4 - 2

Lika heliga som lördagar är för fotbollsfans i England, lika heliga har söndagar kommit att bli för fans till Södra Härene IF futsal dam. Just denna söndagen var det bäddat för seriefinal mot Trollhättans IF. Röda mattan låg ute, manegen var krattad och jag var dagen till ära vattenkammad och med lite extra deodorant för att dränka den rännil av svett som brukar svepa över kroppen när pulsen ökar och nerverna tar över.

Min kollega Jimmy och jag var på plats i god tid för att kolla herrarnas match en stund innan samling. Och visst kunde jag nog skönja lite nervositet även hos den annars så kolugne silverräven när ivern att springa bort å sätta på en kanna kaffe tog överhanden. Det är långt kvar tills taktiksnacket sa jag och stretade emot.

När vi väl var på plats i Tennishallens lokaler var sig det mesta likt. Dina var på plats tidigt och Isa skulle komma sent. Alla föreföll åtminstone utåt sett lugna inför det som komma skulle. Kexchoklad och pepparkakor hade bytts ut mot banan och klementin i ett sista försök att pressa ut det lilla extra denna dag (ett gammalt s.k ”Dad-joke” poppade fram i huvudet och för såna finns det väl plats; Vill apelsiner bli juice eller blir de pressade till det?). Taktiskt sett handlade det mesta om fokus på de små detaljerna. Det var viktigast att sätta försvarsspelet i inledningen av matchen och ta chanserna vi fick. Vi ville inte hamna i en liknande matchbild som mot Vedum.

Uppvärmningen tog sin början och hallen fylldes sakta på. I sekretariatet slipade firma Carlsson/Ohlsson/Springh knivarna för att karva fram de allra finaste styckningsdetaljerna när de kom till spelarpresentation och stämningshöjande beats som plöjde genom högtalarsystemet. Kanske nådde det sin kulmen när Rhythm is a dancer ackompanjerat av taktfasta applåder gav undertecknad rysningar och en högerfot som omedvetet moonwalkade bort och för en sekund gav ett manspread som endast Zlatan klarar av. 

Far och dotter Sutovic hade fått det ärofyllda uppdraget att döma seriefinalen. De blåste i pipan och årets viktigaste match var igång. Våra svartklädda gäster tog första initiativet. Kantbyten från deras vingar, och bristande kommunikation från vår sida, skapade stor oreda och gav ett tidigt hjärtsnörp. Efter bara ett par minuters spel började dock vårt försvarsspel rätta till sig. Bortalaget fortsatte skapa en del men vi höll dem på utsidan och avsluten var harmlösa. Ca fem minuter in i matchen fick vi en fast situation. Där har vi varit starka under året och även denna skulle visa sig bli framgångsrik. Cilla lyfte in bollen mot mål och formstarka Dina höll sig framme med en delikat liten nickskarv som ställde keepern. 1-0 och tidig ledning. Från denna minut och de kommande 10 spelade vi en bländande fotboll. Försvarsspelet var som hämtat från en instruktionsvideo av Franz Beckenbauer, utan alla tyska glosor.

Framåt satte vi skräck i motståndarna med penetrerande löpningar från framförallt dagens bästa spelare Lea. Utdelningen av detta då? Jodå, den skulle komma. I minut nio hittade Isa rätt när hon frispelad iskallt rullade in bollen till 2-0. Bara ett par minuter senare hittade Lea fram med en tunnel till Marina som med samma ackuratess överlistade en utrusande målvakt till 3-0. Nu var vi rejält i förarsätet och chanser skapades till att öka vår ledning. En fantomräddning av TIFs målvakt på ett styrt skott fick bollen att tippas i ribban och ut. Kort senare, på en ny lång boll, gick Tiina upp i luften och likt en kontortionist (se Reed Richards) vred hon kroppen och styrde med pannan bollen mot målet. Återigen skulle överliggaren bli vår nesa. Trollhättan jobbade sig sakta tillbaka in i matchen och det finns ju inget värre än att leda med 3-0 som det brukar heta. Vid ett skottförsök från kanten letade sig bollen upp mot Klaras armar. De hölls intill kroppen men domarens bedömning var att de var i en onaturlig position och han pekade mot sexmeterslinjen. Cornelia ställdes öga mot öga med skytten. Efter att ha värmt upp vår målvakt hela året vet jag hur teleskoplikt hennes armar fälls ut och styr undan bollar. Skottet sköts i semaforhöjd till vänster om vår burväktare. En snabb reflex och likt Dr Otto Octavius var tentakeln snabbt ute och stoppade kulan. Föga överraskad fick jag fram ett ”Bra Cornelia!” och lovade mig tyst att ge större superlativ vid ett senare tillfälle. 

De sista minuterna förlöp och vi gick till halvtidsvila med tre måls överläge. 

Under pausen handlade det mest om att pusta ut. Jag tryckte på att vi inte behövde gå på för ett fjärde eller femte mål och riskera att gå bort oss utan fortsätta att sätta det defensiva spelet så kommer vi skapa chanser framåt också. Jimmy flikade in att inte krympa ytorna för vår Pivot utan att hålla bredden och se till att ge understöd i ett senare skede. Kanske var vi ivriga att komma ut till andra, kanske var det ett psykologiskt spel från Trollhättan, men vi var tidigt ute på plan och fick en lång väntan innan matchen åter var igång.

Matchen tog en ny karaktär. Den press vi förväntade oss att Trollhättan skulle sätta kom men inte så markant som jag hade trott. Vi spelade enkelt och höll oss till vår plan. De långa utkasten från Cornelia upp till vår Pivot hittade oftast rätt och Emilia, Tiina och Dina gjorde sitt yttersta  för att få fast bollen och ge oss respit. Vid ett tillfälle var vi nära att få se ett drömmål. Dina tog emot bollen, vände bort försvararen och lät bollen studsa en gång. Med en skön halvvolley träff från 16 meter gick bollen i en båge över bortalagets blåskrudade målvakt. Tyvärr strax ovanför överliggaren.

TIFs presspel lönade sig vid några tillfällen men det känds sällan farligt. Fram till minut 11. En förlupen boll hamnade framför fötterna på en svartklädd pivot. Från 5 meter bredsidades reduceringen till 1-3 in och det lilla halmstrå gästerna sökt stack plötsligt upp. Närkampspelet intensifierades och i kolumnerna för dömda frisparkar var det 4-4 (vid sex blir det straff från 10 meter). Med sju minuter kvar att spela avancerade en svartklädd över mittplan och tog skott utifrån. Bollen svepte över hallgolvet, förbi ett knippe spelare och in förbi en skymd Cornelia. 2-3 och nu var det match. Den uppsluppna stämningen på läktarna byttes ut till ett nervöst stilla sorl. Var va ”Rhythm is a dancer” när man som bäst behövde den. Antalet frisparkar mot oss tuggade upp till fem och timeoutkortet flippades fram från Jimmy,

Vad säger man i ett sånt här läge? Gå inte fram med för mycket folk! Håll er lugna i närkamperna! Två uppumpade coacher försökte få en fasad av lugn i en stressad situation.

Fem minuter kvar, vi ville bara hålla i. Kanske skulle vi parkera bussen. Men då trädde hon fram, likt den Lucia hon var i början av säsongen. Hon spred ett ljus och skänkte sargade tränarsjälar eufori. Lea Häggsjö, fråga mig inte hur, satte dit 4-2. Allt från den tidpunkt fram till slutsignal är ett töcken. Det jag med säkerhet kan säga är att vi vann matchen med just 4-2 och det här damlaget har återigen gjort mig extremt stolt.

I skrivande stund toppar vi tabellen. Inför sista omgången kan vi som”sämst” ligga tvåa på sämre målskillnad. Inför säsongsfinalen mot Halvorstorp nästa vecka ser det oerhört ljust ut. Det finns flera formler som skulle kunna resultera i ett kval upp till RFL. Men för att inte ikläda mig rollen som Lennart A Juhlin och fortsätta låta detta vara lättsmält lektyr så lämnar jag det till ett annat forum.

Tack till spelare, supportrar, sekretariat och kioskpersonal. Ni gjorde detta till en afton som sent ska glömmas.

/Mattias lisevall