3 - 3

Efter en dryg månads uppehåll från matchspel var det på söndagens eftermiddag dags för derby i Alingsås. Den knappa segern i premiären ställde kanske lika mycket frågor som den gav svar. Att då vinna, hålla nollan och ingjuta lite självförtroende var självklart viktigt. Men med tanke på den tunna truppen, den parkerade bussen i andra halvlek och frågetecken kring motståndarnas kvalitet var det svårt att veta var vi egentligen står. 

Nu träffades vi i tennishallen med helt andra förutsättningar. Truppen har både breddats och nivån höjts. En månads tränande med diverse tävlingar, styrka och kondition skulle nu mynna ut i ett positivt gensvar mot våra kombattanter från potatisstaden. Det märktes en viss nervositet när vi gav oss iväg mot Stadskogshallen.

Väl på plats så var vi något försenade. Läktaren fylldes till strax under halvfullt och att det var derby på gång gick inte att ta miste på. Med skorna halvvägs uppe på hyllan är det skönt att få ikläda sig rollen som tränare och känna den där sköna nervositeten innan match. Emma Bengtsson-Gelotte, Lea Häggsjö och Marina Estulf fick göra premiär i den gröna futsaldressen och skulle samtliga spela viktiga roller i matchen.

Det kanske minst överraskande denna dag var att Bujar Durguti tilldelats en pipa och blåste igång matchen. Alingsåstjejerna försökte tidigt ta kontrollen genom att pröva genomskärare i djupled. Skärpan fanns dock inte där och efter bara 3-4 minuters spel så lyckades Cilla nypa bollen. En snabb blick uppåt i banan och där högg Isa mellan två blåklädda försvarare (kanske var de lila, mitt färgseende sviker mig här). Oavsett färg så skapade Isa i och med löpningen ett friläge. Kylan hon visade i avslutet var även den imponerande. Hon överlistade Bella Wannebrant i Alingsåskassen med, vad som såg ut från min vinkel, en tunnel fram till 1-0. Efter det tidiga målet ökade hemmalaget trycket. En del distansskott men framförallt mycket platsväxlingar gav oss en del problem och det dröjde ungefär halvvägs in i halvleken innan kvitteringen kom. Vi hade nu svårt att skapa riktigt bra chanser. Närmast var Dina med ett skott i ribbans överkant och med lite tur, i ett svårt läge, kunde Tiina fått ordning på bollen framför motståndarmålet och petat in den. Istället kom det en kalldusch när vi åkte på 1-2 innan vilan.

Efter lite väl valda ord i paus kom vi ut med en positiv känsla till andra halvlek. Det fanns ett större lugn när vi fick bollen och en vilja att kreera och satsa framåt. Jag var själv inne i en sån där dimma där man sitter och sparkar med foten för att imaginärt hjälpa tjejerna i närkamper och till att få fram passningarna. Det hjälper föga och att så här flera timmar efteråt försöka minnas när målen kom och vem som assisterade är lönlöst. Klart är dock att Lea skulle få premiärmåla i den vackra gröna tröjan. Hon skar in från vänsterkanten och gick förbi ett par desperata backar innan ett distinkt avslut borrade sig in nere vid stolproten. 2-2 och trots att Alingsås ägde mycket boll kändes det som vi hade vind i seglen. Glädjen blev ytterst kortvarig. Efter slarv i vårt försvarsspel bara minuten senare var vi åter i underläge. Minuterna tickade iväg och det gula timeoutkortet delades ut till domarna. Ändringar i uppställningen gjordes och en högre press sattes. Cilla spelade nonstop i sin liberoposition sista 4.30 och var överallt på banan. Marina hade flyttats upp som Pivot och just Marina skulle efter lite stångande och bångande få in kvitteringen. 3-3 och fortfarande fanns det tid på klockan. Vi gör en heroisk insats de sista skälvande minuterna och ett segermål var inte långt borta. Våra motståndare ska dock ha all cred för sin insats och ett oavgjort resultat är i slutändan välförtjänt.

De pratades febrilt från Alingsåshåll om att vårt 2-2 mål var ett spökmål där bollen skulle ha letat sig in genom ett hål på utsidan av målet...men sanningen är den att Södra Härenes damlag i futsal anno 2022 är på riktigt. En strålande insats och nu laddar vi om för match redan om en vecka.

/Mattias Lisevall