Solskenshistoria i DM

Tillsammans. För alltid.

Som på beställning, efter veckor av regn och storm, så valde vädergudarna att visa upp sig från sin absolut bästa sida denna finaldag på Film SKs lika trivsamma som soldränkta idrottsplats.

Gräset stoltserade så grönt, linjerna var krispigt nymålade och inramningen gav råg i redan framåtlutade ryggar!

Spänningen låg och vibrerade i luften och redan i omklädningsrummet kände vi ledare att killarna var mer laddade och fokuserade än vanligt. Dagen till ära satt det fjorton hungriga spelare redo för DM-final mot Dalkurd, men minst lika roligt, för att inte säga viktigt, är det att faktiskt kunna berätta att hela tjugofem(!) olika spelare har spelat minst en DM-match i årets turnering. Det tror vi att vi är väldigt ensamma om och det gör att guldet smakar så ofantligt mycket härligare!

Delad glädje är trippel glädje och när man såg euforin hos alla de tillresta spelare som inte var bland de fjorton uttagna idag så var det svårt att hålla tårna tillbaka. Vilken, ursäkta uttrycket, jäkla härlig grupp det här är att jobba med.

De säger så ofantligt mycket fina ord till varandra i motgång, de tror både på sig själva och varandra, de offrar sig för laget och det verkar som att de känner en stor trygghet i att de faktiskt tillåts att göra fel och de vågar att misslyckas. En ack så viktig ingrediens i idrottens recept, om man vill nå hållbar och långsiktig framgång.

Själva matchen blev olidligt spännande. Dalkurd inledde bäst i första perioden och tog också rättvist ledningen, även om själva målet var av en något slumpartad art.

Att Vaksala aldrig viker ner sig visste vi sedan innan och så blev fallet även denna dag. Efter målet stod matchen förvisso och vägde med halvchanser åt båda hållen, men Vaksala tuggade på förtjänstfullt och när Dalkurd fick en spelare utvisad kunde vi trycka på forceringsknappen rejält. Lyckligtvis kunde vi även skörda frukten av den härliga frenesin i den sista perioden. Kvitteringen kom, även den lite slumpartad, men desto mindre slump var det sedan när Agge Eriksson fullständigt dunkade upp bollen i krysset från distans. Högern. Pang. 2-1. Det kändes länge som att detta även skulle bli vinstmålet, men Dalkurd hade andra tankar och efter en något tveksamt dömd frispark i slutet av matchen kunde de göra 2-2 på en elegant slagen frispark i matchens absoluta slutskede. Surt, sa räven. Vi tar de på straffarna, sa Vaksala.

Väl där klev allas vår hjälte Vincent Olsson in i handlingarna. Han räddade tre(!) av fem straffar och såg helt oberörda ut i stridens hetta. Även Dalkurds målvakt nöp dock ett par bollar, men när fotbollsvirtuosen Musab Abdirahman stegade fram som sista straffläggare och elegant placerade in bollen i maskorna var segern ett faktum och euforin visste inga gränser! Glädje. Tårar. Svett. Kramar. Vänner. Familj. Fotbollskärlek. Så härligt att en breddförening kan nå hela vägen. Inga stängda dörrar. Ingen exkludering. Faktum är att vi redan innan matchen hade bestämt oss för att vi redan var vinnare, oavsett resultatet i finalen. Guldet blev därför egentligen bara grädde på moset, men det kan vi absolut leva med denna dag för grädde är ju faktiskt ganska gott!

Tack Film SK för en härlig dag, tack Dalkurd för en kul och spännande final och grattis även till alla de andra fyra finalspelande Vaksala-lagen som otroligt nog lyckades med samma guldbedrift.

Wow. Wow. Wow. Wow. Wow.

Forza Vaksala!