Scottish 6 days

Vi var några stycken östgötar som tog oss Skottlands sexdagars i år (fast jag hann med en etapp i Finspång också…), men det var uppemot fyra tusen till från övriga världen (35 nationer eller så – inte hade väl O-ringen några nepaleser; vi hade ett gäng ghurkas) där också. Just nu är det kvällen före fjärde etappen, och den välbehövda vilodagen går till ända.

Vanlig hitfärd via Amsterdam och Newcastle. Jag kom lagom till etapp ett. Det var hyfsat svårt och rätt kuperat. Och springer man rätt kommer man sjua av fyrtio, som jag mycket överraskande gjorde. Och några placeringar kunde jag kanske ha kunnat tjäna om jag inte trampat ner i ett knädjupt hål i en torvmyr på slutet och fallit pladask. Det var mycket vått, mycket mörkbrunt och hela jag – från topp till tå - var helt insmord i geggan – särskilt den före detta vita maif-tröjan. Men nitti grader när jag kommer hem kanske kan klara ut det. Hur som helst proppade duschens avlopp igen när jag skulle göra mig ren på mitt B&B. Det var en rolig skogsetapp, med en hel del grönt, så man fick hålla koll på kartläsningen. Uppvärmd blev man i alla fall: 3 km från parkeringen, 2 km till start, och sen lika långt till bilen igen. Nedjoggad också. Men då var man väl trakterad, för bra servering har man: flera matstånd, glasskiosk, kaffeserveringar. Och tre sportförsäljare.

Andra dagen: ett litet område, långt till start, och utbrutet mål (som man säger numera), med 2 km tillbaka. Det gick rätt bra – först ute på kuperad hed, sen in i skog. Jag var rätt trött efter dag ett, så det gick sakta. Sen missade jag (och en del andra) att det var en förbjudet-område-markering utefter en flod; jag såg den inte utan tog mig över och kom i mål som 16, 17 eller så.

Men det var ju förbjudet, och man bad att alla som gjort fel skulle diskvalificera sig själva, vilket jag gjorde dag tre, liksom en del andra. Men tävlingsledningen konstaterade att, när man såg sträcktiderna, att det måste ha varit flera, så man tog den drastiska åtgärden att stryka den delsträckan för dem som det berörde, så jag diskades inte, men fick väl en ny sluttid… Får se imorgon.

Ja, det var tredje dagen jag började med att försöka diskvalificera mig. Detta var den tidiga dagen, men som tur är också den närmaste (så jag behövde inte avstå från en ordentlig frukost: jordgubbar och yoghurt, rostat bröd med marmelad, grapefruktklyftor, te, apelsinjuice, korv, bacon, potatisscones, haggis, black pudding, champinjoner). Idag var det medeldistans. Det gick sakta till ettan, men tvåan… Det var mycket detaljerat men jag höll på i fjorton minuter inne i ringen innan jag fick ordning på det hela. Usch. Sen gick det sakta men rätt. Jag hade ändå en drös 70-åringar bakom mig. Det var också ett häftigt litet område, med mycket detaljer och små grönområden. Trots mitt ’usch’: jätteroligt.

Sen drog jag hem efter att ha ätit lite. Vila.

Och idag har jag bilturistat på smala, smala vägar i branta, branta sluttningar, serpentinvägar både upp och ner.

Jag återkommer när jag har mera att berätta.

Dag fyra: sista 250 meterna av den långa vägen till start hade en sluttning på 90 meter. Min kropp tyckte att det var mycket. Jag kom en minut sent till starten. Men i det här landet går man då till fållan för öppna klasser och väntar tills ingen ska springa iväg på ens bana, och så startstämplar man. Alltså fick jag andas några minuter extra… Men det fortsatte uppåt, och hela banan fick jag gå när det var uppför, och jag försökte ta vägval där jag fick så lite stigning som möjligt, men när det gick nedför sprang jag. Första halvan var hed, sista halvan skog. Missade inget särskilt (mer än näst sista, där jag kom för långt ner och fick klättra… Det var dumt). Det blev att vila i skuggan efteråt (ja, det var utbrutet mål idag också, så det blev mycket promenerande. Plus det där klättrandet.)

Men det var vila - där man slapp det stekande solskenet - som kombinerades med först en kaffe --- och det är inget tråkkaffe här inte: det är äkta, gjort i kaffemaskin, såklart. In the middle of nowhere. Sen bakad potatis med tomfiskmajonnäs och ost. Och mer att dricka. Och jag ser att jag inte sjunkit mer än till 15-16-17 nånting i totalen. Men det ändras när de andra kan plocka bort sina två sämsta dagar.

Nu har dagen svalnat och det känns nästan som att man skulle klara morgonens etapp också. Då ska vi till Storbritanniens orienteringsvagga, där den första riktiga skotska orienteringsmästerskapet på specialritad orienteringskarta hölls – 1962. Men jag vet att det blir tufft.

Hemma efter att ha suttit en timma i bilkö, bara för att komma ut från orienteringen. Men solen har skinit och trots att det var uppåt till start och att detta var den mest kuperade etappen så gick det alldeles utsökt – jag gick visserligen i ett par uppförsbackar, men sen for jag fram på hyfsat lätta ben. Det började med kuperad skog, och sen ut på en hed ner mot målet. Nöjd och glad. Avslutade vistelsen på TC med en skål vegetabilisk chiligryta med ost. Det kan man leva gott på. Men jag förstår att det här området är för sin tuffhet.

Imorgon ska det avgöras. Då ser man vilken ytterligare dag man kan räkna bort. Och vilken dag ens medtävlande plockar bort. Det står att det ska vara mindre kuperat, och att det ska bli björkskog och många diffusa mossar. Återkommer.

Hemma. Det blåses säckpipa utanför mitt fönster. Det är någon typ av byfest hela veckan här. Men vi hade säckpipa på prisutdelningen också. Inte för mig, men för de andra. Tidig start igen, så jag fick minska på frukosten. O, vad det gick uppför, först till arenan, och sedanmot starten. Jag kom i alla fall iväg i rätt tid. Vi hade en riktigt kort bana, och det skulle bara vara 30 meters stigning, så man fattade ju att det skulle gå nedför… Nja, först genom högt gräs bland björkskogarna och dungarna (det blev väl mera nedsprunget senare…), tog ettan, och sen kom uppåtdelen, men det gick rätt bra att både springa och orientera (jag vet att Thierry säger att 10 sekunders miss är tio för mycket), men om jag struntar i fransosen kan jag väl säga att det gick lite snett ut på några, och då blir det ju lite snett in till nästa också. Men jag var nöjd, de andra små, lätta gubbarna springer ju så mycket fortare. Kort och gott: det var en fin orienteringsvecka.

Det var fantastiskt att de hade fått till sex dagar med alldeles olika karaktär på skogarna och hedarna – oerhört bra.

Jag kom nog 18:e sammanlagt – något jag är väldigt nöjd med. Det var väl 44 gubbar med. Nu ska jag vila imorgon, och drar sedan ned till en operavecka i Harrogate och kommer hem sen.

Varför skriver jag detta? Först: det är roligt, bildande och utvecklande att se hur orientering ser ut på andra ställen. Flera av oss borde testa.

Det andra: det är inte mycket liv i QK nu, men jag tycker att det är en rättighet att veta vad ens klubbkamrater gör i klubbens färger. Och därför tycker jag att man kan skriva en mening eller två om vad man har haft för sig under sommaren. Jag vet ju att en del var på O-ringen, men andra har ju varit på andra ställen. Skriv en mening eller två.

Nu spelar säckpiporna riktigt högt. Hej hopp, vi hörs!
A