Att arrangera.

Att arrangera en tävling i orientering är ett multikonstverk. Jag tycker, som de flesta av er vet, mycket om opera. Opera är en smula som orientering – att sätta upp en opera, att vara med om en opera, är något som berör alla sinnen; något som fordrar alla möjliga slags kunskap och erfarenhet. Och när det lyckas, blir det hejdundrande bra.

Thomas Kleist lyckades för en del år sen med konststycket, som många tidigare, under många år, försökt med: att få tillstånd att ha en riktig orienteringstävling på Omberg. Det var bara en av alla hans stora bedrifter. Nu var vi där igen. Jag tänker inte skriva mer om det. Det finns fin skog, bitvis på Omberg. Det är fantastiskt att man får vara där bland de vackra skärmarna.

Fålehagen är inte känd för sin lättlöpta, härligt öppna skog. Men östgötaveteranerna bjöds in av vår klubb till tävling förra veckan till tävling i Fålehagen. Den skulle ha avgjorts redan under tidiga våren, men då låg skidsnön kvar, så vi fick flytta till hösten. Stina Korall skötte med sedvanlig pondus tävlingsledarskapet. Leif Hasselström sadlade om från sprintens chefskap till banläggningsansvarig. Fredde skötte det tävlingstekniska. Lundberg svarade för tipspromenaden till starten och NEP justerade kartan och alla andra av vår klubbs ungdomliga veteraner hjälpte till på alla nödvändiga vis. Jag hörde, och ingen annan heller, inte några nedsättande ord om skogen, men desto mera berömmande ord om banläggningen – och om sillsmörgåsarna som fixades nere på IP. Vi körde med den metoden: registrering på IP, färd till och från Fålehagen för orienteringen, och sedan tillbaka till IP för dusch och samkväm.

Detta är också en viktig del av vår klubbs verksamhet. Jag tackar alla för att ni hjälper till.

Och för någon lördag sedan var det något som kallades Idrottens Dag i Stadsparken. Massor av idrotter och sånt som jag knappt kallar idrott (och knappt sport heller, men folk rörde på sig, och det är ju viktigt också…). Oskar hade dragit igång att vi skulle ha en Orienteringslabyrint. Vi var några som samlades på förmiddagen (alltför tidigt enligt min kroppsklocka…) – Anna&Albin, Oskar och Susannas pappa, Lotta och jag och började bygga. Det tog väl en kvart, så tyckte Oskar att värkarna började komma, så han och svärfar drog – men vi fick ihop allsammans --- och sen var det kö till orienteringen hela tiden. Det var tur att vi var några stycken – små barn och Inger Flis’ pappa, mammor i hijab och deras barn i barnvagn trängdes med sextonåringar, alla slags folk och åldrar – jag vet inte om det var så orienteringslikt (inte mycket skog, men vägval…), men vi försökte lämna ut PR-material och förklara vad det var vi höll på med, medan vi lämnade ut pinnar och tog tillbaka pinnar, delade ut labyrintkartor (10 olika varianter), såg till att man startade och målstämplade. Ja, till slut tog resultatpappret slut, så det tog vi som ett bra betyg. Och sen plockade Thomas och Carina ihop hela rasket, när allt ändades.

Och, för att få lite ’ordentlig orientering’ till slut: Oskar hade också gjort en ’riktig’ bana runt Stadsparken, med riktig karta och riktiga kontroller. Och en del sprang eller gick den.

Stort tack till alla som gjorde denna manifestation möjlig. Storartat!

Det är bra roligt med orientering… A