Kaptenens Krönikor: "Du har inte de fysiska förutsättningarna..."

Krönika 3 – ”Du har inte de fysiska förutsättningarna för att bli bra i volleyboll”.

Våren 1994 fick jag höra att ”Du har inte de fysiska förutsättningarna för att bli bra i volleyboll”.

Det är ett direkt citat från en instruktör som under den tiden var ansvarig för intagningen på volleybollgymnasiet i Falköping. Jag minns inte mycket mer från den uttagningsdagen nere i Falköping, men jag minns hur jag frös till is och inte riktigt visste hur jag skulle bete mig efter jag hade hört de orden. Jag hade nog där och då en bild att denna intagningsdag skulle bli en walk in park. Jag visste att jag var talangfull och hade visat på ett flera SM-tävlingar på ungdomsnivå att jag höll en ganska hög nivå. Min årskull, 78:orna innehöll ett gäng riktigt bra spelare men i min värld fanns det inte på kartan att jag inte skulle komma in.

Denna krönika kommer inte handla om att tycka synd om mig eller vad hade hänt om jag kommit på volleybollgymnasiet utan den kommer handla om att jobba med det du har och se det som din största tillgång du har.

Under min elitseriekarriär lyckades jag skrapa ihop 2125 poäng. Det är inte så illa pinkat utifrån en person som inte hade de fysiska förutsättningarna att bli bra i volleyboll.
Hemligheten bakom en mängd av dessa poäng är att jag insåg tidigt att om jag ska få spela så behöver jag vara bättre än andra spelare på vissa nyckelelement i spelet. Så som servemottagning till exempel. Om jag skulle ha en bra och stabil servemottagning så skulle ju chansen öka att få spela. Ett volleybollag är ju beroende av en bra mottagning för att hjälpa passaren att skapa så bra möjligheter för anfallarna som möjligt. Jag skulle säga att jag blev ganska bra på servemottagning och därför fick jag spela väldigt mycket, vilket också ledde till att även jag fick chansen att anfalla då och då. Då kommer vi till en annan viktig aspekt i spelet, vinn så många anfallspoäng som möjligt av passen du får, det kommer leda till att du kommer få fler chanser att anfalla.

Jag har alltid varit smal, hela låg och mellanstadiet växte jag inte speciellt mycket. Under sommarlovet mellan årskurs 8 och årskurs 9 så växte jag runt 8-9 centimeter på längden. En del av mig var ju superglad för det, i och med jag ville bli så lång som det bara gick.  Det skulle ge mig bättre förutsättningar att kunna bli så bra som möjligt på volleyboll. En annan del av mig var inte lika glad och exalterad. Jag var ju som skrivet ovan smal sedan innan och att min kropp nu skulle bli 8-9 centimeter längre samtidigt som min kroppsliga bredd hängde i samma takt var ju inte direkt toppen. Jag fruktade ännu fler kommentarer om att jag var smal.
Under de följande åren så föddes nog en identitet och karaktär för mig som volleybollspelare. Jag behöver vara smartare än andra för att kunna utmana spelare som egentligen är bättre, mer fysiska och större än mig. Om jag skulle ge mig i kast med att gissa en procentsats så jag skulle jag säga att av de 1803 anfallspoängen jag tog under min elitseriekarriär så är 80 % av de anfallspoängen en så kallad ”touch ut” via motståndarblocket.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här. Jo, jobba med vad du har och bli ännu bättre på det.
Hitta vägar som gör att du kan bidra på ditt sätt. Jag insåg där och då att jag inte kommer vinna lika många poäng i anfall och hjälpa mitt lag om jag ska gå på kraft och försöka slå bollen så hårt som möjligt ner på motståndarens sida. Jag behövde vara smartare och nyttja det jag hade och verkligen träna upp den sidan. Min anfallspoäng via blocket var ju lika mycket värda för mitt VVK som de få gångerna jag lyckades anfalla direkt ner i golvet.

Jag ser allt för många människor både i dagens idrott och även i företagsvärlden där jag mest numera spenderar min tid som ser sina tillkortakommanden som en svaghet i stället för att tänka: Det här har jag att jobba med, hur kan jag förvandla dessa utmaningar till mina fördelar. Jag ser en generation växa upp som vill ta genvägar till framgång. De är inte beredda att kanske ta en mindre glamorös roll utan vill vara lagets stjärna och blir i stället kreativa på att hitta på ursäkter till att inte göra jobbet som krävs.
Jag ser många fall där spelare försöker göra någonting som de inte riktigt behärskar, för de VILL verkligen vara den spelaren som behärskar detta. För många vill vara en spelare som andra ser göra något häftigt. Jag gissar på att det är samtiden, bekräftelsebehovet och ”like” generationen som bygger den spelaren.

Jag hade aldrig fått chansen att ta 2125 poäng om jag inte hade börjat resan med att bli så bra som möjligt i servemottagning. Den egenskapen gav mig chansen att vara på planen så mycket som möjligt. Sedan lärde jag mig att hantera anfallsspelet och insåg tidigt att jag inte kommer slå ner bollen hårt på motståndaren sida utan behöver ha en större verktygslåda i min anfallrepertoar.
Ju tidigare du som spelare skapar dig en identitet och jobbar med det du har och slutar klaga på det du inte har så kommer du bli mer framgångsrik. Det gäller på planen lika mycket som det gäller i resten av livet.

/Kapten #8

Jonas Bjuhr