”Sluta välja bort barn som inte tros platsa i A-laget”

Läs gärna denna artikel införd i DN. DEBATT 241218

En internationell studie visar att de flesta VM- och OS-medaljörer ­hållit på med flera sporter och valt sin huvudidrott relativt sent. AIK och ­andra klubbar gör fel när de sorterar bort 10-åringar och satsar på ­”akademier”. Prestationshetsen måste bort, för både folkhälsans och elit­idrottens skull, skriver 17 idrottsforskare.

Så många idrottande barn som möjligt, så länge som möjligt. Det är Riksidrotts­förbundets ­officiella hållning, och så borde det också vara – för att öka barn och ungas ­fysiska aktivitet, liksom Sveriges medalj­chanser i elitidrott.

Dessvärre utformas barn- och ungdomsidrotten inte alltid i den andan. Mängder av barn börjar idrotta i en förening, men ett stort antal slutar alltför tidigt. Flest barn är aktiva i 11-årsåldern, men därefter sjunker siffrorna. En del av problemet kan tillskrivas den tidiga prestationshetsen – att barn förväntas ”elitsatsa” och att föreningar selekterar barn till förstalag eller akademier.

Selektion innebär att vissa barn väljs ut ur en befintlig grupp och får tillgång till mer träning och tävling, och så ­kallade professionella tränare. Ett aktuellt exempel, men bara en förening i raden, är Solnaklubben AIK (som DN skrev om den 25/10).

AIK beslutade för några år sedan att höja selektionsåldern till 13 år, eftersom de tidiga urvalen splittrade kompisgäng och skapade en ”vi och dom”-känsla i klubben. Nu ska åldern sänkas till 10 år igen, vilket i praktiken innebär att barn i lågstadiet selekteras.

Skälet till sänkningen sägs vara att ett ”visst segment” av spelare söker sig till andra klubbar som tillämpar tidiga urval. Eftersom det handlar om så unga personer förmodar vi att det inte är barnen själva, utan föräldrar, som driver på.

Vi vill därför betona att det inte finns något vetenskapligt stöd för att tidiga urval skulle ge positiva effekter i form av seniora elitidrottare (eller fler idrottsaktiva barn). Tvärtom, omfattande forskning visar att det inte går att prognosticera vilka barn som blir framgångsrika. Problemen med tidiga idrottsurval är många, både ur ett talangutvecklingsperspektiv och ur ett barnrättsperspektiv.

En välkänd nackdel är att tränare tycker att de ser talang, när det i själva verket är tidig fysisk och social mognad de upptäcker. Den relativa ålderseffekten, som fenomenet kallas, innebär att barn födda tidigt på året är överrepresenterade när urval görs.

Denna förväxling mellan talang och mognad gör att bedömningarnas validitet – deras relevans liksom dess tillförlitlighet – måste ifrågasättas. En given slutsats är att urval inte bör ske tidigt.

Tidiga urval innebär även en tydlig maktutövning: de görs av tränare som har en överordnad ställning, men de berör barn som är underordnade och utsatta. Den typen av bedömningar måste göras med stor försiktighet och enligt givna premisser. Så är sällan fallet i barn­idrotten.

Studier visar att urvalen görs på oklara grunder och att bedömningar av barns idrottsprestationer baseras på tränares godtycke. Begrepp som talang, vilja och inställning används för att rättfärdiga urvalen.

Att bli utvald i tidig ålder kan ge prestige och status för föräldrar, tränare och klubbar – men barnen kommer till en mycket prestationsorienterad miljö. Det första urvalet är bara ett i raden av selektionsprocesser som barnet ställs inför.

Många föreningar kräver mer eller mindre obligatorisk träningsnärvaro, vilket i praktiken gör det omöjligt att hålla på med fler idrotter. Därmed riskerar träningen att bli alltför ensidig på bekostnad av den viktiga allsidigheten.

Ett alltför stort fokus på prestation i tidig ålder kan också innebära att föräldrar lockas att köpa extra träning till barnen för att de ska hänga med. De privata aktörerna blir allt fler och de säljer specialträning i form av tekning, finter, skott och taktik. Det driver upp kostnaderna, vilket i sin tur innebär att färre har möjlighet att delta.

Att många större klubbar har akade­mier för yngre barn signalerar till ledare, föräldrar och barn, att en sådan satsning är nödvändig för att utvecklas och bli bra. Så är inte fallet! Det skapas också en kultur där det blir naturligt att barn delas upp, sorteras och väljs ut, och där prestation står i förgrunden.

Att Stockholms fotbollförbund har behövt anställa särskilda match­klimatansvariga som ska dämpa ­hetsen och stävja ett hotfullt klimat inom barn- och ungdomsfotbollen talar sitt tydliga språk.

Sammanfattningsvis: tidig satsning har inte visat sig leda till senare framgång. Att förutsäga vilka barn som i vuxen ålder kommer att bli bland de bästa är inte möjligt. En omfattande internationell metaanalys visar att de flesta VM- och OS-medaljörer höll på med flera idrotter under sin uppväxt, och valde sin huvudidrott relativt sent.

Vi känner alla till några undantag, för sådana finns, men de utgör just undantag. Den stora mängden av världens idrottsstjärnor var inte utvalda som 10-åringar.

Därför är vi, idrottsforskare tillika ämnesföreträdare inom skilda vetenskapliga discipliner, och verksamma vid lärosäten med idrottsvetenskaplig forskning, mycket kritiska till selektering av barn. Åldern för att välja ut barn till akademier och liknande verksamheter borde snarare höjas än sänkas. Vi uppmanar föreningar och föräldrar att verka för en trygg och hållbar idrottsmiljö, där så många barn som möjligt både kan och vill idrotta så länge som möjligt.

Karin Redelius, professor i idrotts­pedagogik, Gymnastik- och idrottshög­skolan (GIH)

Mats Börjesson, professor i idrotts­fysiologi, överläkare kardiologi, Sahl­grenska akademin/Göteborgs universitet

Örjan Ekblom, professor i fysisk aktivitet och hälsa, GIH

Josef Fahlén, professor i idrotts­pedagogik, Umeå universitet

Henrik Gustafsson, professor i idrottsvetenskap, Karlstads universitet

Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap, Malmö universitet

Martin Hägglund, professor i fysio­terapi, Linköpings universitet

Andreas Ivarsson, professor i psykologi, Högskolan i Halmstad

Urban Johnson, professor i psykologi, inriktning idrott, Högskolan i Halmstad

Håkan Larsson, professor i idrotts­pedagogik, GIH

Magnus Lindwall, professor i psykologi, inriktning hälsofysiologi, Göteborgs universitet

Christer Malm, professor i idrotts­medicin, Umeå universitet

Johan R Norberg, professor i idrotts­vetenskap, Malmö universitet

Tomas Peterson, seniorprofessor i idrottsvetenskap, Malmö universitet

Katarina Schenker, professor i idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet

Eva Skillgate, professor i epidemiologi och vårdvetenskap, Karolinska institutet/Sophiahemmets högskola

Tor Söderström, professor i idrotts­pedagogik, Umeå universitet

En välkänd nackdel är att tränare tycker att de ser talang, när det i själva verket är tidig fysisk och social mognad de upptäcker.