Onyx cup 2020 - ett epos del 2

Känns ju smått surrealistiskt att sitta här vi tangenterna nästan på pricken ett år efter det första "eposet", och författa ett till - behöver nästan där kliva ifrån och låta håren på armarna lägga sig ner, och bara insupa den känslan..

Innan vi vandrar vidare här, vill jag bara göra en shout out till Micke som på ett ypperligt sätt kompletterade mitt rosadimmiga minne med en hel del saker som stod ut lite extra innan jag tog till pennan! Med det sagt, förbered för en aniiiiingnens längre text än vid en sedvanlig seriematch, allt annat vore ju ovärdigt den här resan!

När klockan skrek elakt vid 06:30 på lördagen morgonen så kändes det som att man blivit påkörd av en buss, givet den lite gradvis (eller rejält gradvis) förskjutningen av dygnet som pågått de sista veckorna - men energin föll över mig ganska fort när jag i min ögonvrå såg pokalen från vinsten i B-slutspelet förra året, bilder från semimatchen började flimra förbi i huvudet, redan där såddes nog ett litet frö om vad som skulle ske denna helg. Nåväl, vi kom iväg i god tid och det är fasen något magiskt med att kliva in Rosvalla arenor klockan 08:45 på morgonen, 10 mil från hemmet och mötas av en vägg av leenden och skratt i form av tomtbergafamiljen - allt från fnittriga spända tjejer till svinpeppade päron, värmen spred sig ganska omgående i bröstet kan jag säga. Men det var inte så mycket tid att insupa allt det där, det var hög tid att leta upp omklädningsrum och börja peppa inför dagens första fighter för båda lagen. Även om det var solklart för tjejerna, så var vi extremt noga med att vi är ett lag - så självklart så värmde vi upp tillsammans, och körde en klassisk armkroksring tillsammans innan vi skulle ut på respektive plan.

Vi samlades hela gänget efter första matcherna, och det var exakt samma återkopplingar från alla tränare - det var en minst sagt seg första match för båda lagen. Men det var ju lite väntat, givet 2,5 veckor på sofflocket med ansiktet begravt i en Aladdinask så frodas inte flåset direkt. Men vi var tydliga med tjejerna, den typen av spel där vi inte går in 100% kommer inte ta oss någonstans i den här cupen, och alla höll med unisont - detta var inte det Tomtberga som vi känner igen. Vi skakade av oss första matcherna och gav oss rakt in i respektive lags andra match, och det var här som det där fröet som såddes på morgonen började få rot och växa sig starkt. I den ena fighten fick vi förmånen att se vårt Tomtberga kriga till sig en 2-0 seger efter en mycket tuff match, det var rent hjärta och vilja som tog oss hela vägen där (och ett och annat blåmärke och brännsår). I den andra, fick vi se den andra halvan av det hjärtat få en tuff start med 0-3 i baken - men genom samma vilja och Tomtberga jävla anamma (det var ett nytt ord för tjejerna kan jag berätta) så vände vi och gick förbi till 4-3. Känslan i omklädningsrummet när vi tillsammans firade de två segrarna bara önskar jag att alla ni fick ta del av - fröet var riktigt starkt nu…

Även om det var bitvis långa pauser mellan matcherna, så flöt dagen på i någon form av kollektivt mys mellan spelare, föräldrar och tränare. Det var lite grann som att vara på en fest där man känner alla. Matchmässigt trummade vi på, där vi blandade vinst och förlust (på det berömda håret) fram till lördagens sista matcher för båda lagen. Det hade nu efter dagens spel blivit tydligt att det var väldigt skarpt läge för ena gänget, och en mycket viktig match för det andra gänget också om semifinal skulle bli verklighet. Vi föll i båda matcherna dessvärre, men ur den mest objektiva vy jag förmår mig att hålla, så var det (ursäkta språket) fan inte rättvist. Vi hade i de senaste matcherna, inklusive dessa, etablerat ett tryck på motståndet som inte var av guds nåde - hur motståndarna lyckades stå emot, vet jag faktiskt inte, men hatten av till dem. Men det som var otroligt märkbart med detta var känslorna i omklädningsrummet för båda lagen efter detta, det var upprört, tjejerna var uppriktigt förbannade. Ska det vara så tänker ni? Damn right att det ska vara, man ska få vara emotionellt engagerad så länge man gör exakt det som våra tjejer gjorde - vänder det till energi och glädje efter ilskan har lagt sig, för att köra ännu hårdare nästa gång!

Ser att jag måste korta ner mig, men efter lördagen slut (sent som satan) så var det i princip tillbaka till hotellet, äta och duscha. Allt det där låter enkelt och smått, men här måste vi plussa ALLA era tjejer. Under hela helgen är de så galet ansvarstagande och självgående, de infinner sig exakt där de ska vara vi varje samling varje gång. De hjälper varandra när det är någon som har ont eller behöver något, otroligt fint att se!

Dags för dag nummer två, efter en skön natts sömn på hotell (inget jäkla gympahallsgolv här inte :) ) och rejäl frukost så bar det av till hallarna igen. Det var tyvärr så att en laget inte var vidare till semifinal, men de andra hade en gruppsspelsmatch kvar där det var vinna eller försvinna som gällde.  Eller ena eller andra laget, det är så felskrivet det kan bli, tjejerna agerar som ett lag - precis som det ska vara! I sista matchen möte vi iaf Väsby som enligt tabellen vittnade om tufft motstånd, inga förluster och 3 mål insläppta totalt. Well..  Tror inte de var förberedda på den Tomtbergamaskin som klev på i C-halllen kl 11:00 söndag 5/6. Det var 110% tempo och tryck mot Väsbys mål, så efter period 1 så hade vi en trygg 3-0 ledning med oss, efter den vinsten stod det klart - vi är i semifinal! HELA laget inne på plan och firar, och det värmer ..  Och det där fröet gott folk, har ni börjat få en ganska stadig stjälk!

I semifinalen ställdes vi mot ett av Väsby lagen som vi redan hade mött, och det var samma lag som vi hade förlorat mot sent på lördagen. Men den där känslan, den där känslan som (för er som var med) som vi hade efter förra årets semifinal, började infinna sig. Framförallt efter ha sett samtliga tjejer totalt mala ner vårt motstånd, så började man känns vad det här skulle kunna bli. Vi fortsatta på samma mantra, vi ville verkligen att slå mynt på känslan vi hade - det handlade mer om det än ren innebandytaktik, om än så hade vi såklart scoutat våra motståndare och ändrat var taktik lite för att stänga ner dem. Jag pausar där bara, förmågan dessa tjejer har att agera efter våra instruktioner är magisk, det är precis därför vi så effektivt stängde ner deras anfall gång på gång - och med samma beslutsamma spel såg till att rulla hem en riktigt stabil vinst, F I N AL i Onyx cupen stod på menyn!!

Jag kommer sammanfatta finalen på ett kort sätt, för jag vill plussa så många efter det här - men här smälter allt samman på något sätt, allt det som skett under helgen. Spelar det någon roll att vi ligger under med 0-1 halvvägs in i matchen? Nej! För jag ser det i tjejernas ögon, jag känner att den där jäkla fröet är nu en full-blown rosbuske tametusan och det finns inga alternativ - tomtbergamaskinen kommer att ta detta hela vägen, och vet ni vad? Klart som FASEN den gjorde det, genom jävlar anammat och storspel från precis var enda spelare på plan, så lyser det 2-1 till Tomtberga på tavlan när matchen är slut! Guld i A-slutspelet i Onyx cupen, smaka på den, bara smaka på den… här och då blir det extra tydligt för mig vilken bredd vi har i laget, hur när vi spelar som ett lag kan ta oss vilket motstånd som helst när som helst! I just detta läge när tjejerna dansar på plan i ren glädje, publiken skriker i extas, så är det svårt att inte få en tår i ögat när man möter blicken hos en annan tombergatränare - den glädjen som vi känner när tjejerna få uppleva något sånt här, går inte att beskriva!

Man kan ju fortsätta i evigheter, vilket jag kanske redan gjort, men behöver ändå plussa några saker innan jag lägger ner pennan:

Målisarna: Som gammal målvakt, hatten av till våra tre målvakter Filippa W, Filippa P och Nova som under helgen höll oss kvar i fler matcher än jag kan räkna - TACK!

Backarna: Har under en cup aldrig sett en mer stabil backlinje än jag gjort denna helgen, de stängde ner så otroligt många anfall och var på rätt plats 99 ggr av 100. Byggde grunden för alla våra anfall!

Centrar: Jobbade outtröttligt genom samtliga matcher, städade upp de få gånger backarna in hann med, och var uppe och stänkte in mål gång på gång, respekt!

Forwards: Det kan inte ha varit kul att vara back i motståndarlagen när de sprang som det gjorde, bitvis etablerade vi sånt tryck hos motståndarna att golvet måste ha nötts ner till grunden!

Cupens mål: Ett mål som stod ut var det som gick på ett snöre från Wilma, till Filippa W till Liva som smekte in den. Det var riktigt innebandygodis det!

Cupen svandyk: Wilma ..  Gör sig bäst att se på vår story på Instagramkontot, in och titta :)

Allt det där var fantastiskt på alla sätt och vis, och jag bär med mig i princip varenda minut av helgen långt framöver. Men det som ändå står ut mest, det som jag nog aldrig kommer att glömma, det är sammanhållningen och glädjen bland våra tjejer. Var det någonsin ett alternativ för det andra lagets tjejer att åka hem under söndagen, trots att de inte hade några matcher? Absolut inte! Fanns det något "ni vann guld!" Nej det fanns det verkligen inte - VI vann guld! Det fanns bara vi, ni som var där såg hur det såg ut efter slutsignal och på lagfotot efter, ett lag!  Våra framgångar och motgångar delar vi som ett lag - det finns bara ETT Tomtberga, och så kommer det förbli! Och det här laget är så sammansvetsat med hela tomtbergafamiljen, så från botten av mitt hjärta så tackar jag alla föräldrar, syskon, släkt och vänner som gjorde den här helgen till något magiskt. Jag hoppas det där fröet som blev till rosbukse står sig under många år - guld i Onyx cupen..  YEAAAAHHH!!!

Forza Tomtberga!