Kaptenens Krönikor: "Vi vill bli fler och vi räcker ut en hand"

Krönika 4 – ”Vi vill bli fler och vi räcker ut en hand”.

Även om det känns lite tungt att vara VVK supporter just nu med ett par förluster i rad så kommer VVK alltid igen. Det känns lite som om vi är vår egen värsta fiende under perioder i matcherna och när vi får bukt med det så kommer vi bli farliga.

Om vi blickar framåt så finns en vision inom VVK att vi som elitförening ska bli självförsörjande. Spelare från egna leden ska utgöra stommen i elitlaget. Det ska finnas en naturlig väg genom klubben. Med start i volleybompa till att flera år senare ta en plats i elitlaget. Den vägen ska du som ungdomsspelare kunna se, känna och motiveras av. Det behöver finnas förebilder som gjort den resan tidigare och visa att det verkligen går. Utan idoler och förebilder så kommer mängder av ungdomars låga slockna innan den ens har börjat brinna ordentligt.

Själv minns jag när jag var 9 år och tålmodigt fick vänta till att jag skulle fylla 10 år för att få börja spela Minivolley med ”Kralle” som ledare och tränare. Mina idoler och förebilder hette bland annat Pär Sandberg och Henrik Janerin på hemmaplan och givetvis Bengan Gustafsson i landslaget. För mig följde sedan åren som ungdomsspelare innan Hasse Stahl frågade mig som 15 åring om jag vill vara med i A-laget som då spelade i div 1.
Jag var lyckligt lottad att under hela min volleybollkarriär haft tränare och ledare som alltid gjort mig till en bättre spelare. En del hade sin styrka i ledarskapet och en del hade sin styrka i volleybollkunskapen. Men de fanns alltid där och grunden för att bli bra i volleyboll fanns i alla ungdomslags DNA. Vi som förening var bäst i Sverige på volleybollens grunder.

Om vi i VVK ska nå vår vision att bli självförsörjande på talang så behöver vi fler. Vi behöver bygga en ännu större organisation för att skapa en hållbar och självförsörjande klubb;
För ungdomar, för nya spelare, för proffs, för publik och för sponsorer. Men framför allt behöver vi bli fler ledare och tränare. Blickar vi i backspegeln så var det en naturlig del i VVK att volleybollkunskapen färdades mellan generationerna. Den lyxen besitter vi inte just nu. Därmed inte sagt att det är omöjligt att hitta tillbaka dit, men vi behöver jobba hårt för att komma dit.
Vi får inte låta tid bli en fiende utan att jobba smartare. Vi är några gamla spelare som vill bidra på något sätt. Vi har pratat om vad vi kan göra utan att det tar tid av oss som vi i dagsläget inte har. Målet är att skapa intern träning för nya tränare eller ledare som vill bli bättre på ledarskap och att lära ut volleyboll. I vår stora vision som klubben har så återfinns en idé om att bygga en slags handbok eller ett klubbmanifest, ”Det här är VVK och så här jobbar vi för att nå vårt mål”

Jag vet att det finns fler där ute som vill vara med och bygga en ännu starkare förening än den vi är idag. Jag vet att det finns människor där ute som vill vara med och återskapa den starka ungdomsförening som vi en gång var. Finns passion och viljan så fixar sig resten. Vi är på en plats i dag där självinsikten är starkare än någonsin skulle jag säga. Med en tydlig självinsikt så vet vi vad vi behöver jobba med för att nå dit vi vill.
Vi behöver skapa den där naturliga kedjan av volleybollkunskap så den växer organiskt i klubben. Vi får aldrig igen bli personberoende. Vi vill bli fler och vi räcker ut en hand.
Alla små bidrag i form av tid, kunskap, idéer är välkomna.

Fler och fler vill börja spela volleyboll runt om i Sverige och även här i VVK. Vi har som sport har inte råd att tacka nej till barn och ungdomar för att vi är för få ledare eller att klubbar inte pallar med. Med damlandslagets succé, med Bella Haak som superstjärna och framgångarna på beachplanen så tror jag att detta tillfälle inte kommer komma åter. Nu har vi inte råd att misslyckas att ta vara på den medvind vi har. Sporten volleyboll förtjänar ett par pinnhål upp i Sveriges idrottshierarki och nu är det läget up for grabs.

/Kapten #8
Jonas Bjuhr