara? Eller det logistiska?

Fotot från omklädningsrummet är för mig den perfekta tavlan. Och vid närmare eftertanke så är den det samlade svaret på frågeställningen. I alla fall för mig.

Det är stunden, enligt det som fotot berättar på djupet, som är mitt beroendeframkallande gift. Och däri är den säregna ”idrottsdoften” bara en av tusen substanser, som tillsammans bildar giftet. Det GODA giftet.

Linköping Floorball Games är färdigspelat. Och det bjöd ta mig tusan på alla bitar som tillsammans gör detta så förbaskat roligt. Kontrasterna. 
   Ena stunden djup besvikelse. Andra stunden en euforisk glädje. Nutidsanalyser av det mentala tillståndet i laget, i den intensiva bubblan man är i när det är cupspel. Glädjekramar och näsblod. Olagliga passningar och kirurgiska kryssmål. Enormt trevliga samtal med Göteborgslag och den direkta upplevelsen av oförskämd ledare i Stockholmslag.

Cupen gav oss fyra matcher, som vi i en varannan-match-uppdelning hanterade ”kanon” och ”kalkon”.

   Inledningsmatch mot Älvstranden (Göteborg) resulterade i en 2-5-förlust. Trots en mycket bra genomförd match. De var helt enkelt strået vassare. En stor eloge till Älvstranden, som på ett mycket fint sätt visade sportsmanship både före, under och efter match.

   Match 2. Västerhaninge. Bad i isvak och utan diskussion en 3-8-förlust i en match där alla svartklädda hade tankarna på annat än innebandy…

   Match 3. Täby FC. Det lag som mitt i gruppspelet rekade hallen de intalade sig att de skulle spela final i. Och samtidigt det laget som de facto nog borde ta hem bucklan, både på papperet och rent spelmässigt. Här gör vi säsongens (eller rentav historiens) solklart bästa match och vinner så starkt och rättvist det bara går med 4-1.

   Match 4 och tillika B-slutspelskvart. Hässelby. Vi trampar rakt genom isen, väljer att ligga kvar i det iskalla vattnet och låter dem få göra 8 mål medan vi gör…0. Så hesa som vi var efter matchen mot Täby, lika lufttomma var vi efter söndagsmatchen mot Hässelby.

Fotokänslan var inte med i Sporthallens omklädningsrum under söndagen, innan match. Även om vi ledare på något sätt ändå ville intala oss motsatsen, med tanke på vad som skedde kvällen före…

Vad tar vi med oss från helgen? Jo, återigen att inställning är allt. Vi visar att vi kan spela innebandy på en oerhört hög nivå när vi spelar som ett lag. Vi visar att vi - på gott och ont - spelar i nuet. Och vi skriver ut nya mentala kvitton. Det är de som är byggstenarna för fortsättningen. Personligen tar jag med mig en sak; inget, absolut INGET, slår den stolta känslan av att uppleva en stund lik den som grabbarna ger oss ledare - och inte minst varandra - lördagen den 1/4, kl. 21:30 i Valkebohallen, efter matchen mot Täby.

Att fotot är taget runt 20:00, samma dag, kanske säger något… 

Föräldrar! Ni fantastiska anhängare, som följer med oss i vått och torrt. Ni som bjuder på trevliga samtal före och efter match. Ni som kör. Ni som engagerar er i detta - tack!! 
   Och jag intalar mig ibland att min stämma blivit högre från båset. Kanske upplevs den t.o.m. för hög ibland… Jag försvarar det i så fall med att jag vill uppleva grabbarnas eufori…om och om igen. 

Det här var slutet på tävlingssäsongen. Vi tränar på onsdag igen, men tar träningsledigt på skärtorsdagen. Jag tror att det blir en onsdagsträning präglad av reflektion och eftertanke. Med mycket glädje och med blicken i backspegeln; många stolta ögonblick.

Tack för tävlingssäsongen 2022/2023!

"För att upptäcka din sanna potential måste du först lära känna dina egna begränsningar och sen ha modet att ta dig förbi dem."

― Picabo Street

(Före detta världscupåkare och OS-medaljör)