1970-79

Många tunga spelarförluster varslade om en tuff säsong. Och visst blev det en sådan också. Kontraktet grejades först i slutomgångarna.

Föreningen tog hem DM dubbelt genom att både A-laget och J-laget vann. I serien nådde man en fin-fin andra plats bakom suveräna Skellefteå AIK. AIF avslutade seriespelet i fin form, och tog bl a poäng av seriesegrarna.

Vem kunde ens drömma om allsvenskan när flera tongivande spelare lämnade laget före seriestarten. Tuolluvaara och egna juniorer blev svaret på hur man skulle fylla luckorna i laguppställningen. Serieseger gav kvalplats, och ett klassiskt kvaldrama utspelade sig.

Kvalet blev en spännande historia, där AIF fick rena drömstarten efter storseger hemma mot Tunadal med 9-3 (Aspvik och K. Svensson 2 mål var), och heroiska 3-3 i Kempehallen mot storfavoriterna Modo. En tillsynes onödig hemmaförlust mot Hofors, 1-5, efter rena raset i andra perioden (4 mål bakåt) gjorde tabellen tätare. AIF saknade många spelare på grund av skador och sjukdomar, vilket kan ha spelat viss roll. På Hovet i Stockholm väntade Hammarby på ett skadedrabbat AIF, men bl a Christer Karlsson spelade trots skada, och AIF kunde vinna med 6-2. Med bara tre backar i laget var detta en otrolig prestation.

Returen hemma i Kiruna blev om möjligt än mer angenäm, 7-2. AIF hade möblerat om rejält i laget, och det gav utdelning. AIF var på god väg mot allsvenskan när Tunadal grusade till det efter sin 5-3 seger i Sundsvall. En svag första period blev AIFs fall. Det såg nu allt mörkare ut för AIF att nå allsvenskan, man behövde hjälp av andra lag.

Den täta och tuffa "måste" bortamatchen mot Hofors vanns med 5-4 efter ett sent segermål av Hans Karlsson, och gav en relativt oväntad seger. Inför sista omgången innebar AIF-seger över klara Modo en allsvensk biljett. Kiruna gick man ur huse och tryckte in sig i Matojärviskjulet.

Över makalösa 4100 åskådare pressades in i hallen, och formligen bar fram AIF till en 7-1 seger mot Modo! AIF valde att låta en forward i varje kedja säkra hemåt, och hela laget gjorde en kanonmatch. Andra rundan gav 4-0, och matchen var vunnen. Försvaret med Freddy Lindfors som topp var mycket bra. Det talas om sydländska glädjescener efter slutsignalen, och det är inte att undra på. Kiruna AIF klart för allsvenskan!

Den enda säsongen Kirunas ishockey varit representerat i högsta serien! Dessvärre hängde man inte med i dansen bland de stora elefanterna i hockey-Sverige, utan blev klar jumbo. Man var egentligen aldrig nära att hålla sig kvar, då inte ens hemmaspelet gav poäng i önskad mängd.

Säsongen var till och med i fara då AIF (även IFK) låg under konkurshot före seriestarten. Gemensamma supporterkrafter samlade in de mest akuta pengarna, 25 000 kronor, och en avbetalningsplan uppfördes för den resterande skulden. En bingohärva och felsatsning på en kiosk hade givit föreningen skatteskulder på över 100 000 kronor. Staffan Larsson stängdes av IFK Kiruna och blev ettårsfall.

AIFs publiksnitt var 2601 åskådare/match. Jan Aspvik gjorde AIFs första mål i den högsta serien efter 1.44 mot IF Björklöven i den första omgången. Jan-Erik Dantoft stod för framspelningen. Det sista gjorde Alf Nilsson i bortamötet mot Djurgårdens IF.

Trots allt ett mycket stort år i Kirunas digra ishockeyhistoria - rent av det största.

Inför den stundande serieomläggningen av seriesystemet gällde det att minst säkra en plats i nya division ett. Nio spelare tackade för sig, och nya killar måste hittas för att förstärka truppen.

Bland nyförvärven kan nämnas Pekka Rampa - Ilves, Staffan Larsson - IFK Kiruna, Jan Bergsten - comeback och Gunnar Pettersson - Almtuna IS.

AIF var ojämnt hela säsongen och säkrade en plats i den nya ettan via seger över IFK Luleå med 10-1.

AIF anlitade en rysk tränare, Alexander Kasjajev. Under ryssens tuffa drillning nådde AIF en andra plats i serien, och kunde nog nått minst kvalserien om inte en underlig spelform i play-off satt käppar i hjulet. Man spelade bäst av två matcher, ingen eventuell tredje och avgörande.

I stället tog förlängning vid efter den andra matchen, som AIF vunnit stort borta över Strömsbro. Det ville sig inte bättre än att Strömsbro satte segerpucken minuterna före första övertidsperioden tog slut. Om man å andra sidan besegrat Strömsbro på Matojärvi i första matchen skulle saken varit klar. Dessvärre gjorde AIF en medioker match och ställdes mot en demon i motståndarkassen. Många anser att AIF av årgång 75-76 är det bästa laget i föreningens historia.

Det blev även ett SM-guld till föreningen då man vann Pojk-SM. Harry Kiviniemi avgjorde finalen mot Djurgårdens IF.

AIF tappade två högklassiga backar i och med att finländarna Rampa och Palmu flyttade runt 60 mil söderut, till Skellefteå AIK. Även Såsen tackade för sig tillsammans med Slangen Larsson.

Egna juniorer och en comebackande Lauri Lindberg skulle försöka fylla luckorna. Laget spelade bra och såg ut att kunna gå riktigt långt i kvalet. Dessvärre förlorade man hemma i ladan den avgörande matchen mot Karlskoga.

Erik Lakso var närmast en gigant i försvaret, och utsågs efter säsongen till norrbottens bäste spelare av NSD.

En säsong där AIF gjorde vad som förväntades av laget. Sparsam spelaromsättning lovade gott. Trotjänaren Hans Ågren aviserade att lägga rören på hyllan men kom tillbaka under hösten. Mikael Andersson och Lars Karlsson etablerade sig på allvar inom seniorhockeyn. Leif Ejdeholm hade en stark säsong med sina 24 mål.

Klassiskt derby i slutomgången där supporterklubbarnas Ture Antonsson och Ingvar Cronvald slog vad om att krypa över isen vid förlust. AIF tog sin enda derbyseger för säsongen över ett bra IFK-lag. Antonsson fick jublande stå och se på när Cronvald kröp över isen i Kalle Svenssons matchtröja inför 1.300 åskådare!

Play-off mot Mora gav en svidande sorti för de svartgula krigarna. Osannolika 0-10 hemma på Matojärvi i returmatchen innebar sommarlov. Inför bortamatchen stördes laget av reseproblem. Dimma innebar att AIF fick landa i Jönköping istället för Borlänge, och sedan åka buss 70 mil till Mora. Knappast ett drömscenario.

Efter överkomliga 2-5 i bortamatchen fanns förhoppningar om revansch hemma på Matojärvis is. Men i returmatchen avgjorde ett bra Mora direkt. 0-4 efter 12 minuter och resten blev ett spel för galleriet. Mora spelade en tuff och snabb hockey och hade en fruktad förstafemma med bl a Jos Svensson och Hasse Hansson.

Den sista (senaste!) säsongen på gamla Matojärvi gav ytterligare play-offspel. Tränaren Freddy Lindfors summerade säsongen i klubbtidningen AIF-aktuellt. - Seriespelet gick ungefär som väntat. Två segrar mot Timrå gladde, medan matcherna mot Boden hade mer att önska. Målet var att nå kvalserien, det var nog en besvikelse för alla i laget när vi inte nådde ända fram. Att både Mats Johansson och Erik Stålnacke saknades i play-off spelade naturligtvis in. Att båda dessutom spelade i samma femma gjorde saken än värre.

- Matchen mot Västerås i Rocklunda inför 5000 personer var en upplevelse, att vi sedan vann var som russinet i kakan, fortsätter Freddy. I andra rundan ställdes man mot Huddinge, och blev utslagna efter 2 matcher. Storförlust borta, något jämnare i Kiruna. Freddy: - Vi borde ha vunnit, så bra var inte Huddinge. Det som antagligen avgjorde var våra tre tuffa matcher mot Västerås som satt i benen. Huddinge hade det enklare och slog Groko Hockey i två raka. Andra saker att notera från säsongen är att AIF la om sitt spelsystem till att spela mer "elastiskt". Laget kan numera möta olika typer av motstånd utan att behöva förändra grundläggande saker. Mer ekonomiskt spel är en annan faktor. Mer hjärna med andra ord.

AIF såg fram emot att till hösten byta slitna Matojärvi mot nybyggda Lombia. Freddy igen: - Den nya hallen ger oss bättre möjligheter till utökade träningstider, styrketräning i anslutning till isträning, samt extra pass för målvaktsträning.

Om kommande försäsong: - Vi skall satsa på att möta bättre lag, det ger mer. Det ger längre resor, men blir mer givande. Avslutningsvis flaggade Freddy för ett tuffare AIF kommande säsonger: - Vi hade minst utvisningar i serien, spelar alldeles för ärligt. I fortsättningen måste vi vara mindre ärliga, men det betyder dock inte att vi skall spela fult. Hårdare träning, spelarna skall få känna sig tröttkörda efter träningarna, s k "psykträning", dvs träningspasen fortsätter över fastställda tider.

Mikael Andersson vann den totala poängligan, och A-juniorerna gladde med sitt SM-Guld. Minnesvärda matcher var annars 10-0 mot IFK, 19-0 mot Teg och 13-0 mot Groko. AIF var ett tag Sveriges målfarligaste lag!

Den första säsongen på nya Lombia Ishall innebar många tunga spelarförluster. Juniorer flyttades upp och backhårdingen Christer Karlsson kom tillbaka upp till AIF från Södertälje SK.

Största nyheten var väl annars att Lombia ishall stod klar. I november skrinnade AIF in på isen. Första matchen blev givetvis ett derby mot IFK. AIF vann med 11-3 och AIF:s Jan Aspvik gjore det första målet i den nya ishallen. Sista målet för AIF på Matojärvi gjorde för övrigt Lars-Åke Sörbrand när AIF besegrade Järved med 6-2.

AIF var nära kvalserien - igen. Västerås besegrades som året före i play-off 1. Sedan blev Luleå för svåra i play-off 2.