Historiskt

Jag har vaknat tidigt och kan inte somna om. Jag passar på tillfället att beskriva en gammal händelse.

Jag har ett gammalt urklipp från 1943. Det som hände då, minns jag idag lika tydligt som om det kunde ha hänt igår. Tidigare har jag inte ansett det värt någon närmare kommentar, men nu är det dags att berätta, när Pajors världsrekord passerats av tiotusen. (Om världsrekordinnehavaren Kornél Pajor, se Wikipedia.

Efter en morgontävling, på 500 och 3000 meter, var jag tillsammans med Pajor på väg till tunnelbanan. Plötsligt vände sig Pajor till mig och sa: "Det var inte med någon större marginal som jag lyckades slå dig på 3 000 meter. Därför måste jag i morgon på 1 500 meter slå dig rejält, eftersom jag inte bara vill vinna den sammanlagda tävlingen - alltså bli två distansers absoluta vinnare - utan jag vill även vinna poängen! Levitzky har lovat mig en fin pokal för segern. Jag har räknat ut, att jag måste vinna med minst 4-5 sekunder - alltså med 30-40 meter!"

Jag var van vid Pajors egenkära uttalanden, så jag brydde mig inte särskilt mycket om det han sa, men när jag kom hem, så berättade jag det för min far med en viss ironi: "I morgon får jag stort stryk. Pajor vill vinna även genom bättre poäng och inte bara som två sträckors absoluta vinnare!"

Min far lyssnade på mig med ovanligt stort allvar och bad mig sedan, att jag skulle följa med honom till rummet bredvid, där min mor inte kunde höra vad han ville säga. Min mor tyckte mycket om, att jag trivdes att åka skridsko - men var emot, att jag tävlade.

Far påpekade som flera gånger tidigare, att även han gladdes åt, att jag trivdes med, att åka skridsko - utan att vara intresserad av vilken placering jag får. Han ansåg emellertid, att Pajor nu gått för långt med sitt egenkära prat.

"Så säger inte en idrottsman till sin medtävlare! Jancsi, du måste visa, att eftersom du ställer upp i en tävling, skall du tävla som idrottsmän gör: Kämpa för att göra ditt bästa. Hur du gör det, avgör du själv. Ta det som prov på, att du kan kämpa, om du vill. Du kan på så sätt pröva din viljestyrka. Sådan kan behövas i de tider vi lever i..."

Först tänkte jag förklara för min far, vad jag anser om hastighets- åkningen och varför jag föraktar stämningen i skridskoklubben, som var annorlunda än vad han hade lärt mig om idrottens målsättning.

Utan överdrift kan jag påstå att klubbmedlemmarna avskydde varandra. Särskilt de två äldsta - inte bara under tävlingen utan i omklädningsrummen och privat. Man var bara intresserad av, att vinna över den andre.

Jag var inte van vid en sådan inställning, eftersom jag tidigare alltid hade utövat lagsporter. Tillsammans med isdansarna trivdes jag. Där hjälpte vi och stöttade varandra för att utvecklas. Tack vare den inställningen var det roligt att åka skridsko.

Det passade inte in i stämningen, att i samtalet med min far då även berätta om en obehaglig episod, från året innan, under 1942 års Ungerska Mästerskap, men jag tar med det i min berättelse här:

En av mina klubbkamrater, som själv - efter tre vunna sträckor - redan var Ungersk Mästare, uppträdde mycket osportsligt under hans och mitt 5000-meterslopp (en sträcka, som jag som sprinter inte var tränad för) Tydligen för att jag skulle få sämre tid än hans bror, som redan åkt, så åkte han strax bakom mig hela tiden, tydligen för att irritera mig och dra ner farten. Samtidigt ropade hans "hejarklack" högljutt om vilken fin tid vi åker på. De ville tydligt vilseleda mig och inbilla mig, att jag fortfarande leder i tid över hans bror. Jag var så ledsen över hans osportliga beteende. Jag var nära, att stanna upp och tala om för dem, att jag inte är intresserad av vilken placering jag får. Men jag ansåg, att det hade varit fel även av mig, att bryta loppet. Så bör man ju inte heller göra.

Viktigast i hela samtalet med min far var, att jag förstod hans tanke. Han ville överlämna till mig sina livserfarenheter: Att jag måste lära mig att kämpa.

Han var belåten med sin "predikan" och avslutade med, att kyssa mig på pannan.

Jag skrattade och lovade honom, att jag verkligen skall kämpa. Inte bara för att visa en högfärdig kamrat, att så enkelt går det inte att nedvärdera mig - men mest för att visa min far, att om jag vill, så kan jag kämpa för att segra.

Jag började göra upp planer inför nästa dag... Pajor var en flitig långdistanslöpare. Kämpade även om han var trött. Jag tyckte själv inte om, att träna. 500 meter räckte för mig, för att eventuellt kunna tävla i utlandet.

Genom isdansen hade jag så roligt och skaffade mig så pass god kondition, att jag orkade ägna mig åt något så enformigt som hastighetsåkning. (Måste erkänna, att det ju även var tack vare hastighetsåkningen, som jag fick gratis säsongskort till "Konstfrusna banan", vilket annars kostade halva min månadslön.)

Nu var det första gången jag faktiskt planerade, hur jag skulle kunna vinna mot en flitigt tränande långdistanslöpare. 1.500 meter var skillnaden mellan hans och min kapacitet. Vi hade faktiskt samma chans att nå resultat. För mig var det en längre sträcka, än jag var van vid. För Pajor var det en kortare sträcka än han var tränad till. Jag kom fram till följande: De två första varven skulle jag åka, som om det kunde gälla vanliga 500-meters lopp. På tredje varvet skulle jag - med min ekonomiska stil - "glida fram". På det fjärde och femte varvet skulle jag kämpa som aldrig förr. Jag hoppades, att det skulle komma att räcka under nästa dags tävling... Jag har aldrig åkt till en tävling så samlad som då.

Vi startade i samma par. Jag började på ytterbanan. Efter startskottet satte jag sådan fart, att jag redan kom att växla bana före Pajor. Han måste ha blivit förvånad - han ropade nämligen efter mig, att jag inte ska börja så fort. Sedan ropade han: "Förstör inte 3min tävling!" Jag var på mitt bästa humör och ropade tillbaka: "Försök att nå mig ifatt!"

Efter andra varvet ledde jag rejält. Som jag hade planerat, gled jag bara fram under tredje varvet och andades djupt. När jag kom in på fjärde varvet kämpade jag igen. Jag kom i mål med 30-35 meters marginal till Pajor. Lika mycket som han hade tänkt vinna över mig. Jag fick ovanligt många och hjärtliga gratulationer av mina klubbkamrater. Speciellt från Vida Béla, en av ledarna: "Jancsi! Så skall du tävla varje gång - då kommer du långt!"

Kiss Árkád kom fram till mig och försökte ge mig 100 pengö. "Det är från min far. Han har vunnit dem av Pajors far, som slog vad om, att hans son skulle vinna tävlingen. Han ropade högt, när Pajor i tredje varvet började arbeta ner min ledning - och var övertygad om, att jag hade börjat för snabbt och att det snart skulle bli hans sons tur att leda.

Jag blev sårad. Jag tog inte emot pengarna, med kommentaren, att hans far skall satsa på hästar men inte på mig. Efter den episoden avskydde jag ännu mer, att tävla.

Jag har aldrig åkt hem så fort, som jag gjorde efter den tävlingen. Min far omfamnade mig. Jag försökte berätta om, att jag vann den sammanlagda tävlingen - men han avbröt mig med ett skratt: Det visste han redan... Han hade varit där och sett tävlingen från bron. Även av min mor fick jag varma kramar. Hon försökte dölja sina tårar. "Mina tårar kommer inte för, att du vann en tävling - den har ingen betydelse i livet - utan för, att du har visat för dig själv, att du kan kämpa - och det kommer att behövas i vår svåra tid!" Min mor hade rätt: Jag har behövt kämpa många gånger under mitt långa liv!

Tack vare Pajors högmod, fick jag en viktig livserfarenhet. Efteråt fick jag veta att min tid var endast några tiondels sekund över banrekord och ungerska rekord inom landet.

Alla har säkert hört hur konståkarna gör "dubbel axel". Detta är det svårast hopp man kan utföra. Hoppet uppfanns 1882 av norrmannen Axel Paulsen, Norges första idrottsstjärna, även kallad "världens snabbaste man på is". Paulsen var självlärd. Han gjorde en europaturné med sina hopp.

Men Axel Paulsen var också intesserad av hastighet. Han konstruerade bland de första renodlade hastighetsskridskorna, lång fastmonterad skena på läderkänga, en modell som vi känner igen från Vikingskridskorna. Den kallades i början även för "norsk-svensk skridsko".

Med denna typ av skridskor slog han det första inofficiella världsrekordet på 5000 m, med 11:11. Detta skedde 1880. Han gick i par med den legendariske nordpolsfararen Fritiof Nansen, han som var det förste att åka skidor mot Nordpolen. Nansen fick senare Nobels fredspris.

I år firas ett jubileum i Stockholm: Det är 100 år sedan OS 1912 genomfördes på Stadion och i omgivningarna. Södermalms IK har inte bara sysslat med skridsko. Från början var det en allmän idrottsklubb. 1912 hade Södermalms IK fem uttagna olympier! Bäst lyckades John Eke - guld i terränglöpning lag och brons i terränglöpning individuellt (8 km).

När Eke stod i begrepp att flytta till USA 3 juni 1909 fick han Södermalm IK:s meritmedalj i guld och valdes till ständig hedersledamot i klubben. Man anordnade en avskedsfest för honom på Nacka Värdshus den 5 juni 1909. Men när det var dags för OS i Stockholm 1912 kunde han inte motstå frestelsen att komma tillbaka. Eke blev uttagen till terränglöpning och även 10 000 m. Men han avstod tiotusenmetersloppet efter att ha tagit brons i terränglöpning, och dessutom varit med att ta hem lagguldet till Sverige.
Övriga tävlande från Södermalms IK: Brynolf Larsson kom 9:a i terränglöpning.