Legenderna

Den lilla klubben med det stora hjärtat  

Här på denna sida kommer de stora legenderna på Vanstad Arena att presenteras. Klubben bildades som sagt 1940. För de som varit noggranna och sett vår gamla klubbsköld i klubbrummet så kan man se att den är vit med grön ram och text. Klubbens originalfärger är sålunda grönt och vitt. Efter att klubben varit vilande ett par år i slutet på -60 och början på -70 så ändrades färgerna till blått och vitt men till säsongen 2009 valde klubben att återigen att ta de gamla färgerna och är återigen gröna och vita. Klubben har genom historien haft blygsamma framgångar fram till början av -90 talet. Där efter har framgångarna nästan exploderat.

Vanstad är först och främst föreningen som gett kamratskap och vilja ett ansikte. Bara det att klubben fick vänta 53 år på en serieseger eller den fantastiska segern YA-cupen säger det mesta. Jag vill dessutom tro att klubbens originalfärg, den gröna, har ett historiskt sammanhang. När Skåne var danskt plockade kungen (den danske, alltså) sitt livgarde helst ifrån Färs Härad och då helst ifrån östra färs. Centralort för östra färs kommun var Vanstad, på den tiden småkommunerna fanns. Det sades att folket från färs hade grönt blod. Det gröna blodet hade man fått för att man var modiga och lojala. Detta mer än något är fortfarande ett med 'hubbarna'.

De tidiga hjältarna fram till -90 talet kommer efter jag efter hand att gräva fram, men som läget är just idag så får jag hålla mig till de som finns med är och nu. Denna sida kommer förhoppningsvis att ständigt växa.

Magiske Ohlsson - starten till framgångarna

Magnus Olsson är född 1968 i Sjöbo och kom tillbaka till Vanstad inför säsongen 1993. Han gick som helt ordinarie i Sjöbo IF's a-lag till den klubb han en gång börjat spela fotboll i. Vanstad värvade -93 stort där Magnus var den som fick en hel del spelare med sig till klubben. Samma vår som övergången blev klar ville Tomelilla ha den tekniske vänstermittfältaren, men Magnus hade en helt annan plan. Han ville vinna Vanstads IF's första serieseger. Magnus stod på det som skulle bli toppen av karriären när han valde att 'varva' ner. 

Magnus var den spelmotor som klubben behövde för att mata målbombaren Peter Nilsson med rätt passningar. Magnus spelade i en fri roll till vänster på mitten, trots att han var högerfotad. Hans vänsterfot var precis lika bra som den högra. Jag kan själv intyga detta. -93 vaktade jag Lövestads 'humma' och i premiären fick VIF en bra frispark i något vänsterläge. Jag ställde upp mur för en frispark till nick inne i boxen. Magnus var listigare, han bytte sida och skruvade med vänstran in bollen i mitt första kryss. Magnus var briljant hela säsongen och var tillsammans med Peter Nilsson de båda offensiva krafterna bakom seriesegern.

Hans teknik var fruktad av motståndarna. Bästa minnet har jag ifrån min första säsong i klubben -94. Vi möter serieledaren Svedala hemma i höstpremiären. Borta på våren hade vi fått en bra omgång med förlust 4-0. I början av andra halvlek får Magnus bollen till vänster. Svedalas rutinerade Klas Tillgren gör sig beredd för Magnus överstegsfint. Fast han visste att den skulle komma så gick han på finten. Magnus drog först till vänster och Tillgren gick ditåt och hamnade utanför plan. Olsson var kvickt förbi innanför honom och la bollen till rätta. Med ett perfekt inlägg kunde Andreas Jönsson knoppa in kvitteringen. Allt perfekt regiserat av Magnus. Ohlsson var också mannen bakom Vanstads första och historiska seger i div. V. Magnus gjorde båda målen när Öja FF betvingades hemma på Arenan. Ettan knoppade han in efter 60 minuter och tvåan trycktes från nära håll in med tre minuter kvar. Tyvärr satte en svår knäskada stopp för Olsson -95.

Magnus var en spektakulär spelare som kunde göra det totalt oväntade. Hans teknik var på den här nivån fulländad, men framförallt tyckte Magnus att fotboll var det roligaste som fanns. Många kunde se honom som lite bekväm och disträ, för ingen spelare har väl dragit på sig två gula kort för att man hade vattenflaskan med sig in på plan efter att ha tagit en (av oändligt många) vattenpauser. Bäst skall ändå Magnus minnas för de magiska stunder med bollen han gav publiken på Vanstad Arena. Magnus försökte sig på ett par comebacker. Tyvärr höll inte knäet förrän säsongen -97, känslan för mål och spel satt kvar, men tiden räckte inte till. Magnus tjänade även klubben som styrlseledamot och kassör. 

Peter den Store - målbombaren

Peter Nilsson föddes 1972 och växte upp på Kulgränd bara ett tösakast från Sjöbo IP. Det fanns många bolltokiga barn i området och Peter startade karriären i Sjöbos pojklag. Många höjde på ögonbrynen åt den hårdskjutande Nilsson ynglingen. I tonåren hade Peter dock lite svårt för att bestämma sig för om fotboll var hans grej och lämnade Sjöbo i juniorlaget för spel i Vanstad. Nu fick SIF upp ögonen för talangen Peter och han lockades snart tillbaks igen, men Sjöbo valde nu att satsa på ääääldre och säääkrare kort. Detta fick Peter att snabbt vända tillbaks till 'hubbarna igen, men denna gång för fullständig succé. Säsongen -93 kom en perfekt 'kompis' i redan nämnde Magnus Ohlsson till klubben. Vanstad fullkomligt plöjde sig igenom serien och Peter gjorde makalösa 39 mål i, och blev hela Österlens skyttekung.

 Året efter gjorde Peter ingen besviken. Trots att Vanstad hade en tuff fösta säsong så lyckades Peter med att göra 14 baljor vilket får ses som godkänt, men... i den för VIF så avgörande bortamatchen mot Svenstorps IF i den näst sista omgången krävdes seger för att ha chans att stanna kvar i femman. Det var ingen lätt uppgift, mest för Michael Jönsson förlagt sitt 20 års gille dagen innan. Peter hade denna eftermiddag en enorm kopparslagare, men gjorde Vanstads samtliga 5 mål i segern med 5-3. Tidigare på året avgjorde han tillställningen hemma mot Ymor med att göra matchens samtliga 4 mål. Om den säsongen blev lite av en mellan säsong blev följande år en succé. Vanstad krigade hela året i toppen av serien och Peter bombade in 20 strutar. Året efter bar det av till YIF där Peter var en av de stora anledningarna till att man nådde div. II ett par säsonger senare och då som lagkapten.

Peter var en spelare med ett av de hårdaste skott sydöst sett och kanonen mullrade ofta. Han ägde också förmågan att kunna avgöra i jämna lägen eller att kunna göra ett par strutar som totalsänkte motståndaren. Som målskytt för Vanstad är han än idag oöverträffad.

Spexaren ’Lill-Hasse’

Mats ’lill-hasse’ Nilsson är avkomman till den forne ordföranden Hasse Nilsson. Hasse, som är född och uppväxt i närheten av Vanstad tog också grabben sin dit för att spela fotboll. Mats såg dagens ljus 1975 och växte upp på Videvägen i Sjöbo. Själv lärde jag känna honom först i högstadiet när han gick i 7 klass. Historierna om ’lill-hasse’ är många och alla är sanna. Redan i skolan visade Mats prov på osedvanlig kyla när det gällde att leverera en helt dödande kommentar eller utföra ett bisarrt rolig spex. När vi började spela fotboll tillsammans -94 märkte jag snabbt att inget förändrats. Mats var alltid en av de spelare som tränade mest och när Martin Thomsen fick hand om laget så var det de träningsflitigaste som fick chansen. Mats slog sig på detta sätt in i truppen och i hemmamatchen mot Borrby blev det stora omkastningar i laget och ’lill-hasse’, som egentligen var back, fick starta matchen som forward. Efter 10 minuter får han på en magisk ’volley-smockadålla’ och bollen borrade sig otagbart in i gästernas kryss. Mats började omedelbart att springa ut mot bänken och signalerade vilt för byte. Thomsen frågade vad som stod på, hade Mats kanske skadat sig? Svaret lät inte vänta på sig. ’Jag har nått toppen på min karriär, nu är det dags att lägga av’.

Vi hade festat med laget på IP och avslutat kvällen med att åka till Tingvalla. När vi hoppade in i taxin hem och chaffisen förstod att vi tillhörde Vanstads IF frågade han om vi kände ’lill-hasse’. Vi undrade hur så? Chaffisen förklarade att anlänt till Tingvalla ungefär 2 timmar tidigare och sett en kille hyfsat blöt kille endast iklädd småbyxorna ochskor och med de andra kläderna snyggt ihopvikta på den ena armen. Han uppträdde mycket lugnt och städat och ville åka hem till Sjöbo då han blivit utkastad. Chaffisen ifrågasatte inte utan bara frågade om namnet och adressen. Han fick till svar ’lill-hasse’ och ’hästatorget’ i Sjöbo. Under hela resan hem verkade resenären inte speciellt onykter och han saknade blessyrer över kroppen, men chaffisen ville inte fråga vad som hänt honom. Vi kunde inte ge honom något svar på hans historia utan fick vänta till måndagens träning för att få förklaringen. Mats hade slagit vad med en kompis om att han vågade bada i fontänen på Tingvalla, men han ville inte blöta ner sina kläder. Han tog lugnt av sig persedlarna och lade dom på fontänkanten och hoppade i. Nu hade emellertid vakterna observerat vad ’lill-hasse’ hade i görningen. Mats blev sålunda ertappad och utkastad därför att han uppträtt på, för Tingvalla, ett otillbörligt sätt, men vadet, det vann han. Tyvärr gick de mesta av vadet till när taxin hem skulle betalas. Mats var som fotbollspelare kompromisslös. Hela matcher kunde han ägna till att få läge till en tunnel. Man får inte glömma att Mats var med och spelade upp VIF i femman -98. Tyvärr stoppade ett elakartat eksem för benskydd Mats fotbollskarriär?!. Jag kan lova att det finns en hel hög med legendariska historier om 'lill-hasse', ex flugsmällarna på väggen, Mount Everest, det ändå roligare om alla får vara med etc. etc..

Bröderna ’Skogsdala’

Tre bröder skulle vara med att forma den framgångsrikaste era klubben varit med om. Alla tre uppväxta på Skogsdala boställe strax 2 km ifrån Vanstad Arena. Bröderna var Sven (-69), Anders (-72) och Johan (-74). Deras far Nils-Ingvar hade själv spelat fotboll för klubben och då när planen låg bakom Skogsdala. Sålunda fick alla bröderna Vanstads IF redan genom modersmjölken av mamma Gunvor. Det riktigt roliga med denna brödratrio var att de huserade i var sin lagdel Sven var anfallare, Anders mittfältare och Johan försvarare och alla hade de helt skilda egenskaper på banan men en stor gemensam nämnare – viljan. Äldste broder Sven var snabb, Anders hade en sällsam splittvision och ett bra passningsspel, lillbror Johan förlitade sig på att kunna offra sig hänsynslöst och alltid vinna bollen plus att hans huvudspel var lysande.

Samtliga tre bröder var med från startskottet -92. Alla tre hade som sagt sin del av de framgångar som skulle komma. Alla tre var med och tog klubben till 'kvalfemman' -92 och -93 ingick de alla tre i det lag som vann serien. Tyvärr skadade sig Sven allvarligt i en match borta mot Smedstorp 1998 annars hade han säkert funnits med när 'hubbarna' kvalade upp till div. V det året. Sättet som Sven skadade sig på är på lika vis signifikativt för honom. Bollen damp ner inne i målområdet och Sven kom i sedvanlig dragsterfart för att trycka kulan i mål. Olyckligt nog krockade han med Roger 'kulting' Nilsson i SIF på mållinjen och fick en spricka i bäckenbenet. När han ambulansen kom för att hämta honom hade han svåra smärtor, men var lika tuff som alltid annars och sa 'jag fick i alla fall bollen i mål'.

Det var också Anders som lagkapten som lyfte YA-cup bucklan -01 i Borrby. Många spelare chockades av Anders smartness på plan samt att han tycktes äga Österlens största bakdel. Med sin bak kunde han vända bort vilken motståndare som helst. Inte mist en och annan Charlospelare i finalen. Efter att Denny Petrusson slutade som tränare -94 fick Anders allt mer speltid mitt på mittfältet. Han var spelaren som aldrig riktigt slutade att utvecklas. För varje år som gick blev Anders allt bättre. Han hade dessutom en annan egenskap som han flitigt använde. Konsten att bokstavligen kunna tugga ner en motståndare. Hans självförtroende var det aldrig något fel på och vi som spelat med Anders vet att han sällan hade fel!?. Anders var inte bara spelare, utan engagerade sig tidigt i klubbens styrelse. Han har genom åren haft en hel del poster bl.a. kassör och vice ordförande.

Minstingen Johan slog sig in i a-laget redan som 16-17 åring. Dåvarande tränaren Denny Petrusson såg redan innan han tränade klubbens representations lag vad Johan gick för, då han ledde Färs Kombinationen i Bjärsjölagård. Johan hade en fantastisk förmåga att vinna bollen i alla möjliga och omöjliga lägen, allra helst halvliggande. Hans fighting spirit smittade av sig på alla andra spelare, man kunde komma långt på bara ren vilja. Johan stod också i motsats till sina bröder då han alltid lät spelet tala för sig självt, käftandet lämnade han över till bröderna. Johan blev under tränare Thomsens ledning lagkapten då Niclas Schön blev skadad. Johan behöll den bindeln till den match -99 då ett svårt benbrott satte p för en lysande högerbackskarriär. Som tur var prisades Johan som planens bäste i kvalmatchen hösten -98 mot Srbja. Lillebror 'skogsdala' kändes ibland som han var hela Vanstads IF. Under tiden han spelade var han pojk- & flicklagstränare samt att han tränade damlaget och var styrelseledamot, detta gör gör honom till historiens största Vanstad Hjärta.

Sammantaget kan sägas att utan bröderna 'Skogsdala' hade förmodligen inte klubben rest sig ifrån fotbollen bottenträsk upp dit där den är idag.

Mannen som gjorde det omöjliga möjligt

Inför säsongen -01 gjorde Vanstad klart med den mycket välmeriterade tränaren Leif Lindh. Leif som själv en gång i tiden spelat i eliten (gamla div. II) med Markaryd såg genast att det fanns en oväntad potential i laget han börjat att träna. Visst fanns där riktigt rutinerade kort som spelat i högre sammanhang såsom Carsten Persson och Morgan Rahm, men han hade även en ny generation 'hubbar' i Christian 'hammenhög', Johan Schön, Alexander Ekberg och Kent-Göran Karlsson. Leif körde hårt på våren med laget.

På våra breddgrader finns inget större än att vinna YA-cupen, det visste Leif. När cupen sparkades igång mot nabon ESK, så var det en förkrossande vinstmaskin som startade, man van östra-färs derbyt med hela 8-0. Nästa motståndare var BW 90. BW hade på pappret ett mycket starkt lag. VIF tog till sin berömda vilja, men vann helt rättvisst med 2-1. Nu började man höja på ögonbrynen. Leif hade tagit det taktiska beslutet att spela 4-3-3, mest för planen var i dåligt skick. Han trodde inte på något större mittfältsspel och han fick rätt.

I kvartsfinal väntade seriekollegan Öja. Matchen började inte bra för VIF som kom i underläge, men Lindhen gjorde ett par byten och vände matchen till förkrossande seger 6-1. Nu väntade semifinal hemma mot IFK Ystad. Med ett par små förändringar ifrån tidigare matcher, samt att Leif fick in Morgan Rahm i laget blev ett tungan på vågen. Vanstad stod för en otroligt fin prestation och betvingade IFK med 1-0. Vanstad förde hela matchen mot IFK. Stor matchvinnare blev Johan Nilsson, men vem passade till målet... Morgan Rahm. Än en gång hade Lindh valt rätt. För första gången skulle viljegänget från Vanstad få spela final i YA-cupen.

 Finalen är för alla 'hubbar' en fantastisk historia. Det blev också en stor seger för Leif Lindh. Återigen gjordes några små justeringar och vid ledning 1-0, när finalmotståndaren Charlo tryckte på som värst för ett kvitteringsmål byter han in Vanstads äldste spelare, Kim Nordh. Kim tackade för förtroendet och satte spiken i kistan med sitt 2-0 mål. Vem som gjorde ledningsmålet... Morgan Rahm. Sällan har en tränare haft en sådan påverkan på ett lag som just Leif Lindh hade i YA-cup segern -01.

Leif blev mycket populär i föreningen, inte bara bland spelarna utan av alla. I de döende minuterna av YA-cup finalen, när han visste att segern var på gång gick han längs sidlinjen och eldade upp Vanstad supportrarna än mer än tidigare. Lindhen hade osedvanlig känsla för att ta ut det bästa ur varje spelare och alla verkade acceptera att man inte var 100% rätt för alla matcher. Han visade också laget ett sort engagemang, vilket ryckte med spelare och ledare. Allt utom kvalen uppåt gick hans väg. Vanstad stannade tyvärr i sexan under Leifs ledningen, men vad gör det när han förde VIF till YA-cupseger.

The Blond Killer Kim

Historien om Kim är i princip hur lång som helst. Den startade dock 1962 och Kim växte upp på Timmermansgatan. Hans karriär startade i Sjöbo IF, men har genom åren spänt över några klubbar, men han kom till 'hubbarna' redan som 14 åring. Han lämnade dock Vanstad under studietiden för spel i Borlunda utanför Eslöv, men gjorde sig ett namn som fruktad målskytt på andra sidan jordklotet. Under 4 år spelade Kim för Shepparton South i Australien. Här bildade han anfallspar med en dansk vid namn Bent Sand och 'The Blond Killer Kim' föddes. Shepparton tog sig ett år till final i deras lokala turnering, men Kims visum gick ut. Managern visste på råd och skaffade fram tre giftaslystna damer för att få ha sin blonde guldklimp med i finalen. Kim avböjde, även om managern försäkrade Kim om att man lika snabbt kunde lägga in om skilsmässa. Det fanns två lag i Shepparton och Kim spelade för det Italienska, vilket nog också formade Kims spelstil och hans känsla för var målet var beläget.

Väl hemma i Sverige igen så spelade Kim ett par år för nabon ESK,men var snart tillbaka i VIF. Detta ledde till seger i b-lagets skytteliga på 33 mål under säsongen -96. Kim hade börjat komma till åren och sökte sig återigen till ESK, men kom tillbaka redan efter ett år. Då hade han med sig sin kompis Bengt Wihlborg, visst var Kim ingen ungdom längre, men
'the Blond Killer Kim' skulle slå till en 'sista' gång. Många höjde nog på ögonbrynen under YA-cupfinalen -01, när Leif Lindh bytte in 39 åringen. Lindh hade som sagt ett 6 sinne för att veta dagsformen på en spelare. Kim tog den enda chans han fick och gjorde hela sitt liv till en saga för alla inbitna 'hubbar' när han gjorde 2-0 målet. Kim har aldrig riktigt lagt skorna på hyllan utan deltog så sent som i år -06 i 3 b-lagsmatcher för VIF.

Många har sagt att Kim var skitmålens kung och jag säger låt så vara. Kim hade en osedvanlig näsa för mål och jag tror han har klubbens rekord i gjorda mål i en och samma match. Han gjorde 9 boljor mot Baskemölla i b-laget -97. Må hända att vi vann med 28-0 och deras målis stod och rökte vid en del av våra mål, men 9 är bra ändå. Kim säger själv att han aldrig gjort mål utanför straffområdet, jag kan nog inte säga emot. Ett annat underbart minne med Kim var när han och Olle tvilling spelade forwards i reservlaget, ingen av dem släppte bollen eller gav bort en målchans till den andre därför att det var ständig tävling om vem som skulle vinna skytteligan. Skitmålens kung, hur som haver barnen så gjorde The Blond Killer Kim ett eller kanske till och med det viktigaste målet i klubben historia.