Tankar från Ordförande

Qvistknäckaren har hängt på ruinens brant länge nu. Ingen har skrivit något. Detta säregna år kanske det inte är att undra på --- väldigt lite har hänt; i alla fall på tävlingsfronten, även om många arrangörer gjort vällovliga och framgångsrika försök att hålla tävlingssäsongen vid liv, trots allt. Nöden är uppfinningarnas moder.

Så jag skriver en liten Qvistknäckar-krönika.

Jag märker ju i alla fall att många håller träningen uppe. Och ungdomarna håller idogt på under onsdagskvällarna, och antagligen i övrigt också. Till och med jag har kommit igång; det är svårt att inte ha lust att träna, när kvällarna är svarta och skogen så skön att löpa i. Tänk att en pannlampa kan göra så mycket!

Jag har tänkt, att den här pandemin --- om man ska finna något, som gör att man förlikar sig med hur tiderna är --- i alla fall gör att man får träna sig på att vara optimist. När så mycket av det som man hade sett fram emot blev inställt, måste man försöka se att det finns ordentligt med chanser nästa år, om bara folk beter sig respektabelt, så att farsoten tynar bort.

Det var väl bara Åhus-trippeln i mars, som vi hann med som det var tänkt. För min egen del hade jag sett fram emot sexdagars i Wales, men den ställdes naturligtvis in. Och allt annat, som jag tänkt göra var också inställt. Och nån gång i mars hade jag tänkt bättra på formen med ett besök i London, men tävlingen ställdes in, och dessutom gick det inte några flyg alls, så jag har fortfarande en voucher med KLM kvar. Men det ser inte så lovande ut i Storbritannien över huvud taget, så under våren kanske man får försöka hitta någon annan stans att besöka (om det finns någon plats, som är virusfri…).

Och sen var det ju Bornholm. Jag vet att Thomas och Carina åkte dit på eget bevåg. Jag hade lite tankar på samma sak, och det var nog någon annan som gjorde det också, men vi avstod. Kanske får vi en QK-rapport ändå därifrån??? Nästa år hoppas vi ändå kunna göra en klubbresa. Det lär vara så, att sprinten på fredagen ska gå på Christiansø, en bit norrut från Bornholm. Så man får hoppas att det inte blåser för mycket… Låt oss träna oss i att vara optimister.

Under året har vi, några ihärdiga daglediga, i alla fall åkt runt och orienterat, trots att de vanliga veterantävlingarna till största delen varit inställda (enligt SOFT;s och ÖOF;s önskemål). Vi har åkt till grannklubbar i västra delen av distriktet och sprungit deras veckans eller månadens bana. Leifarna E och H har varit drivande i detta.

Vi hoppas kunna arrangera en nationell tävling den 17 april; det enda som kan hindra oss är om pandemin är elak och om det blir en snörik vinter. Just nu ser smittan ut att vara det största hotet.

Den Swedish League-tävling som vi skulle haft, tillsammans med Askersunds OK, i vår, är uppskjuten till året därpå. Och då ska vi också arrangera natt-DM.

Nu blir det lite axplock om lite ditt och datt:

Det är ju avlyst med gemensam träning tills vidare. Det är ju tråkigt, men nödvändigt. Men vi har ju en fungerande reflexbana i Fålehagen, med många möjligheter. Tack till er som har fixat den. Jag har sprungit en del gånger, och jag tycker det är väldigt givande och roligt. Dessutom är det så kul, när man ser andras lampor som kommer farandes i skogen. Jag har stött på Anna och Noah och Niklas K någragånger. Finns det nåt vackrare än pannlampsljus i en mörk höstnatt? Det skulle väl vara pannlampsljus en mörk vinternatt med snö…

Ramons Bana ska väl bli av, men vi har hörsammat de rekommendationer som kommit, så vi skjuter lite på de tävlingarna och låter alltihop komprimeras. Hur som helst gläder det inte bara mig, att det blir fler deltävlingar. Reflexbana och Ramons Bana är fantastiska möjligheter.

Om allt går som vi hoppas, kommer väl också bastun i Fålehagen att komma igång. Det ärendet ligger hos kommunen. Om ingen annan gläds, så kommer Anna och Petra och Bruhn och jag att göra det…

Höstmötet kommer att bli av, på ett eller annat sätt. Vi hade ju tänkt ut, att vi skulle ha lite gemenskap, trots att vi inte skulle kunna vara riktigt nära. Nu gick inte det. Vi siktar in oss på ett utemöte i Fålehagen. Om inte coronarestriktioner ställer till det än mer, ska vi klara av det. Annars får vi göra det digitalt. På något sätt ska vi ändå kunna välja våra kommittéer hyfsat stadgeenligt

När det har varit som tråkigast, med den halvisolering som jag (eftersom jag är i en så kallad riskgrupp; jag är ju så väldigt gammal) installerat mig i, har jag tittat på orienteringssändningar på Youtube. Det finns ju hur mycket som helst. Dels mästerskapssändningar, och världscuplopp --- en del är väldigt bra producerade och man kan titta på dem många gånger, utan att man tröttnar. Alltid finner man något nytt. Nu i höst fick vi ju också se SM-tävlingarna på TV --- det är väl en smaksak, vad man tycker att såna sändningar ska ha för målgrupp: det blir ju lite olika om man ska göra sändningar för dem som inte kan så mycket eller om det ska vara för de redan invigda. Hur som helst tycker jag att det överlag var bra sändningar. Jag har talat med såna som aldrig sett orientering på det sättet i TV, och som var imponerade. Min mamma satt och såg det mesta. Och hon tyckte om det.

Det är något att hoppas på: bättre producenter, som förstår själva tävlingsmomentet, och som inte plockar in stillbilder på kottar och skärmar i onödan; bättre och bättre teknik --- när det är som bäst, är ju springande filmning bakom täten riktigt häftigt; och bra gps-visning är så givande. Men det fordras bra kommentatorer (och samspel mellan bildproducenter och kommentatorer), för att det ska bli riktigt givande. Hård och Troeng är, tycker jag, det hittills minst dåliga paret (även om JH börjar bli lite gammal). Men det bästa paret är utan tvekan Katherine Bett och Jonas Merz i IOF:s engelskspråkiga sändningar. Kolla nångång!

Men sen finns ju också en massa videor med head camera och kartor i bilden. Sånt kan jag ligga och kolla nästan hur mycket som helst. Spännande orientering. Men också massor av olika typer av orienteringsterräng. Den senaste tiden har jag kollat en hel del från Australien och Nya Zeeland. Men det har också varit en hel den engelskt. Plus Turkiet, Portugal, Tyskland, Finland, Tjeckien och Sverige. Med mera, med mera.

Det var det där att drömma sig fram mot ett kommande orienteringsår, optimistiskt. Då drömmer jag mig också bort till andra typer av skogar och hedar och parker. Jag vet ju att jag aldrig kommer att komma till de flesta av de ställena, men inget hindrar mina drömmar. Eller min längtan.

Som sagt: jag försöker träna, varannan kväll eller så, med lampa, fyra, fem, sex, sju kilometer. Jag får se hur länge det håller i sig. Men det som jag har som drömmål är att bli så stark att jag känner att jag orkar en hel bana, när tävlingarna börjar. Jag har som huvudmål sexdagars i Skottland. Jag hoppas verkligen att de kan bli av. Jag drömmer om att vara så stark, att jag kunde springa M70L. Jag vet ju att det kommer aldrig att hända; det blir nog Short som vanligt (fast jag har sprungit M40L där en gång. Men då blev jag trött.). Jag behöver såna där fantasier.

Sexdagars är ett mål. Men O-ringen skulle jag kunna tänka mig också; hoppas verkligen att det också går att genomföra. Och sen vore det ju fantastiskt om Tiomila verkligen kunde bli av (och att vi får ihop lag!). Och likaså 25-manna. Och, som sagt, Bornholm.

Men först av allt, under 2021: en trevlig tävlingsresa för klubben till Östskåne, första helgen i mars.

Den som hoppas, hoppas, hoppas allt detta är eder ordförande, A

(med förhoppningar om att det fortfarande finns en och annan skrivkunnig individ ibland oss, som kan hjälpa stackars QK)