Eller inte ...

18 spelare som tillsammans som lag skulle försöka ta revansch mot Spånga.

Fantastiskt höstväder på Spånga IP, en gräsplan som för säsongen måste sägas ha varit i det bästa möjliga skick men som tyvärr av naturliga skäl släppte rejält och en sådan där helt underbar match som egentligen alla borde och skulle älska att få spela.

Antingen så växer man med uppgiften eller så krymper man och tyvärr så reagerar vi alla olika. Stundens allvar tar lätt överhand för somliga medan andra som sagt var älskar utmaningen, precis som i livet i övrigt.

Båda lagen inledde lite trevande med mycket bolltapp och felslagna passningar. Spånga lyckades precis som Viggan trycka ner våra wingbacks trots att vi tjatat om att komma upp i banan då vi faktiskt primärt spelar en 3-5-2 uppställning. Under de första 20 minuterna så såg det tyvärr snarare ut som en 5-3-2 och där Spånga behandlade bollen bättre på gräset än vi.

När vi lyckades hitta upp på mittfältet eller på forwards blev vi snabbt av med bollen igen och det enda av offensivt spel att prata om inledningsvis var några omställningar. Defensivt kom egentligen inte Spånga någonvart heller. Efter 25 minuter började vi dock få tag på bollen mer och började skapa lite chanser framför allt via våra fasta situationer där vi var riktigt bra och varje hörna och frispark blev till en farlighet. Adam sköt efter hörna men ett utsträckt ben stod i vägen, Linus drog på en riktig kanon som räddades på mållinjen till ny hörna och våra absolut största och farligaste chans kom på en frispark som damp ner på Svennes vänsterfot nästan inne i Spångas målområde men bollen lyckades glida utanför den bortre stolpen trots att målet var helt vidöppet. Dessutom skapade vi en enormt fin målchans när Lasse på egen hand vann bollen och vi kom 2 mot en ensam back där Aldin var helt fri inne i mitten bara 10-talet meter från Lasse och enkelt hade kunnat lägga in bollen men Lasse fortsatte framåt och blev tyvärr rutinerat stoppad av backen.

Nu kändes det verkligen som att vi ändå hade ett riktigt fint momentum även om spelet som vanligt hackade lite när vi spelar på naturgräs och nog kändes det som att vi skulle kunna ta med oss det ut i andra men icke. Spånga flyttade upp positionerna igen och det var framförallt ett enormt slit från våra backar som gjorde att vi spelmässigt kunde freda målet bakåt då Spångas nr 7 inte mindre än 2 ggr lyckades hitta den bortre stolproten under halvleken.

Sedan händer det då igen, precis som mot Viggan. En lång svepande frispark letar sig in den bortre delen av målområdet och där får en ganska ensam Spångaspelare (nr 2) hoppa upp och nicka in en 1-0 ledning till Spånga. Olika ansvarsområden vet vi själva men det är ju självklart att det inte ska behöva hända igen och på nästan samma sätt (mot Viggan på hörna) dessutom.

Strax efter det tvingades vi kasta om till en 4-3-3 uppställning för att sätta ett högre tryck men spelar man det så måste minst 5 av de 6 offensiva spelarna vara i ständig rörelse och dessutom agera 2-vägsspelare och då räcker det inte med att endast 2-3 stycken är det. Vi trycker visserligen ner Spånga mer och de kommer i ständiga kontringar vilket gör att våra backar fick slita enormt. I slutet kastade vi dessutom upp ytterligare en av dessa men fick egentligen inte ut så mycket mer än, igen, en mycket farlig frispark signerad Adam som tillsammans med Axel gjorde sin bästa insats på gräs i år. Frisparken dök ner mot bortre stolpen och där kunde vi kanske förväntat oss att en BSK-spelare skulle offrat huvud o ben för att få in den men istället kunde målvakten rädda ut den till hörna.

Spånga kom i ständiga omställningar vilket gjorde att de få backarna vi hade kvar därnere nästan gick på knäna i slutet och t o m ropade åt Adex i målet att inte rulla ut på dem utan lägga upp bollarna själv.

I 93e blåste domaren av matchen och Spånga hade vunnit sin andra kvalmatch med 1-0. 

För vår egen del så har vi nu med facit hand 3 stycken 0-1 matcher, på naturgräs, under hösten. Alla 3 har varit av direkt avgörande karaktär och därmed har pressen varit större på killarna än vid andra tillfällen och då är vi tillbaka där igen. Det är vid de här tillfällena som alla måste växa ett snäpp till, Laget i alla situationer måste gå före Jaget, planeringen av sin tid och inställningen inför, innan, under och självklart också efter matchen måste vara 100 %-ig annars förlorar man. Det räcker absolut inte med att 6-7 av spelarna är där, ALLA måste vara det och ställa upp på det och ställa upp för varandra. Vi må stundtals spela en fantastiskt fin fotboll hemma på BIP-en men man måste också lära sig att klara av andra underlag (Ärvinge, Knutby, gräsplaner och annat) och att växla över på ett annat sätt att spela och att kunna hantera det fysiska spelet som alltid blir mer uttalat på gräs. 

För vår egen del väntar nu nästa helg match mot Rådmansö hemma på just BIP där självförtroendet brukar vara på topp. Situationen är nu den att vi måste vinna mot Rådmansö (som slog UNIK igår) medan det nu helt avsågade UNIK måste slå Spånga borta. Mirakel har skett förr så vi får väl hoppas på ett litet sådant då. Den matchen kommer nu med all säkerhet spelas på konstgräs så Spånga har inte fördelen av gräset på sin sida. Vi får väl se vad som händer i veckan och hur UNIK kommer ta sig an uppgiften. För vår egen del spelar inget av det någon roll om vi alltså inte tar oss samman och visar på en större stolthet och engagemang än i går och avslutar kvalspelet snyggt med en vinst hemma på BIP.

Väl mött på lördag 14.00.