Bekräftelsen.

Vi:et. Viljan. Vinsten.

Dragkampen… Att i ena stunden veta att det inte finns någon ”quick fix”. Vi gör detta arbete tillsammans, långsiktigt. Medan den andra stunden påminner mig - med en viss kall rysning - om att gänget inte kommer att bestå i all evighet. I alla fall inte som ett innebandylag.

Det är då man inser att nuet är det som är väsentligt. Det vi har, och det vi gör, idag.

Vi kan inte ändra gårdagen. Och vi kan inte bestämma utgången av morgondagen. Men vi kan tillsammans göra så gott vi kan för att hjälpa nuet.

   Att ha ynnesten att få vara en del av säsongens sista seriematch på bortaplan mot Ledberg, och få uppleva ÅBY IBK P07/09-gängets personligheter, insatser och moral, är få förunnat. Veckoslutet och helgen börjar nämligen något oroväckande; en hagelsvärm av sms med budskap kantade av bortfall efter bortfall… 

Well, vi försöker göra det vi kan. Med det vi har.

En trupp bestående av 9 utespelare + 2 målvakter, 4 ledare och ett gäng föräldrar sticker till Kärnahallen (som historiskt sett har en bra aura för oss) och avslutar serien. Agendan ganska behaglig… kaffe, musik i omklädningsrummet och ganska gott om tid för uppsnack. Kort sammanfattat; en tight, ostressad och harmonisk stund med rätt stämning på både individ- och gruppnivå i kombination med 80-talsmusik hämtad från filmvärldens kamp- och hjältegenre.

Anna hade med sig hembakade bullar.

”Låt oss ta en bulle och kaffe efter matchen. En segerbulle.” sa någon.

Matchen, då? En av säsongens bästa. ALLA går in med vilja. Med mod. Med beslutsamhet. Vilket dessutom kryddas med att domarduon lägger en nivå på matchen enligt vad undertecknad önskar; långt ifrån sönderblåst, en jämnhet i bedömningarna, samt en hög tolerans av fysiskt spel. På RÄTT sätt. Gänget är ju där, både ålders- och storleksmässigt, nu. Det behöver inte innebära fulspel och skador. Med rätt nivå på bedömningen.

2-3 på tavlan efter slutsignalen.

Med periodsiffrorna 1-1, 1-2, 0-0 så signalerar det inte trygghet. Snarare jämnhet. Men med en ledning inför sista så är uppdraget ganska klart; ”Nu kör vi in i kaklet!”. Nu gör vi detta tillsammans. Det är ju bara 15 minuter det handlar om…

   Vi drar på oss tre utvisningar i 3:e perioden. Och DET törs jag säga att t.o.m. publiken ansåg vara rimligt, sett till grabbarnas inställning därute. Tvåminutrarna uppstår genom pannben och vilja. Inget annat. Vi sätter solklart stopp för baklängesmål, trots en dryg minuts 3-mot-5-spel. Aldrig direkt farligt.

Ödmjukheten. Moralen. Och vetskapen om ”nuet”. I alla grabbars ögon, när vi tillsammans formerar oss i cirkel runt målet efteråt. Efter seriens sista match. Som egentligen inte betydde speciellt mycket, rent administrativt. Men förbaskat mycket för oss. Som lag.

Att uppleva det. Att se det. Sådant skapar en viss klump i halsregionen, som signalerar till ögonen att det är okej att bli lite fuktiga för en stund… 

Alla bör nämnas och lyftas idag. Och så ÄR det. Ett faktum. Alla ger sitt allt idag. Men jag vill trots det nämna ett par killar, som jag känner är värda ett par omnämnanden;

- Rasmus i målet gör (enligt mig) säsongens i särklass häftigaste match. Hans benparad som skyddade oss från 3-3-kvittering är en obeskrivlig händelse. Och det är bara en sekvens av en fantastisk helhet, under 45 minuter. Rasmus åt dessutom lövbiff till middag, kvällen före match. Det har kanske något, trots allt? Lövbiffen…

- Arvid som varit långtidsskadad är tillbaka och gav inget - ABSOLUT INGET - gratis till motståndarna. Jag tror inte jag någonsin varit med om ett mer kvantitativt återtagande av boll och en större påtaglig vilja att vara både 1:a och 2:a på samma boll. Motståndaren fick ställa sig i kö på bollinnehavet. Respekt!

- Emil… En trygghet som vi ALDRIG får ta för given. Någonsin. Den lojalitet som står skriven i hans panna är inte till salu. Tack, Emil. Laget tackar dig!

Och som sagt; övriga är minst lika värda en eloge. Inte minst med tanke på justeringar i laguppställningen, nya direktiv och de ständiga uppmaningarna att ge sina 110%… Ni gör det idag!

Det skall ni ALLA ha tack för. Och tacka er själva!

Nuet är dyrbart. Och vinstresultat på tavlan är kul. Men vilja och lagkänsla övervinner alla siffror.

Mitt ”nu” är ett fint ”nu”. Min dag är en fin dag. Och det fina är att jag fick dela den med ett oerhört fint gäng. Den där förbannade klumpen i halsen gör sig påmind igen, i skrivande stund. Men den får gärna bo där för en stund…

Tack, ALLA, för en fantastiskt kul, lärorik, ibland lite jobbig, men framförallt oerhört värdefull och givande säsong. Och ni föräldrar; ta gärna en stund med era söner och förklara för dem att de är fantastiska. Och förstå samtidigt att Ni lagt en grund hos dem, som de föräldrar just ni är. Jag törs säga att jag delar den uppfattningen med övriga ledare…

   Vi tar sikte på kommande helg, som avslutar tävlingssäsongen, då Linköping Floorball Games står på agendan. Det blir kul! Och jag ser plötsligt fram emot att påbörja en ny säsong 2023/2024. Om jag får.

   Men låt oss vara kvar i nuet för en stund…

"Allt handlar om resan, inte resultatet."

― Carl Lewis (OS-vinnande friidrottsstjärna)