Stunden hade kommit för säsongens sista match. Westra Kloster hade gjort den långa resan från Linköping och landat i Herrljunga sporthall. Jo, vi hade blivit förpassade till grannkommunen då problemet med halltider hemma i Vårgårda kvarstår. Ett avancemang till RFL och jag hade börjat drömma om att spela matcherna i Estrad inför fullsatta läktare.

Drömma går ju men på planen skulle vi tvingas att prestera. Med en mycket snöplig förlust i bagaget från matchen mot Öre BoIS så var en seger med ett par måls marginal ett måste. 

Lördagens förmiddag bjöd på en uppsjö av bestyr då kioskattiraljer skulle behöva fraktas över kommungränsen, en genomgång av sekretariat och musikanläggning krävdes och kravallstaketet skulle på plats. Eller ja, glöm det sistnämnda. Jag var tillbaka i drömmarnas land för ett ögonblick.

Viljan att avsluta säsongen på ett snyggt sätt var påtaglig. Det var ett laddat gäng som äntrade hallgolvet och då domarduon blåste för matchstart så skickade min smartwatch en liten påminnelse att pulsen var onormalt hög för viloläge.

Vi hade pratat om att vi inte hade något att förlora. De inledande minuterna tyckte jag mig se de i tjejerna. De fanns frenesi och tåga i det vi gjorde. Den första rejäla målchansen skulle vi få. Ett rappt avslut, måhända en tåpaj, avlossades av Antonia. Bollen rammade målvaktens högra stolpe men returen gled oss ur händerna.

Gästerna satte inte riktigt passningspelet i upptakten men det syntes att det fanns en tydlig spelidé med ett långt uppspel på Pivot och hundraprocentiga löpningar från vingarna för att ge understöd. De växlade platser kanske mer än något annat lag vi mött under året och vi fick stundtals svårt att sortera rätt. Bortalaget skulle komma att ta ledningen. Lite slarv i vår speluppbyggnad och omställningen var både blixtsnabb och effektiv. 0-1.

Visst var det en start vi inte ville ha men vi lät oss inte nedslås. Matchen var jämn så väl spel- som chansmässigt även om Westra Kloster hade en något tydligare spelidé.

De marginaler vi hade mot oss i Örebro senast fortsatte att gäcka oss. Det blev en ny ramträff då Katti på en retur träffade överliggaren och istället för en kvittering så kunde gästerna sticka upp och med ett skott från distans trycka in 0-2.

Det blev inga fler mål i den första halveleken. Med två måls underläge i paus kändes det tufft. Men om vi gått in i matchen med en känsla av vi inte hade något att förlora så hade den känslan cementerats ytterligare. Kunde vi bara få dit bollen så skulle kanske några av de låsningar som smugit sig in släppa.

Vi skulle komma att få den start av andra halvlek vi behövde. Bara dryga minuten in så serverades Katti bollen och den lågt fallande målvakten besegrades av Kattis lyftning mot de högre högra nätmaskorna. 1-2.

Nu var det drag och tro på det vi gjorde. Jag vill minnas att vårt nästa anfall var som ett sicksackmönster.

Josse passade Isa, Isa passade Marina och Marina spelade snyggt fram till Sofia som dammade in bollen till 2-2. Ett mycket vackert futsalsmål och vi var tillbaka på lika villkor.

Glädjen, som förvisso var stor, blev kortlivad. Matchen som nu skulle ha behövt sätta sig lite och det psykologiska övertag vi skaffat oss med två snabba mål skulle behövt få gro och växa sig starkare. Men bortalaget ville annorlunda. Bara knappa minuten efter kvitteringen kom 2-3. Och nu väntade en målkavalkad. Eller som Viaplays kommentator Niklas Holmgren hade uttryckt det ”Hoppla Kerstin!”.

Våra motståndare gjorde 4 mål på lika många minuter och plötsligt var det 2-6 och luften gick ur oss.

Vi gav på intet sätt upp men uppförsbacken blev brantare än störtloppsbacken i Garmish-Partenkirchen.

Det skulle även komma ett 2-7 mål i mitten av halvleken och det hjälpte föga att Katti lyckades fullborda ett hattrick genom att reducera två gånger om.

Matchen slutade 4-7 och drömmen var över för denna gång.

Med detta har det blivit dags att summera säsongen. Vi tar med oss flera lärdomar. Det finns saker som behöver bli tydligare i vårt spel. Vi behöver en spelidé att falla tillbaka på när de individuella prestationer vi förlitar oss så mycket på inte alltid får genomslag.

Men vi är nära futsalens finrum. Vi har ett härligt gäng tjejer som älskar sin idrott och som ger allt både på träning och match. Jag vill säga tack till alla som är med och bidrar och som förgyller mitt liv. För oavsett vad resultatet blir så älskar jag att få vara en del av detta. 

Med detta tynar så sakta Bomfunk MCs ut, förhoppningsvis kommer de tillbaka i en högtalare även nästa säsong. Men nu lägger vi den på hyllan och denna säsong präntas in i annalerna.

Ja Jimmy, det är verkligen ett ord som kan användas här. Men det betyder inte alls det....

 ++ Katti Ölvebo

    + Izabella Wannebrant

    + Cilla Jonsson

    + Josse Unér

    + Marina Estulf

    + Emma Bengtsson-Gelotte

    + Isa Davidsson-Almanakis

    + Antonia Ferm-Sandberg

    + Sofia Björklund

    + Jimmy Havås-Åkesson

 /Mattias L

Nja, även om rubriken antyder att ingredienserna till ett s.k bakruspiller skulle behövas så är det inte den typen av tomhet och klump i magen som behöver kureras idag. Tomheten jag känner beror på att vi borde fått med oss så mycket mer. I slutändan hade en poäng varit nog men vi fick åka hem tomhänta.

Bussresan till Örebro gick planenligt. Spelare och supportrar stannade till på Rattugglan och min för  dagen första burgare inmundigades. Det var dagen som setts framemot så länge, dagen då vår jakt på avancemang till futsalens finrum skulle inledas.

Väl framme i Örebro och Birgittaskolan möttes vi av en inramning som vi inte riktigt är vana vid. 

Ingen musik, ingen speaker. Kiosk saknades och tidtagningen sköttes med hjälp av en kille med walkie talkie som skickade order när den skulle pausas och startas. Det kändes något spartanskt men jag lyckades till slut få lite musik ur Marinas bärbara högtalare och bjöd tjejerna på årets bästa musikmix.

Nu raskt till matchen. Futsal i Örebro förknippas med framgång och vi hade på förhand kanske onödigt stor respekt för motståndet. Vi pratade om att falla ner i pressen i starten för att se vad vi kunde förvänta oss. Hemmalaget som kom till spel med enbart en avbytare fick slita hårt och snabbt kom direktiv att hålla tempo och höja presspelet. Öre BoIS hade ett lågt försvar och lät oss föra spelet. När de väl fick chansen kom skotten från lång distans eller så sattes deras Pivot i spel med en väl avvägd långboll. De var inte ofarliga men den första halvleken präglades av en tung häradominans som tyvärr inte mynnade ut i ett ledningsmål. De vitkläddas målvakt växte ut till en gigant.

I halvtid fanns det egentligen inte mycket att ändra på. Känslan var att utdelningen skulle komma om vi bara fortsatte att nöta ner dem. De skulle inte orka och de marginaler som varit emot oss skulle vändas till vår favör. 

När rättskiparna blåste igång den andra halvan var inget förändrat. Samma låga försvarspel och vi fick det bollinnehav vi räknat med. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som inte stämde. Vi gjorde mycket rätt. Chanser skapades men bollen sökte sig mot tåspetsar, huvuden och andra kroppsdelar tillhörande hemmalaget. Deras målvakt var en vägg och den självklarhet som vi vanligtvis har i avsluten fanns inte där längre. Det var då det första av två bakslag skulle komma. Jag minns inte helt men en situation uppstod där laget från Örebro hittade fram till en friställd Pivot med en liten lobb från vänsterkanten. Bollen fick studsa en gång innan den möttes på halvvolley och passerade till höger om Bella.

1-0 och plötsligt ett underläge från ingenstans.

I vanliga fall skulle jag suttit lugn med tanke på matchbilden men betydelsen av matchen och våra svårigheter med avsluten gav en helt annan känsla.

Det tog oss dock bara ett par minuter att kvittera. Isa som letat målet hela året fick bollen I höjd med sexmeterslinjen, vred upp kroppen och pricksköt 1-1 lågt intill målvaktens vänstra stolpe.

Glädjen på planen var påtaglig och så även på bänken. Nu var det vind i seglen och hoppet om 3 poäng kom tillbaka.

Glädjen blev oerhört kortvarig. Redan i nästa anfall föll vi in I det som var lite av problemet i den avslutande matchen mot Toarp. En ensam vitklädd anfallare fick avancera med bollen trots tre gröna alldeles i närheten. Med ett passivt försvarspel togs det skott och en liten styrning ställde Bella och vi var I underläge igen. 2-1.

Det fanns tid kvar och vi beslutade oss för att gå ner på folk. Vi skapade tryck. Fick ner motståndet ännu lägre men utan att få hål på dom. Bästa chansen kom när bollen hamnade strax ovanför mållinjen med målvakten på rygg. Men två av våra spelare satsade på samma boll och ingen fick träff nog för att kvittera.

Vår satsning bar inte frukt och när slutet förkunnades var det med en mycket neslig förlust.

Detta innebär att vår chans till gruppseger blev betydligt mycket svårare men långtifrån omöjlig. Men det krävs seger på lördag mot Wreta kloster. Och helst med stora siffror.

Nu laddar vi om, vässar avsluten och spelar nästa match utan något att förlora.

Burgare nummer två då. Jo, det blev ett stopp i Laxå på hemresan. Den burgaren var ännu bättre men är ändå inte orsaken till klumpen i magen.

++ Isa Davidsson-Almanakis 

  + Katti Ölvebo

  + Cilla Jonsson

/Mattias L

Nöjda tjejer....

Sex poäng mot Borås. Sex poäng mot Västra. På söndagskvällen hade vi chansen att ta säsongens andra seger mot Frisco och därmed även sex poäng mot laget från grannkommunen.

Om så blev fallet skulle det bädda för en ren seriefinal mot Toarpsalliansen i den sista omgången

Då flera av tjejerna i laget spelar i den vitblå dressen under fotbollssäsongen blir det självklart lite extra nerver inför en sån här match, och det verkar inte spela nån roll var i ålderspannet man befinner sig, när fjärilarna börjar dansa i magen så är det svårt att stoppa.

Tur då kanske att man är en sån där hård, kantig machoman som aldrig berörs av såna känsloyttringar...

Matchstart klockan sex. Läktarsektionen fylldes stadigt på och det märktes att det gröna laget lockar folk. Det var ett sorl inne i hallen, en blandad mix av olika musikgenres från 2000-talets mitt ramade in matchförberedelserna. Kända ansikten från såväl släkt som vänner syntes på läktaren och unken sporthallslukt förbyttes mot bitande kyla när dörren ut mot Herrljungas skyline öppnades upp i ett försök att ge lite extra syre i lungorna.

Hallen ja, kan det bli mer nostalgi än så här. En gammal hall med en liten hint av klor från badhuset som ständigt följer en. Varenda steg man tar över golvet ger en förnimmelse av de förväntansfulla idrottsmän och kvinnor som spelat allt från företagscuper till knattecuper i hopp om ära och berömmelse. Eller bara för att vara en del av det sociala nätverk som sporten erbjuder. Det osar dansband om hallen. Vad vet jag, kanske har Streaplers eller Lazze Stefanz varit där? Själv hade jag föredragit Bananarama eller nåt liknande.

Men tillbaka till verkligheten. Det var ju en match jag skulle skriva om.

Nerverna till trots så var det vi som tog tag i taktpinnen från start. Hemmalaget var passiva och vi tilläts hålla bollen på offensiv planhalva. Detta var matchbilden under de första fem. Även om vi spelmässigt hade ett övertag så lyckades vi inte skapa de riktigt heta chanserna. Skotten som togs var från svåra lägen och hamnade oftast utanför målramen. Närmast var ett skott, jag tror från Katti, som träffade stolpens utsida.

Frisco jobbade sig in i matchen, halvvägs in i första halvleken var det till synes helt jämt. Ständiga platsväxlingar  gjorde det svårt för oss att komma rätt i försvarspelet och Bella tvingades kliva fram och rädda oss vid ett flertal tillfällen. Hemmalaget spelar med en hög fart och mycket direktskarvar till skillnad från de övriga lagen i serien. Detta förbryllade oss något och vi hade svårt att sortera in i markeringspelet. Ju längre halvleken led så kändes ett baklängesmål oundvikligt. Men Bella ville annat. Var det inte en trygg famn som räddade oss så var det utrusningar, benparader eller andra akrobatiska övningar. Frustrationen växte, dels hos attackerande Friscoiter men även inom våra ranker. Vi kunde inte riktigt sätta defensiven och det blev mer kamp än skönspel.

Då domarparet förkunnade att första halvleken var över och resultattavlan fortfarande visade 0-0 var det smickrande för oss.

Då vi begav oss mot omklädningsrummet var det med en enda lång utandning. För det kändes precis så, att vi kunde andas ut och samla oss. En lång rad justeringar gjordes i uppställningen inför andra och det var i vanlig ordning tjejerna som tog mest ton. För så är det i ett omklädningsrum med rutinerade bollspelare. De har sett och vet vad som behöver justeras. Som tränare blir det mer en uppgift att forma informationen som kommer fram till ett paket och presentera det till alla.

Det var svårt att veta vad vi kunde förvänta oss när andra halvlek startade. Men likt den första så fick vi tidigt ett grepp om matchen. Antonia som under hela matchen hade utmanat och de flesta gånger  tagit sig förbi sin back hade fortsatt framgång på sin vänsterkant och spred oro i hemmalaget. Frisco var på intet sätt ofarliga men Bella hade satt sig i respekt och fortsatte sitt inspirerade spel i målet.

I minut 26 skulle vår hitintills bästa chans komma. Katti skapade sig utrymme och ett räknefel hos hemmalaget gav Isa autostrada på högerkanten. Isas avslut tycktes tunnla Friscos målvakt men i sista stund träffade bollen nån del av foten eller benet och ändrade tillräckligt riktning för att smita utanför.

Vi var inne i vår kanske bästa fas i matchen. Försvarspelet satt mycket bättre över hela banan och de vitkläddas anstorming hade kommit av sig. I mitten av andra halvlek skulle vårt ledningsmål falla.

Antonia tog sig loss igen. Hon kom djupt ner på på vänsterflanken och lyfte blicken.

En precis passning hittade Sofia som distinkt tryckte in 0-1.

Nu var vi i förarsätet och hade fått matchbilden dit vi ville. Då tiden började bli knapp förväntade vi oss att trycket från hemmalaget skulle intensifieras. Men vi skulle snabbt komma att gjuta olja på de vågorna.

I ett läge väldigt likt ledningsmålet, men med Katti i en assisterande roll, kom vi återigen igenom på vänsterkanten. Ännu ett precist inspel och Cilla hade smugit med i anfallet. Cilla gjorde inte heller hon nåt misstag och jag fick chansen att knyta nävarna ytterligare en gång. 0-2.

Frisco försökte nu med alla medel ta sig tillbaka in i matchen. De provade jokerspel, det blev snudd på handgemäng och pulsen ökade. Jag kände ett lugn där och då. Bellas trygga spel, Cillas och Josses sätt att avväpna anfallarna och hela lagets trygghet fick det att kännas ”bekvämt”.

Hemmalaget försökte verkligen och de ska ha credd för insatsen de gör men i de avgörande situationerna var vi starkare. Matchen slutade 0-2 och vi har nu inte släppt in mål på 80 minuter.

Hela laget gör en enorm insats. Vi gör en match som för evigt skrivs in i annalerna. Jag är otroligt glad och stolt över vad det här laget åstadkommer. Kanske börjar det bli en liten spricka i min hårda fasad för känslor finns det för de här laget så det räcker till och blir över.

Nu har vi en träning, en festkväll och en match kvar på årets säsong. Sen får jag vandra ensam bland lösgodiset på Candyz i jakt på att återuppleva minnena...

++ Izabella Wannebrant

  +  Cilla Jonsson

  +  Antonia Ferm-Sandberg

/Mattias L

Futsalsäsongen börjar lida mot sitt slut. Skrivkrampen har börjat komma och att få lägga gåspennan åt sidan och få lite välförtjänt vila från referatskrivandet är nog de enda positiva med att se ett avslut på horisonten. För futsal är jäkligt kul, intensivt och när man dessutom röner framgång finns det inte mycket som slår det.

När jag slog upp ögonen på söndagens morgon var det första som slog mig att idag var det match. Den där sköna känslan som jag såväl känner igen från den egna aktiva karriären. Det var i och för sig kvällsmatch och många timmar kvar tills lineup, pumpande techno och darriga knän men ändå ett visst mått av adrenalin som får en att studsa upp ur sänghalmen. Jag blir lite sugen på att fortsätta skriva om mig, mig, MIG, men får väl lägga självgodheten åt sidan och ge tjejerna i laget lite utrymme också.

Jimmy då undrar ni kanske? Nja, han tar så mycket plats ändå och när han gång på gång utnämner mig till kioskchef och dessutom, i rak kontrast, pekar med hela handen på hur jag ska marknadsföra varor och domderar, styr och ställer, nä då får han inte plats i dagens krönika.

Att ersätta Sofia K går inte men vi har tvingats försöka och det är klart att med Antonia Ferm-Sandberg nu i laget så var vi tvungna att ge henne en chans i matchtruppen.

Motståndet skulle Västra Together FC stå för. Bortamatchen i Dalsjöfors vanns med 3-0 och vi hoppades nog kunna återupprepa den bravaden men förhoppningsvis med några fler framåt för att sätta oss i ett bra läge inför slutspurten.

 Det var bra drag i Vårgårda Sporthall när tjejerna äntrade. Själv stod jag kvar i kiosken och fick se vårt herrlag besegra serieledande Fristad i en mycket bra match. Fan, nu fick jag in mig själv på ett hörn igen.

Efter en rask uppvärmning i den mindre hallen fick vi tillträde till vår A-hall. En benämning som fått mången amerikan att skratta gott.

Gästerna har ett ungt, tekniskt lag men som kanske väger lite lätt mot vår rutin. Direkt från första sekunden tog vi kommandot. Vi var påkopplade, tog löpningar och hade tålamod när det behövdes. Det skapades tidigt några halvchanser och känslan var att det bara var en tidsfråga innan ett ledningsmål skulle komma. Bortalaget försökte hålla i boll men utan hotande löpningar kunde Josse och Cilla avstyra alla försök till anfall. I sanningens namn ska det sägas att det var en nolla i VTs skottstatistik på mål under första halvleken. Vårt första mål skulle komma på något som egentligen inte var en målchans.

Sofia B hade sökt sig bakom försvaret och fick en lång svepande boll av Josse. Precisionen på passet var bra och Sofias volley än bättre. En något överrumplad målis fick se bollen borra sig in vid första stolpen och vi var i ledning. 1-0.

Nu spelade vi ut och kom till avslut i nästan varje anfall. Men skotten kom i det som på handbollspråk kallas semaforhöjd och keepern kunde rädda varje försök. I mitten av halvleken skulle ändå ett andra mål komma. Tiina fick bollen på fötterna i höjd med niometerslinjen. Hon hängde av sig ryggsäcken med en kvick vändning och i samma steg pressade hon iväg skottet. Lågt till vänster fanns det inget att göra för VTs målvakt och vår ledning var dubblad. 2-0.

Nu var det futsalpropaganda. Med inslag av balett. Det inslaget skulle den glödheta Tiina stå för. 

Sporthallen förvandlades för ett ögonblick till ett konserthus och med en högt uppsträckt tå som skulle fått Prima ballerinan i Svansjön att känna avund så vinklades bollen in till 3-0.

 Där tar jag pausvila. Att tänka på balett är utanför min ”comfort zone”. 

Halvtidsvilan bjöd inte på nåt spektakulärt. Vårt övertag i matchen var markant och så länge vi fortsatte att hålla fokus krävdes ingen taktisk akrobatik. 

När andra halvan startade så hade vi petat in Antonia på vänsterkanten och det blev därmed seriedebut i den gröna tröjan. Den verkliga debuten skedde dagen innan i cupen i Borgstena (där vi för övrigt nådde final). Gästerna i vitt var förvånansvärt passiva underlaget till trots. Vi tilläts föra spelet och det osade katt gång efter annan när hungrande grönklädda hajar cirkulerade i offensiv zon. Katti försökte. Josse va skottglad och Marina tryckte till men bollen ville inte in.

Det skulle dröja till den 32:a minuten innan 4-0 skulle sättas dit. Hur bollen kom dit minns jag inte. Troligtvis genom nån finurlig speluppbyggnadsvariant som tränarna lärt ut...nåja, bollen hamnade i alla fall framför fötterna på Antonia. En bit in i straffomådet avlossade hon skottet och halvsekunden senare rasslade det till i nätet.

I takt med att fjärde målet kom kändes det lite avslaget. Tempot gick ner och trycket på läktaren bedarrade något. Bortalaget lyckades vaska fram ett par chanser och Bella som fått stå relativt sysslolös tvingades till ett par fina parader.

Antonia hade fått smak på att göra mål och bara dryga tre minuter efter sitt första fick hon bollen igen. Med en läcker tvåfotare tog hon sig förbi ett par försvarare och avslutade iskallt. 5-0.

De sista minutrarna gav varken spänning eller fler mål och när hornet tjöt stod vi återigen som vinnare.

 Vi gör en väldigt stabil insats över 40 minuter och även om Västra var förvånansvärt passiva matchen så ska vi ha cred för att vi håller fokus i defensiven matchen igenom. 

Nu har vi två matcher kvar. Närmast väntar Frisco i Herrljunga och det kommer bli en rejäl holmgång.

På återhörande då.

 ++ Sofia Björklund

   + Tiina Bergström

   + Antonia Ferm-Sandberg