"Cowboyen"

Leif Andersson började sin karriär i Kungsladugårds BK år 1947.
Detta i något som beskrivits som det sämsta juniorlag som klubben någonsin haft - man mäktade inte med ett enda mål i seriespel!
Men det visade sig snart att Leif, "Cowboyen" kallad, hade stora kvaliteter som fotbollsspelare.
Redan året efter, 1948, debuterade Cowboyen i seniorlaget och blev därefter Lagårn trogen fram till 1960. Enda undantaget var säsongen 1953 då Leif spelade en säsong för Örgryte IS i dåvarande division II.
Men längtan tillbaka till Lagårn blev för stor och snart var Cowboyen tillbaka i de vinröda färgerna igen.

Som person var Leif mycket sportslig, både i fotboll och i all annan tävling han deltog i. Fusk fanns inte i hans sinnevärld. Man skulle alltid vinna på egen merit. Han var envis, tränade hårt och kämpade in i det sista. Hans motto var att aldrig ge upp. Han hade blick för spelet och kunde hålla ihop de olika lagdelarna i sin position på mittfältet.  Han utmärkte sig också som en god lagkamrat. Ofta kunde han skämta med en tuff och rapp replik, men alltid med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället.  Till ytan var han tuff och kompromisslös. Det var han på fotbollsplanen och i all tävling han ställde upp på. Men det var han även i sina åsikter. Han försvarade alltid den svages rätt att få delta i såväl idrotten som i samhället.

Leif Anderssons Minnesfond är till för att sporra en tjej eller kille att fortsätta med sin fotbollsträning och uppmuntra denne att gå i Leifs anda att träna hårt, tro på sig själv, vara en god lagkamrat, visa god laganda och vara en förebild för ALLA i sitt lag.