0 - 2

Nöjda tjejer....

Sex poäng mot Borås. Sex poäng mot Västra. På söndagskvällen hade vi chansen att ta säsongens andra seger mot Frisco och därmed även sex poäng mot laget från grannkommunen.

Om så blev fallet skulle det bädda för en ren seriefinal mot Toarpsalliansen i den sista omgången

Då flera av tjejerna i laget spelar i den vitblå dressen under fotbollssäsongen blir det självklart lite extra nerver inför en sån här match, och det verkar inte spela nån roll var i ålderspannet man befinner sig, när fjärilarna börjar dansa i magen så är det svårt att stoppa.

Tur då kanske att man är en sån där hård, kantig machoman som aldrig berörs av såna känsloyttringar...

Matchstart klockan sex. Läktarsektionen fylldes stadigt på och det märktes att det gröna laget lockar folk. Det var ett sorl inne i hallen, en blandad mix av olika musikgenres från 2000-talets mitt ramade in matchförberedelserna. Kända ansikten från såväl släkt som vänner syntes på läktaren och unken sporthallslukt förbyttes mot bitande kyla när dörren ut mot Herrljungas skyline öppnades upp i ett försök att ge lite extra syre i lungorna.

Hallen ja, kan det bli mer nostalgi än så här. En gammal hall med en liten hint av klor från badhuset som ständigt följer en. Varenda steg man tar över golvet ger en förnimmelse av de förväntansfulla idrottsmän och kvinnor som spelat allt från företagscuper till knattecuper i hopp om ära och berömmelse. Eller bara för att vara en del av det sociala nätverk som sporten erbjuder. Det osar dansband om hallen. Vad vet jag, kanske har Streaplers eller Lazze Stefanz varit där? Själv hade jag föredragit Bananarama eller nåt liknande.

Men tillbaka till verkligheten. Det var ju en match jag skulle skriva om.

Nerverna till trots så var det vi som tog tag i taktpinnen från start. Hemmalaget var passiva och vi tilläts hålla bollen på offensiv planhalva. Detta var matchbilden under de första fem. Även om vi spelmässigt hade ett övertag så lyckades vi inte skapa de riktigt heta chanserna. Skotten som togs var från svåra lägen och hamnade oftast utanför målramen. Närmast var ett skott, jag tror från Katti, som träffade stolpens utsida.

Frisco jobbade sig in i matchen, halvvägs in i första halvleken var det till synes helt jämt. Ständiga platsväxlingar  gjorde det svårt för oss att komma rätt i försvarspelet och Bella tvingades kliva fram och rädda oss vid ett flertal tillfällen. Hemmalaget spelar med en hög fart och mycket direktskarvar till skillnad från de övriga lagen i serien. Detta förbryllade oss något och vi hade svårt att sortera in i markeringspelet. Ju längre halvleken led så kändes ett baklängesmål oundvikligt. Men Bella ville annat. Var det inte en trygg famn som räddade oss så var det utrusningar, benparader eller andra akrobatiska övningar. Frustrationen växte, dels hos attackerande Friscoiter men även inom våra ranker. Vi kunde inte riktigt sätta defensiven och det blev mer kamp än skönspel.

Då domarparet förkunnade att första halvleken var över och resultattavlan fortfarande visade 0-0 var det smickrande för oss.

Då vi begav oss mot omklädningsrummet var det med en enda lång utandning. För det kändes precis så, att vi kunde andas ut och samla oss. En lång rad justeringar gjordes i uppställningen inför andra och det var i vanlig ordning tjejerna som tog mest ton. För så är det i ett omklädningsrum med rutinerade bollspelare. De har sett och vet vad som behöver justeras. Som tränare blir det mer en uppgift att forma informationen som kommer fram till ett paket och presentera det till alla.

Det var svårt att veta vad vi kunde förvänta oss när andra halvlek startade. Men likt den första så fick vi tidigt ett grepp om matchen. Antonia som under hela matchen hade utmanat och de flesta gånger  tagit sig förbi sin back hade fortsatt framgång på sin vänsterkant och spred oro i hemmalaget. Frisco var på intet sätt ofarliga men Bella hade satt sig i respekt och fortsatte sitt inspirerade spel i målet.

I minut 26 skulle vår hitintills bästa chans komma. Katti skapade sig utrymme och ett räknefel hos hemmalaget gav Isa autostrada på högerkanten. Isas avslut tycktes tunnla Friscos målvakt men i sista stund träffade bollen nån del av foten eller benet och ändrade tillräckligt riktning för att smita utanför.

Vi var inne i vår kanske bästa fas i matchen. Försvarspelet satt mycket bättre över hela banan och de vitkläddas anstorming hade kommit av sig. I mitten av andra halvlek skulle vårt ledningsmål falla.

Antonia tog sig loss igen. Hon kom djupt ner på på vänsterflanken och lyfte blicken.

En precis passning hittade Sofia som distinkt tryckte in 0-1.

Nu var vi i förarsätet och hade fått matchbilden dit vi ville. Då tiden började bli knapp förväntade vi oss att trycket från hemmalaget skulle intensifieras. Men vi skulle snabbt komma att gjuta olja på de vågorna.

I ett läge väldigt likt ledningsmålet, men med Katti i en assisterande roll, kom vi återigen igenom på vänsterkanten. Ännu ett precist inspel och Cilla hade smugit med i anfallet. Cilla gjorde inte heller hon nåt misstag och jag fick chansen att knyta nävarna ytterligare en gång. 0-2.

Frisco försökte nu med alla medel ta sig tillbaka in i matchen. De provade jokerspel, det blev snudd på handgemäng och pulsen ökade. Jag kände ett lugn där och då. Bellas trygga spel, Cillas och Josses sätt att avväpna anfallarna och hela lagets trygghet fick det att kännas ”bekvämt”.

Hemmalaget försökte verkligen och de ska ha credd för insatsen de gör men i de avgörande situationerna var vi starkare. Matchen slutade 0-2 och vi har nu inte släppt in mål på 80 minuter.

Hela laget gör en enorm insats. Vi gör en match som för evigt skrivs in i annalerna. Jag är otroligt glad och stolt över vad det här laget åstadkommer. Kanske börjar det bli en liten spricka i min hårda fasad för känslor finns det för de här laget så det räcker till och blir över.

Nu har vi en träning, en festkväll och en match kvar på årets säsong. Sen får jag vandra ensam bland lösgodiset på Candyz i jakt på att återuppleva minnena...

++ Izabella Wannebrant

  +  Cilla Jonsson

  +  Antonia Ferm-Sandberg

/Mattias L