4 - 3

Dina skopade bollen till Isa som tyvärr inte lyckades överlista målvakten.

Efter att ha missat chansen till direktkval i sista omgången ledde flera byråkratiska vändningar till slut till en möjlighet för oss att kvala till RFL. Vi blev dock tvungna att titta österut för att hitta våra motståndare. Södermanländska New Mill FC stod för motståndet och bussen styrdes under arla söndagsmorgon mot Stockholmskommunen Nykvarn. Efter ett depåstopp i Arboga och en välbehövd bensträckare landade vi strax efter lunchtid vid Björkestahallen. 

I den slitna men gemytliga hallen var vi på plats före hemmalaget och kunde i lugn och ro börja ladda för matchen. Takhöjden var imponerande i den lilla hallen och med en akustik som lovade bära min nervöst krakelerande stämma genom den ångestkrämpande sammandrabbningen. Beethovens femma hade varit ett passande opus till den intensiva uppvärmningen innan domarens pipa i F-dur skulle ta över och dominera tillställningen.

Kvalspelet var igång och vi hade pratat om att hålla en låg press initialt för att känna av våra motståndare. Starten blev den motsatta. En hög satt press gav oss tidiga halvchanser utan att ge motståndarna skrämselhicka. Bakåt fick vi tid på oss att rulla boll för att högre upp i banan möta ett samlat försvar. Matchupptakten kändes skön. Mina fladdrande nervtrådar bands ihop och skapade lianer starka nog för Tarzan att kunna svinga sig fram. Vi dominerade de första fem minuterna med eftertryck och när 1-0 kom efter Emmas inspel, som touchade ett motståndarlår och styrdes in i mål, cementerades känslan av att vi hittat rätt. De efterföljande minuterna gav bland annat Klara ett fint nickläge till en ökad ledning. Dessutom prickade Cilla stolpen från ca 11 meter. Den låga pressen började höjas av New Mill. Vårt initiativ försvann och de skapades oreda i försvarslinjen. Cornelia fick visa prov på fotarbete. Och kort efter att hemmalaget rammat stolpen med en vänsterkanon så kom kanske matchens räddning. Lågt liggandes i sitt vänstra hörn sprattlade Cornelia ut vänsterbjuggen och likt Baryshnikov i Svansjön så gjordes inte ett felsteg. Den numer sköra ledningen stod sig halvleken ut.

I pausen manades det till lugn. Vi ville försöka hålla en låg press och se till att ligga rätt i positionerna. Vi hade haft en uppsjö av mer eller mindre heta chanser och just skottviljan var något som diskuterades flitigt.

När andra halvan drog igång var vi tyvärr fortfarande kvar i den dåliga trend vi sett i slutet av första. Vi fick inte riktigt fast bollen och hemmalaget hade höjt tempot och fick oss att tappa positionsspelet något. Gästerna som skapat fler och fler högkaratiga chanser ju längre matchen gått skulle få den kvittering de jagade. Med en sträckt vrist överlistades Cornelia och matchen var i ett dödläge.Vi blev mer och mer bolltittande och det för dagen extra stora timeoutkortet sökte uppmärksamhet av oss. Vi är inte sena med att ge just det och den lilla taktiktavlan plockades fram för att instruera. I samband med att vår timeout togs skadade en hemmaspelare sig illa i en närkamp och den vanligtvis korta pausen blev lång.

När matchen sedermera återupptogs var det med en gnutta mer intensitet och kanske något mer självförtroende. Vi lyfte upp spelet i banan och jämnade ut matchbilden. Vid denna tidpunkt kändes det som två tröttnande pugilister som väntade på knockoutslaget. Men ingen jabb eller uppercut hade tillräckligt med kraft för att fälla den andra. 40 minuter var spelade och vi gick mot förlängningsspel 2x5 minuter. 

När förlängningen tog sin start vaskades det snabbt fram heta chanser för bägge lagen. Emilia hade vår bästa chans i den första femman men utan att få till avslutet i position framför mål. Hemmalaget hade bollen i stolpen bakom Cornelia men vår keeper var först på returen.

Den första förlängningsfemman gick snabbt förbi och vi stuvade om i uppställningen till andra. Viljan att avgöra innan straffläggning var stor och nu, sittandes trött i en mörk buss, är känslan att vi fick tryck på New Mill utan att skapa de riktigt högoktaniga målchanserna. Hemmalaget kunde istället avgjort på en kontring. En projektil i överliggaren damp ner 20 centimeter från mållinjen innan vi lyckades rensa undan lädret. Den sista minuterna var en känslomässig bergochdalbana. Eller som Emilia uttryckte det på bänken "Det här är värre än Helix".

Förlängningen slutade dock 0-0 och vi var framme vid straffsparkar för att avgöra.

Efter 4 slagna straffar av vardera laget hade New Mill chans att avgöra. Hemmalaget hade en tydlig taktik att avlossa tåpajar och det var just genom en sådan som vårt öde fastslogs.

Efter en säsong fylld av alla sorters känslor föll vi hårt i Nykvarn. 

Men inga nederlag eller motgångar tar udden av den resa vi gjort under säsongen. 

Grattis och lycka till New Mill. 

SHIF kommer tillbaka ännu starkare nästa säsong.

/Mattias Lisevall