3 - 1

Cilla efter ledningsmålet

Jag har tagit en lite längre kontemplation än vanligt över vad matchreferatet ska innehålla.  Min övertygelse var ett tag att jag gjorde det med anledning av den match som skulle spelas på söndagen mellan TIF och BAIK. Men sanningen är nog en helt annan. Skrivblockaden som uppstår efter en förlust är svår. Alla superlativen, målande beskrivningar och små liknelser hamnar längst bak i hjärnkabinettet och behöver plockas fram innan jag är redo. Nu slutade det ändå lyckligt och jag gör ett försök.

Allt var upplagt för en fantastisk lördag. En solig, vacker vinterdag. Tjejerna möttes av en diger mellanmålsbuffé, bussen och en trevlig chaufför stod parkerad och supporterskaran strömmade till för att åka till Syltehallen för att se oss spela hem en möjlig serieseger och dessutom en perfekt säsong utan nederlag. Visst fanns det vissa mörka moln på den annars klarblå himmelen. Vi hade tvingats stuva om en del i uppställningen då förutom Hilda nu både Dina och Tiina lämnat återbud. Dessutom spelades det dansbandsmusik i bussen. 

Resan gick händelselöst förbi och med lätta fotsteg tassade vi in i den ståtliga arenan. För att bjuda våra medresande fans på lite ögongodis äntrade jag och Jimmy hallgolvet medan tjejerna bytte om. Det tog dock inte många sekunder (efter fjärde missade avslutet) innan en röst från läktaren fått nog; ”Det ser inget vidare ut”. Vi har aldrig haft det goda omdömet att sluta när det börjat se sämre ut utan fortsatte oförtrutet att bomba på mot det tomma målet. Kanske var det de bländande solskenet som lyste in genom burspråket på andra etage som gjorde siktet okalibrerat. Vad skulle det annars kunna vara?

Matchen blåstes igång och vår vilja att direkt från start sätta tempot i matchen visade sig ge frukt. Dryga halvminuten in i matchen fick vi ett inspel från högersidan. Emma lyfte in bollen mot Emilia som med en klackspark sånär kunde styra bollen i mål. Den offensiva lustan fortsatte och med bara ett par minuter spelade bröt Cilla ett uppspel. På sedvanligt manér avancerade hon framåt i banan. En liten tittfint sände försvararen åt fel håll. Beslutet var kvickt och avslutet lika så. Bollen träffade spetsen på stor- och pektå (?) och borrade sig in lågt i vänster hörn. 1-0 och precis den start vi önskade oss. Defensivt höll vi motståndarna från Halvorstorp på behörigt avstånd och släppte dem aldrig in bakom ryggen. Avsluten kom utifrån men utan att egentligen hota. Matchinledningen kändes bra men kallduschen skulle komma. I ett annars ganska harmlöst läge lyckades en hemmaspelare, från högerposition, få iväg ett vådaskott som rammade den bortre stolpen och in i nätmaskorna. 1-1 och detta skulle komma att ändra matchbilden. Plötsligt klaffade inte det vi vanligtvis är så bra på. De långa inspelen hamnade varje gång i målisens famn utan direkt press. Hemmalagets duktiga libero fick gång på gång vinna boll när vi sökte vår Pivot och våra Vingar gavs inte utrymme att utmana och ta sig förbi sin försvarare. Utan att lyckas skifta matchbild gnuggade vi på och kanske borde en timeout tagits tidigt. Med 13 minuter spelade kom nästa smäll. En lång boll letade sig över vår libero till en fristående anfallare. Nedtagningen var inte perfekt och bollen gled ifrån något. Detta fick Cornelia att stöta. Tyvärr hann hemmalagets Pivot först och kunde placera bollen vid sidan om vår duktiga målvakt. Underläge och det gick att se lite desperation i ögonen hos såväl spelare som ledare. Nu hade vi förvivlat svårt att få fast bollen och jag led hemska kval på bänken när vi gång på gång fick se duktiga vitklädda hemmaförsvarare sno åt sig bollen. Matchen hade vänt från vår favör och även ljudkulissen på läktaren gick numer i vit samklang.

Den chokladbit jag preppat med försvann i ett nafs i ett försök att åtminstone stärka min egen kropp med ny energi.

Halvtidsvilan var här och den ödesmättade stämningen när vi satte oss för att diskutera gick att ta på. Det var som att ha hamnat i Tom Hanks ”Den gröna milen”. Det fanns gott om tid att vända matchen och vi bestämde oss för att fortsätta utan att gå ner på personal men att finjustera vissa detaljer. 

Tron på den här årgången av SHIFs futsallag är så stor att när vi lämnade den lilla ringen för att ge oss hän den andra halvleken hade känslan förbytts till en annan Hanks rulle och citatet ”Life is like a box of chocolates”. Nu hade vi käkat de där äckliga i Aladdin asken.

Matchen blåstes igång men det visade sig snart att det fanns fler romrussinbitar i lådan. Hemmalaget spelade bra och visade självförtroende. Vi hade erbarmligt svårt att ta oss fram i hotande lägen. Uddamålsunderläget kvarstod och tron på laget försvinner ju inte men vi hade det tufft. Det klaffade inte. Hemmalaget avslutade ofta och anfallen skapade tryck på oss. Våra anfall blev korta och de försök till skarvar eller väggspel som fanns slutade nästan alltid med en boll över sidlinjen. Med drygt 10 minuter spelade tog vi timeout. Vi gick ner på 7 utespelare och Cilla fick spela non-stop som libero. Effekten uteblev dock. Vi skapade ett par relativt goda målchanser men bollen smet alltid förbi våra fötter eller så blev vi tvåa på returen. Vårt kanske bästa läge uppstod på en inövad hörnvariant där hemmalaget gick bort sig. Tyvärr gick den avgörande passningen inte hem. Andra halvleken blev ett långt lidande. Som föräldrar som står på läktaren och sparkar med foten för att hjälpa sina barn så var jag lika aktiv med mina bjuggar för att med nån sorts märklig telepatisk förmåga försöka hjälpa laget att få fast bollen i en offensiv situation eller att med en dribbling lyckas ta sig förbi försvararen. Inget ville sig denna dag.

I matchens slutsskede blev vi istället avblåsta för en felaktig bakåtpassning till målvakt och det gav hemmalaget chansen att utöka sin ledning. Strax utanför sexmeterslinjen las bollen upp. Med kraft och ackuratess letade sig bollen förbi desperata Häraben till 3-1. Vår sista kraftansträngning för att försöka få till en kvittering kom därmed av sig och sista minuten blev en oändlig väntan på det oundvikliga.

Grundserien var avslutad och även om den sista matchen inte gick vår väg så är det med oerhörd respekthet och stolthet jag vill tack alla inblandade runt föreningen. Ni som följt våra matcher ska ha ett enormt tack för stödet ni givit. Ni som hjälpt oss med matcharrangemangen ska klappa er själva på axeln för den fantastiska inramningen ni gett oss under våra hemmamatcher. Jag kan utan tvekan säga att arrangemangen i Vårgårda sporthall varit de bästa vi upplevt denna säsong. Stort tack till Ida och Jimmy som gjort det till en fantastisk upplevelse i mitt första tränaruppdrag.

Sist men inte minst, ett stor hyllning till tjejerna i laget som ställt upp hela den här säsongen och utvecklat det här laget till en stark gemenskap och skapat en lagkänsla som fått laget att nå höga höjder. Skulle det inte bli något mer spel i år så hoppas jag att vi ses nästa futsalsäsong.

Slutligen ett par ord om serietabellen. I skrivande stund leder vi serien och får kvala. BAIK har en match kvar mot Vedum och går vid vinst förbi oss. Även om BAIK skulle vinna får vi kvala då deras A-lag ligger i serien över våran och de inte får ha två lag i samma serie. 

Tyvärr kom det ett besked från fotbollsförbundet att de startat ett Tävlingsärende runt matchen mellan TIF och Borås AIK U. Då BAIK tidigare använt sig av otillåtet antal A-lagsregistrerade spelare antar jag att det är det de handlar om även nu. Skulle segern efter ett beslut i det ärendet tilldömas TIF går de förbi oss och vi missar chansen att kvala pga den sista förlusten.

Allt är just nu oklart men minnena, glädjen och stoltheten över det här laget kommer länge att bestå.

/Mattias Lisevall