2 - 4

Söndag kväll, lite trött i sinnet efter rafflande cupspel i Borgstena under lördagen. Men det är inte speciellt svårt att ladda om inför det som var säsongens hittills viktigaste match. Det första mötet våra båda lag emellan slutade 1-1 i Vårgårda sporthall efter en jämn historia, idag hade vi lite kniven på strupen att vinna för att haka på i toppen.

Jag var nästan tidigare än vanligt på plats i klubblokalen för matchgenomgång. Jimmy var redan bänkad med kaffe och mumsandes på en bit choklad. -Ska du eller jag hålla i genomgången, frågade min kollega. Jag uppmanade honom att ta det idag väl medveten om att det skulle komma en fras om att ”kontinuitet är framgångens moder” under den korta taktiska presentationen.

Det fanns inte mycket magiskt under bilresan till Vänersborg. Vill man så kanske man skulle kunna hävda att det var nåt Disney-eskt med den fallande snön och de glittrande vita träden som kantade vår framfart. Men ”Let it go”. Det var moddigt, halkigt och en karavan av bilar smög fram i reducerad hastighet genom de små samhällen som ledde oss till vår slutdestination.

Väl framme i Lilla Paris så var vi tidspressade och ångorna av hårspray hade knappt lagt sig förrän laget tog plats på arenagolvet för värmning. Startuppställningen var densamma som mot Vedum men krämporna börjar göra sig påminda under säsongens andra hälft. Wilma är blåslagen, Kjelléns fotled ömmar och Marina behöver tejpas. Men som tur är verkar Kattis gubbvad vara på bättringsvägen.

Då matchen tog sin start var det i ett tempo av Korsakovs ”Flight av the bumblebee”. Kvalitén brukar försämras när tempot går upp men inte denna dag. Det var fina aktioner över hela banan från båda lagen. Det flåsades tungt redan efter några minuter då tjejerna kom för att byta. Det skapades chanser mot Bella. Avsluten kom oftast från kanten och vår målis hade inga problem att parera. Något färgad kanske, så tyckte jag ändå att vi var det hetare laget. Våra lägen var av större dignitet och den duktiga keepern i Vänersborgsmålet fick göra parader som hör hemma i en highlightsreel på Sportspegeln.

Precis som i mötet i Vårgårda skulle Vänersborg ta ledningen. Jag hade huvudet nere i medicinväskan letandes efter plåster. Där finns allt från Dextrosol till trosskydd men inte ett spår av plåster. Det höll mig tillräckligt sysselsatt för att helt missa hur och varför bollen gick i nät. Men lika glad för det är jag...för att spinna vidare på liknelser från Disneys underbara värld. 1-0.

Hemma i vår hall replikerade vi snabbt och likadant var det denna kväll. Kjellén och Katti som båda skapat så mycket utan att få dit bollen gjorde nu gemensamt slag i saken. I matchens åttonde minut hittade Katti fram till Sofia som forcerade bollen in i målet från en position nära mållinjen. 1-1.

Hemmalaget började spela tufft. Frispark efter frispark noterades på det lilla blädderblocket och det var väl nånstans här, när klockan visade femton spelade minuter, som tempot sjönk. Troligtvis vaksamma över det faktum att ytterligare en frispark skulle betyda straff för oss så blev hemmalaget mer passivt och rullade boll på egen halva. Vi försökte hålla vårt speltempo men det kändes som att även nivån för vad som var frispark ändrades. Med gott självförtroende men lite frustrerade över motståndare och den varierande nivån gick vi till pausvila.

Den beslutsamhet vi möttes av i omklädningsrummet har jag inte sett tidigare på de två säsonger jag coachat det här laget. Det syntes i blickarna att den här matchen var nåt speciellt. Jag får rysningar bara av att se vad det betyder för de här tjejerna att lira boll, vinna matcher och finnas där för varandra.

Katti instruerade de andra och de flesta hade synpunkter på hur vi skulle spela, att vi inte skulle backa en millimeter. Jag och Jimmy blev statister, ungefär såsom Bengan Johansson coachade sitt handbollslandslag under pauserna där laget fick ta över och sköta snacket.

Det var en ynnest att få uppleva.

Raskt ut i hallen igen för akt nummer två. Jag brukar stå för nervositeten men Jimmy va uppe i limningen. Min annars så lugna vapendragare flackade med blicken och nämnde när jag gick förbi hur det var svårt att sitta still.

Det mesta var sig likt ute på hallgolvet när matchen drog igång igen. Tempot skruvades upp igen och det stundtals hårda spelet fortsatte. När Katti för andra gången gick i backen rann min bägare över. Resultatet efter protesten mot rättskiparna blev ett gult kort. Mitt första på uppemot 10 år. Att vädra sitt missnöje kan ibland vara effektivt men inte denna gång. Efterslängarna och tjuvnypen tilläts och kanske hjälpte det till att rama in matchen till den holmgång det blev.

Med drygt fyra minuter spelade skulle vi ta ledningen. Efter ett fint anfall kom bollen ut till Sofia K. Hon lyfte blicken och såg Marina till höger. Passningen var precis och Marina, med sin mycket väl tejpade fot, mötte med en bredsida. Bollen studsade en gång innan det rasslade i nätmaskorna. 1-2 och vi var i ledningen.

Vänersborg flyttade fram positionerna ytterligare och skapade tryck på oss. Våra liberos Josse och Cilla fick kämpa mot tunga motståndare men löste varje situation. Isa slet i det defensiva och vann bollen gång efter annan. Wilma som skapat stora hål i hemmalaget med sina löpningar skulle få två chanser. Den första, efter sisådär 8 minuter, mynnade ut i ett skott som rammade den bortre stolpen. Inte långt efter kom ett nytt försök, från liknande läge. Med lite högerskruv på bollen så slank den utanför samma förbenade stolpe.

Vi började dra på oss frisparkar och lägen uppstod för hemmalaget. Det första strax utanför straffområdet och vi ställde upp en bred mur. Det var tryck i skottet men Kjellén stod pall, spände magmusklerna och tog bollen upp i banan. Tiden gick långsamt. Det var ideliga stopp.

Med drygt två minuter kvar fick Vänersborg en ny chans. Ett markskott från vänster undvek att träffa några ben och Bella lyckades inte förhindra att kvitteringen retligt slank in vid den första stolpen. 2-2 och knappt med tid.

Innan det blev avspark lyckades vi få fram timeout-kortet och samla styrkorna. Vi satte in Cilla, Isa, Sofia K och Katti för att försöka få till det där förlösande målet. Det var nästan total dominans direkt när det sparkades igång igen. Men tiden rann obarmhärtigt vidare. Bollen ville inte in. Men så stack Vänersborg upp i ett anfallsförsök med 45 sekunder kvar. Kjellén snodde bollen på vår vänsterkant. Hon fick löpa med bollen utan att bli dragen i armen och eller i tröjan. Katti fanns i högerposition. De kom allt närmare målet med en ensam försvarare emot. Vid niometerslinjen kom passningen. Katti befann sig sex meter från mål och fick bollen i steget. Hon tryckte till...MÅL!!! Äntligen fick hon utdelning för allt slit. Vi for upp från bänken och jag var halvvägs inne på planen med armarna högt hållna. 2-3.

40 sekunder på klockan. Nu gällde det att hålla tätt.

Skulle hemmalaget lyckas vaska fram en till chans? Nej, det skulle vi sätta stopp för. Anfall är bästa försvar brukar det heta och när Cilla måttade en lång boll in i straffområdet steg nyinsatte Tiina till väders. Med en nick som hämtad ur skolboken satte hon definitivt spiken i kistan. 2-4.

De sista sekunderna rann iväg och när slutsignalen ljöd samlades tjejerna i en stor ring och firade segern.

Detta var nog den mest välspelade matchen under våra två år vid rodret och den absolut skönaste segern.

Det var segerrusigt långt in på småtimmarna. Det är ett fantastiskt gäng som fixar den här segern. Alla bidrog starkt till att fixa det. En otroligt härlig moral och en vilja att vinna långt utöver det vanliga. Nu njuter vi hela vägen till på söndag då Vedum kommer på besök.

++ Cilla Jonsson

   + Sofia Kjellén

   + Wilma Falk

/Mattias L