Å snart så är det fredag…

Jonas Kallesgården klappas om av lagkamraterna efter sitt 2:a mål

Matchkväll på Tunet. Isen ligger blank, den nya belysningen glittrar och gör omgivningen öppnare och klarare. Grängesberg, tidigare trätobroder i vänskapssporten bandy, är på besök med ett ganska starkt lag. Den här kvällen är ett leende. Borlänge Bandy vinner, ler och firar (det var lagfest efter fredagsmatchen!).

”Sebbe” alias Sebastian Eriksson, är tillbaka, otränad men ändå en enorm tillgång med en rutin som verkar lyfta andra. I augusti 2023 förklarade han att tänkte sluta som bandyspelare. Veckan före matchen mot Grängesberg hade han ändrat sig.

Han var trött både i pausen, ännu mer efteråt. Orkade göra et av de fyra målen. Ett hårt skott på hörna som hittade rätt.

– Jag försökte mig på en soloraid i första, blev så trött och hade Grängesberg anfallit direkt hade jag inte orkat tillbaka. Det var jobbigt också efter paus. Men vi vann. Nu ska jag ta en öl.

Ringrosten syntes också hos Linus Ullberg, yngre än ”Sebbe” men med ett tufft civilt schema. Han har varit upptagen med att bygga om mejeriavdelningen på ICA Kvarnen, dagarna har varit långa och stunderna för både vila och effektiv träning ganska få. Ändå orkar han. Gjorde ett mål senast och svarade för en assist.

– Det är ju så himla roligt! Bra stämning, kul att chilla med de andra, ta en öl ibland och vi måste inte ta det så allvarligt hela tiden.

I målet på fredagskvällen fanns Alexander Stålberg som nu får blomma. Han dansade längs linjen och fotarbetet och arbetet i sidled var som den värsta pingisspelares. Men han motade mycket. Trivdes, log med hela ansiktet efteråt och räddade sitt härligt kämpande lag många gånger.

Sist men in minst – kamikazen, självmordspiloten och tvåmålsgöraren Jonas Kallesgården. Hans 4–2 på övertid var ett mästarprov i självuppoffring för lagets skull. Han sträckte sig, fläkte sig, låg på alla fyra och gled som Anja Pärssons klassiska säl innan lagkompisarna hann fram för att tacka honom.

En härlig kväll. Och som legendariska Nationalteatern sjöng i Livet är en fest:
”…och snart så är det fredag; då försöker vi igen!”

//Gugge