Golfbollstävling, fy fan vilken grej ändå.

Jag var på Valborgsfirande i söndags. Ingen stor grej. Lite kallt. Och en eld. Lagom liksom. Lite som det alltid är. Men när vi stod där och småhuttrade sa någon: "jaha, i morgon är det alltså vår".  Sådär bara. Ingen direkt förklaring, utan mer ett konstaterande. Nu är det vår. Och då är det är väl det. För hur kan man annars förklara att det var hemmapremiär mot FC Gislaved i div 6 elit supermaxdeluxe-serien? Det går inte.

Ett relativt stort gäng fotbollssugna själar hade sökt sig till ett grönt Rastavallen för att se sambalir, klackar och vackra cykelsparkar. Tyvärr är Rastavallen just nu inte lämpad för de två första sakerna. Gräs är fläckvis en bristvara just nu. Men en cykelspark i mål blev det. Tyvärr inte gjord av diblåe. Men fin ändå. Ett konstprojekt. Det värmde.

Men inte lika mycket som "golfbollstävlingen" i paus. Denna klassiker bland tävlingar har äntligen återuppstått. Äntligen. Att få stå vid sidlinjen med en golfboll i sin hand, sikta länge och noga och sedan utföra ett överarmskast, så tekniskt perfekt att Patrik Boden hade varit stolt, för att slutligen inse att planens lutning, klippning, vindriktning samt gräset strävhet (det lilla som fanns) hindrar en från att komma närmast flaggan är rätt underbart ändå. Jag vann alltså inte. Bra. Jag ville ändå inte vinna. Att deltaga räcker.

Eller nä. Man vill ju mer än så. Man vill ju känna att man var nära. Att man tävlar med värdighet. Att man tar kampen. Att man inte släpper in 5 mål på fasta. Att man inte vika ner sig. Man måste kunna begära mer. Av sig själv, av laget. Att förlora är aldrig kul, det ska inte vara kul. Men det är hur man studsar tillbaka som avslöjar vad och vem man verkligen är. Man utvecklas och nästa gång vinner man. Ja. Det ska fan bli så.

Golfbollstävling på en hemmapremiär. Vilken grej ändå. Passa på att njut av våren så ses vi vid mittplan igen den 16 maj. Med två golfbollar i händerna. Väl mött.