4 - 7

Stunden hade kommit för säsongens sista match. Westra Kloster hade gjort den långa resan från Linköping och landat i Herrljunga sporthall. Jo, vi hade blivit förpassade till grannkommunen då problemet med halltider hemma i Vårgårda kvarstår. Ett avancemang till RFL och jag hade börjat drömma om att spela matcherna i Estrad inför fullsatta läktare.

Drömma går ju men på planen skulle vi tvingas att prestera. Med en mycket snöplig förlust i bagaget från matchen mot Öre BoIS så var en seger med ett par måls marginal ett måste. 

Lördagens förmiddag bjöd på en uppsjö av bestyr då kioskattiraljer skulle behöva fraktas över kommungränsen, en genomgång av sekretariat och musikanläggning krävdes och kravallstaketet skulle på plats. Eller ja, glöm det sistnämnda. Jag var tillbaka i drömmarnas land för ett ögonblick.

Viljan att avsluta säsongen på ett snyggt sätt var påtaglig. Det var ett laddat gäng som äntrade hallgolvet och då domarduon blåste för matchstart så skickade min smartwatch en liten påminnelse att pulsen var onormalt hög för viloläge.

Vi hade pratat om att vi inte hade något att förlora. De inledande minuterna tyckte jag mig se de i tjejerna. De fanns frenesi och tåga i det vi gjorde. Den första rejäla målchansen skulle vi få. Ett rappt avslut, måhända en tåpaj, avlossades av Antonia. Bollen rammade målvaktens högra stolpe men returen gled oss ur händerna.

Gästerna satte inte riktigt passningspelet i upptakten men det syntes att det fanns en tydlig spelidé med ett långt uppspel på Pivot och hundraprocentiga löpningar från vingarna för att ge understöd. De växlade platser kanske mer än något annat lag vi mött under året och vi fick stundtals svårt att sortera rätt. Bortalaget skulle komma att ta ledningen. Lite slarv i vår speluppbyggnad och omställningen var både blixtsnabb och effektiv. 0-1.

Visst var det en start vi inte ville ha men vi lät oss inte nedslås. Matchen var jämn så väl spel- som chansmässigt även om Westra Kloster hade en något tydligare spelidé.

De marginaler vi hade mot oss i Örebro senast fortsatte att gäcka oss. Det blev en ny ramträff då Katti på en retur träffade överliggaren och istället för en kvittering så kunde gästerna sticka upp och med ett skott från distans trycka in 0-2.

Det blev inga fler mål i den första halveleken. Med två måls underläge i paus kändes det tufft. Men om vi gått in i matchen med en känsla av vi inte hade något att förlora så hade den känslan cementerats ytterligare. Kunde vi bara få dit bollen så skulle kanske några av de låsningar som smugit sig in släppa.

Vi skulle komma att få den start av andra halvlek vi behövde. Bara dryga minuten in så serverades Katti bollen och den lågt fallande målvakten besegrades av Kattis lyftning mot de högre högra nätmaskorna. 1-2.

Nu var det drag och tro på det vi gjorde. Jag vill minnas att vårt nästa anfall var som ett sicksackmönster.

Josse passade Isa, Isa passade Marina och Marina spelade snyggt fram till Sofia som dammade in bollen till 2-2. Ett mycket vackert futsalsmål och vi var tillbaka på lika villkor.

Glädjen, som förvisso var stor, blev kortlivad. Matchen som nu skulle ha behövt sätta sig lite och det psykologiska övertag vi skaffat oss med två snabba mål skulle behövt få gro och växa sig starkare. Men bortalaget ville annorlunda. Bara knappa minuten efter kvitteringen kom 2-3. Och nu väntade en målkavalkad. Eller som Viaplays kommentator Niklas Holmgren hade uttryckt det ”Hoppla Kerstin!”.

Våra motståndare gjorde 4 mål på lika många minuter och plötsligt var det 2-6 och luften gick ur oss.

Vi gav på intet sätt upp men uppförsbacken blev brantare än störtloppsbacken i Garmish-Partenkirchen.

Det skulle även komma ett 2-7 mål i mitten av halvleken och det hjälpte föga att Katti lyckades fullborda ett hattrick genom att reducera två gånger om.

Matchen slutade 4-7 och drömmen var över för denna gång.

Med detta har det blivit dags att summera säsongen. Vi tar med oss flera lärdomar. Det finns saker som behöver bli tydligare i vårt spel. Vi behöver en spelidé att falla tillbaka på när de individuella prestationer vi förlitar oss så mycket på inte alltid får genomslag.

Men vi är nära futsalens finrum. Vi har ett härligt gäng tjejer som älskar sin idrott och som ger allt både på träning och match. Jag vill säga tack till alla som är med och bidrar och som förgyller mitt liv. För oavsett vad resultatet blir så älskar jag att få vara en del av detta. 

Med detta tynar så sakta Bomfunk MCs ut, förhoppningsvis kommer de tillbaka i en högtalare även nästa säsong. Men nu lägger vi den på hyllan och denna säsong präntas in i annalerna.

Ja Jimmy, det är verkligen ett ord som kan användas här. Men det betyder inte alls det....

 ++ Katti Ölvebo

    + Izabella Wannebrant

    + Cilla Jonsson

    + Josse Unér

    + Marina Estulf

    + Emma Bengtsson-Gelotte

    + Isa Davidsson-Almanakis

    + Antonia Ferm-Sandberg

    + Sofia Björklund

    + Jimmy Havås-Åkesson

 /Mattias L