...boll på Krullens Peterssons tid

Lördagen den 20 mars 1927, ganska exakt mitt på eftermiddagen, lämnade direktör Fritz Nilsson sin speceri- och manufakturhandel på Södra Nissastigen och begav sig mot Röda kvarn. Nilsson var en handlingens man och en stor handelsprofil, som sedan länge satt sin prägel på samhället. Han bar alltid mörk kostym, det tunna håret bakåtkammat, och med paraplyet under armen låste han dörren till sin firma och började promenera huvudstråket norrut ner mot centrum.

Han var en stark man, med stor drivkraft och respekterad för sitt affärssinne. Redan 1913 hade han börjat driva sin verksamhet efter att ha lärt textilyrket på linneindustri i Borås. När han kom till Smålandsstenar mitt under första världskriget såg han bara en enkel byhåla, som så smått börjat växa. Bostadshus och några verkstäder låg intill järnvägsstationen och invid de smala, grusbelagda gatorna som jämnats till av hästdroskor och hovar. Det fanns bara 300 invånare då när Fritz Nilsson beslutade sig för att bosätta sig där och utveckla sin nyinköpta affär. Han kände det på sig redan då, att det lilla samhället var på väg framåt med stora steg och att industrin hade framtiden för sig. Där fanns utvecklingsmöjligheter och direktör Fritz Nilsson bestämde sig omedelbart för att bli en del av den expansionen.
Han klarade de tunga världkrigsåren, som orsakat en tillfälligt avstannad utveckling och åren därefter då kristidsvarorna hade varit osäljbara efter krigsslutet. Men efter regn kommer solsken, det visste direktör Nilsson också gällde i affärsbranschen, och depressionsåren hade avlösts av bättre tider och Nilsson var en klok företagare med sunda affärs-principer. Efter 1920 hade han utökat speceri- och manufaktur-verksamheten med dam- och herrekipering, som växt i försäljning allt mer.

Direktör Fritz Nilsson skulle inom kort väljas till den nybildade idrottsföreningens första ordförande. Han kände det själv som en självklarhet. Skulle en förening nu bildas behövdes en stark person i ledningen, som kunde hålla ordning och sammanfläta alla nykläckta idéer och spridda åsikter och framtidsplaner.

Lördagen den 20 mars 1927 var ett betydelsefullt datum i samhällets idrottshistoria. Då samlades idrottsintresserade unga män på Röda kvarn, till ett möte som hade ett förutbestämt syfte. De skulle fatta beslut om bildandet av Smålandsstenars gymnastik- och idrotts-förening, och att fortsättningsvis utöva idrott i mer organiserad form.

Direktör Nilsson tog en titt på sitt silverur och konstaterade att klockan var strax före tre på eftermiddagen. En småkylig marslördag som inte angav att våren var i antågande. Morgonen hade varit disig och råkall och grusbeläggningen på vägen hade frusit till under natten, men nu lämnade skorna tydliga spår efter sig då den tveksamma solen värmt upp något under dagen. Han kunde höra det stilla dunket från Johannes Larssons plåtslageri inne på gården på motsatta sidan av den vältrampade grusvägen som löpte genom samhället. Nissastigen, huvudleden mellan Halmstad och Jönköping, som blev en naturlig huvudgata genom samhället. Larsson hade satt igång sin verksamhet ungefär samtidigt som direktör Nilsson, och även bott en tid hos honom på andra våning ovanför affären. Larsson var en annan av de drivna affärsidkare som lett samhällsutvecklingen framåt efter första världskriget. I sin verkstad tillverkade han plåtföremål avalla slag, spänner, kaminer, toaletthinkar, vattenkannor. Johannes Larsson hade en son som var med i fotbollslaget, kom direktör Nilsson att tänka på. Yngve hette han visst och hjälpte visst sin far i plåtslageriet. Han skulle säkert komma till mötet tillsammans med de övriga fotbollsspelarna.

Direktör Nilsson korsade den smala grusgatan och fortsatte att promenera norrut mot möteslokalen fem hundra meter bort. Han tänkte på industriutvecklingen under de senaste åren. Han såg den tomma huvudgatan framför sig och tänkte på vad han läst i tidningen några dagar tidigare. Företaget Volvo i Göteborg hade tillverkat sin första bil, modell ÖV 4 kallades den visst mindes Nilsson bestämt. Han hade hört något om det på radion där hemma också för någon kväll sedan. Fem bilar om dagen skulle de tillverka nu och försöka ta upp kampen med jänkarna. Den kostade visst 4800 kronor, och Nilsson tänkte på att snart skulle man nog få se en sådan bil rulla genom Smålandsstenar.

Utanför Lundvalls verkstad nästan mitt i det lilla centrumet invid vägen satt det som vanligt ett gäng med en blandning av grovarbetare och pilsnergubbar, som ventilerade sina åsikter om aktuella samhällsfrågor och byskvaller. Hjalmar Lundvall själv var klensmed och tillverkade grindar och staket och reparerade cyklar i sin lilla envåningsverkstad av röd träpanel. Lundvall var ständigt glad och hade åsikter om allt.

”Så direktör Nilsson är ute på eftermiddagspromenad”, sa han där han stod på den lilla yttertrappan just på väg in i verkstaden. ”Det är möte på Röda kvarn. Vi ska bilda en idrottsförening”, svarade direktör Nilsson. ”Vad ska det vara bra för, springa och jaga en boll, ränna runt i skogen med en karta somen annan skogsluffare och snubbla över trädrötter, eller springa runt på en bana och bara komma tillbaka till samma plats man började. Då är det bättre och sitta i lugn och ro och ta en pilsner, eller hur?”, sa Lundvall och vände sig till sina tre eftermiddagsgäster, som satt på bänken invid väggen, och petade samtidigt bort några middagsrester ur mustaschen. ”Ni tränar åtminstone högerarmen”, sa Fritz Nilsson och brydde sig inte om pikningarna. Han hade stora planer, för dagen och framtiden. Det kändes som en bra dag. En idrottsförening var vad samhället behövde, något att samla sig kring, och han skulle leda den.

Förbi centrum med Johan Magnussons diversehandel och hans hustru Hilmas konditori, gick direktör Fritz Nilsson vidare förbi ett ännu vidsträckt granskogsområde som det inte gick att se igenom mot de nybyggda villorna öster om. Han kom förbi målarmästaren Gustafsson och smeden Fagerström, som gått i hovslagarskola och kunde sko tolv hästar på en dag. Han var alltid i arbete på lördagarna, ibland ända fram till tiotiden på kvällen och så också denna dag, vilket hovslagen inifrån smidesverkstaden tydde på. När direktör Fritz Nilsson kom fram till Röda kvarn stod redan en klunga unga män samlade där utanför. Huset hade två våningar och hade byggts av plåtslagaren Johannes Carlsson några år tidigare. Direktör Nilsson kom att tänka på krigsåren, då det var så ont om bränsle att nästan all skog avverkats runt om samhället. Kvar fanns bara sly och då hade plåtslagare Carlsson uppfunnit en kamin man kunde elda kottar i. Den ställdes ovanpå vedspisen och så kunde man exempelvis värma sitt vatten.

Johannes Carlsson hade sin firma på nedervåningen och det var också Carlsson som försökte ge samhällsborna lite nöje under helgerna. När arbetet var slut för veckan breddes stora pappersdukar över arbetsbänkarna och verkstaden förvandlades för en kväll till serveringslokal. På övervåningen visades film och anordnades danser som fick vattenkannorna och toalettskåpen som tillverkats under veckan att med ett plåtoväsen trilla i stengolvet där nere.

Men denna lördag i mars var det ingen dans. Förra veckan hade Sjögrens trio spelat upp och det hade varit en festlig kväll, men nu stod allvarligare saker på programmet. Allt sedan de olympiska spelen i Stockholm 1912 hade idrottsrörelsen växt sig starkare och fotbollen gällde redan då som den största lagidrotten under sommarhalvåret.

I Smålandsstenar hade fotbollen tagits upp på allvar 1926 då också mark till en lämplig fotbollsplan hyrts av lantbrukare J. A Hedin i Ågård, Fållinge. Planen mätte bara femtio gånger trettio meter och redan samma år började matchutbyte med flera grannklubbar, och det första fotbollsåret i Smålandsstenar gav idel segrar på den lilla hemmaplanen, där marken var mjäll och gräset växte ojämnt och där det mitt på planen stod en stubbe man inte lyckats gräva upp.

Mötet på Röda kvarn leddes av folkskollärare Larsson från Landeryd och det var ett självklart val att utse direktör Fritz Nilsson till förste klubbordföranden. Med sig i styrelsen fick han tre aktiva i fotbollslaget, Eric ”Krullen” Petersson, som utsågs till klubbens kassör, sekreterare blev Birger Magnusson och övriga två ledamöter var Rudolf Petersson och Hugo Kindblom. Med på mötet fanns hela fotbollslaget. Några av dem som nu just bildat föreningen skulle bli stöttepelare, stomme och trogna lagmedlemmar i representationslaget för många år framöver. Där fanns Oscar Svensson, allroundspelaren som föredrog högeryttern, och som tolv år senare skulle vara en bidragande orsak till klubbens serieseger.

Där fanns Valle Petersson, bror till ”Krullen” och halvback. Det var inte sällan det skulle uppstå brödragräl på planen under matcherna, om felpass, missade målchanser eller bara allmänt för att de inte kom överens.

Innan den första planen i skogen kom till hade de spelat redan som smågrabbar där det gick runt om i samhället. På grusgatorna i trätofflor eller barfota, på gårdsplanen bakom Hallgrens skoaffär, utanför butikerna där bollen sköts in genom entrédörrarna och beslagtogs
tills de bett om ursäkt och fått fotbollen tillbaka. Under kraftledningarna lirade de boll så den sköts upp i kraftledningarna så strömmen gick. Varje del av samhället bildade ett eget pojklag som möttes på gatorna med stenmål eller utanför på gräsåkrarna.
Det fanns ingen sporthandel då, men en boll beställde de själva från Halmstad och den kostade tolv kronor och de fick snöra den själva.
På mötet fanns också de som vurmade för andra idrotter än den stora fotbollen. Verkmästare Einar V Petersson framhöll att gymnastikidrotten borde vara med på programmet och erbjöd sig också att vara ledare för den. Detta förslag gillades inte minst av fotbollspelarna som inte ville gå sysslolösa under vinterhalvåret, utan ville bevara kondition och spänst. Einar V Petersson var också en vän av orienteringssporten och åtog sig också att ta hand om den i föreningen. Han visste hur man skulle lägga upp en enkel bana. Han hade redan sett ut ett skogsområde i Fägerhultstrakten, inte långt utanför samhällsgränsen, som skulle passa bra även för nybörjare.

Styrelsens första uppgift i den nybildade föreningen blev att skaffa en ny fotbollsplan med ett centralare läge än den som använts i Ågård. Inte långt efter lyckades klubben också arrendera ett markområde på åttio gånger femtio meter öster om järnvägen, alldelesintill Stolfabriken. Planen var tillräckligt stor för att fylla sitt ändamål och i takt med att föreningen rullat igång växte sig fotbollen allt större, vann terräng och ökade i popularitet. Gräset var tovigt och långt, marken ojämn på sina ställen, jord lyste igenom de glesa torvorna, och hade det regnat ett par dagar i sträck blev den till en lerig fotbollsåker. Men det var en fotbollsplan, en riktig sådan, med ett mål i vardera änden och sidlinjer, och bollen rullade på bra om man satte fart på den med bredsidan.

De beställde tyg till egna matchdräkter, randigt i svart och vitt, och byxor och tröjor syddes upp på ordföranden Fritz Nilssons firma. Matchdräkterna var alla i samma storlek. För de längre spelarna satt de tätt på och byxorna nästan för korta, för de kortväxta hängde de pösiga och vida, men alla bar dem med stolthet för nu såg de ut som ett riktigt fotbollslag. Under sommarhalvåret 1927 spelade Smålandsstenars GoIF 25 matcher, varav det blev tolv vinster, tre oavgjorda och nio förluster, och med den exakta målkvoten 101-101. Det blev dubbelseger mot Gnosjö, 6-1 hemma och 5-2 borta, 8-4 i bortamatchen mot Landeryd och 4-2-seger mot starka Anderstorps IF, som bildats samma år.

Ett livligt fotbollsutbyte med Hallandslag förekom också och under säsongen var centern Eric ”Krullen” Petersson, högeryttern Oscar Svensson och vänsterinnern Gerhard ”Geve” Wennblad de främsta målskyttarna. Övriga spelare som försvarade SGoIF:s färger under det första fotbollsåret var målvakten Ragnar Bokvist, backarna Herbert Jonsson och Ture Kindblom. Halvbackar var Artur Svensson, Rudolf Petersson och Gustav Petersson. Kedjan kompletterades med högerinner Gunnar Wennblad och vänsteryttern Enock Hallgren, son till skomakare Carl Hallgren.

Redan 1928 blev det än mera fart på fotbollen, mycket tack vare att en serie nu satts igång med Smålandsstenar, Gislaved och Gnosjö som initiativtagare. Det var en form av cupserie och pokalen som satts upp skulle erövras tre gånger av samma lag för att få behållas för gott. Serien satte igång tidigt på våren och avslutades redan i augusti. Landeryd blev den klubb som vann den första inteckningen, men SGoIF var bara en poäng efter på andra plats med tio vinster, tre oavgjorda och tre förluster och 54-35 i målskillnad. Det var hemmatchen mot segrande Landeryd som blev avgörande, en match SGoIF förlorade med uddamålet 2-3. Men laget vann också storsegrar mot storstadsborna i IFK Värnamo med 7-1 och Anderstorp med 8-0. Redan samma höst drog man igång en ny serie, men eftersom många ordinarie spelare nu gjorde sin värnplikt blev inte resultaten lika lyckosamma som under våromgången. Särskilt speciell var förlustmatchen borta mot Anderstorp, där planen mer liknade ett träsk och det var rena gyttjebadet där styrkan segrade över tekniken. Laget hamnade ändå på en fin tredjeplats när fotbollssäsongen var till ända.

Men det var inte enbart fotbollen som växte. Det gjorde också föreningen i stort och de följande åren efter bildandet togs också orientering och friidrott upp på programmet på allvar. 1930 började också fotbollsspelarna att spela bandy på Hörsjöns is under vintern. Bandyn kom från det att bli andrasport i föreningen och fick extra fart ett par år senare när även den sporten fick en Västboserie.

1930 blev det ordförandeskifte i klubben och det sattes än mer fokus på fotbollen. Det var telefonoperatör Oscar Segerström som tog över ordförandeklubban. Han hade varit aktiv fotbollsspelare i Hälsingborgs IF och hade mest ögon för fotbollen, vilket också gav resultat. Han var en av dem som låg bakom de så kallade triangeltävlingarna mellan Smålandsstenar, Gislaved och Gnosjö, där varje klubb satte upp en pokal var. Just triangelmatcherna blev mycket populära och ofta var det stora idrottsdagar i samband med dem. En sådan hölls på Gislaveds nya idrottsplats en vårsöndag och mellan matcherna anordnades diverse tävlingar i friidrott. Första fotbollsmatchen spelades mellan hemmalaget och SGoIF, men utan att några mål gjordes, trots stor press från gästerna framför allt i den andra halvleken. Målvakten Ragnar Bokvist räddade flera farligheter, men det var ändå besvikna spelare i svart-vitt, som dominerat och kände att de borde ha tagit en inledande tvåpoängare. Men Gislaved hade sina främsta i målvakten Persson och högerbacken Gunnarsson, som rensade undan det mesta som kom i farlig närhet av det egna målet.

Efter matchen var det stafettlöpning 4 x 400 meter på kolstybben runt fotbollsplanen mellan Norrahammar och Värnamo, vilket resulterade i en klar seger för Värnamolaget. Match nummer två stod mellan de två gästande lagen Smålandsstenar och Gnosjö, och inte heller i denna match lyckades något av lagen spräcka målnollan i en mycket jämn drabbning. Det var en skuffelse med noll mål framåt i de båda matcherna trots en stark kedja med högeryttern Oscar Svensson, Valle Petersson på innern bredvid sin bror ”Krullen, och utanför på vänstersidan innern ”Geve” Wennblad och yttern Nils Persson, var en skuffelse. Smålandsstenarlaget fick nu se på medan hemmalaget Gislaved och Gnosjö gjorde upp om inteckningen i pokalen.

Trots uselt väder med regn och blåst hade det som alltid kommit mycket folk för att se på, och i nästa paus fick åskådarna se släggkastning mellan Johnsson från Örgryte, Malkolm Svensson, Jönköping, samt smålandsmästaren V. Hackberg från Gislaved, som varit med i SM och hade ett personligt rekord på nästan 45 meter. Men segrade gjorde jönköpingssvensson med ett kast på 45,88, som han nådde med sitt andra kast. Hemmafavoriten Hackberg kastade dåligt och nådde bara 41,96 meter och slutade sist, slagen även av göteborgaren. Det blev även målsnålt i tredje och avslutande matchen. Främst i den andra halvleken dominerade Gnosjö stort, men till slut kunde hemmalaget avgöra genom ett markskott av högeryttern Linde. Något orättvist sett till spelfördelningen, men Gislaved klev upp på tre poäng med SgoIF som tvåa.

Allteftersom instiftade fler och fler klubbar en pokal och anordnade Trianglar. De arrangerades med jämna mellanrum under seriespelet och när det var ledigt under sommaren. Alla fotbollsklubbar skulle anordna sin egen turnering med en egen pokal, och triangelmatcherna fortsatte spelas och dra stort intresse till sig ända till slutet av 50-talet.

Så kom 1931 som skulle bli det bästa fotbollsåret under klubbens första 20 år. Hela föreningen hade vind i seglen och framåtandan och engagemanget hade bara växt sedan bildandet. Gymnastikidrotten fortsatte blomstra, nu under folkskollärare Uno Träffs ledning. Han höll sina övningar i Folket Park och hade både en kvinnlig och en manlig trupp, som var igång två kvällar i veckan under vintern. SGoIF:s A-lag tog detta år för första gången hem cupserien och kvalificerade sig för spel i Smålandsserien division 1. Våren inleddes på bästa sätt med storseger med 7-2 över Reftele. Sedan Hyltebruks reserver besegrats och Landeryd lämnat återbud, blev det även vinst över Anderstorp i en tät match med 3-2. Sedan bröts segersviten av IFK Värnamos reserver, som vann på hemmaplan med 5-4 över ett reservfyllt Smålandsstenar. Men så följde 4-1 mot Rydöbruk, där målvakten Bokvist tippade en hård och välplacerad straffspark över ribban i första halvlek, och 7-0 mot Gnosjö reserver, efter fyra mål av ”Krullen” Petersson. Till slut slogs målrekordet då nykomlingarna Bredaryd åkte på ett nederlag på 16-1. ”Geve” Wennblad gjorde tio mål i den matchen, ”Krullen” hälften så många och Harald Björck satte ett mål. Smålandsstenar återfanns därmed i serietoppen efter vårens 17 omgångar med 16 vinster och bara den där enda uddamålsförlusten. Framåt hade laget gjort 104 mål.

På hösten gjorde SGoIF en glansfull debut i Smålandsettan genom att på bortaplan besegra ärkerivalen Gnosjö med 3-2 i en mycket spännande match, där hemmalaget ledde i halvtid med 2-0.

Men i den andra halvleken var ”Krullen” och kompani oövervinnliga
och det var högerinnern Valdemar Petersson, kanske lagets mest tekniske spelare, som avgjorde med sitt segermål. Därefter besegrades Hyltebruk med hela 5-1, ”Krullen” satte fyra. Segersäkra Vislanda kunde inte heller stoppa nykomlingarna, förlust 2-4, som inte verkade kunna gå att hejda. Ljungby slogs tillbaka med 9-6, ”Krullen” satte sex, och Gislaved fick bara 3-3 på hemmaplan, där yttern Oscar Svensson var bäst på plan och gjorde två av målen själv och bäddade för det tredje med en rusch på sin högerkant och ett precist inlägg som skarvades i mål av ”Krullen”
Nu återstod bara en enda match för säsongen, den som betydde allt, den allra viktigaste som kunde göra SGoIF till seriesegrare i Smålandsettan och pränta in år 1931 föralltid i klubbens historia.

Seriefinal i Smålandsserien Division I,
söndagen den 6 september 1931

Spelarna cyklade tillsammans till fotbollsplanen i god tid, ”Krullen” Petersson, Oscar Svensson, Valdemar Petersson och de andra åtta. De hade vaknat samtidigt som solen med hopp i sina hjärtan, med orolig förväntan inombords. I munnen smakade de redan på segersötman, som blandades med bitter smak av misslyckandets stund. De kom tillsammans mot det sista avgörandet, ett elvamannalag som stridit tillsammans hela säsongen. De som var beredda att springa in i varje målstolpe för att rädda laget från ett baklängesmål och för laget ta varje smäll från varje hårdför motståndare. Lagkamrater på plan och utanför, bollvänner med de starkaste vänskapsbanden emellan sig. En gemenskap bara de kan känna som skitiga och svettiga suttit sida vid sida i det linimentdoftande omklädningsrummet i både med och motgång efter varje regntung fotbollsmatch.

De hade suttit på Svensson café en stund på förmiddagen, tagit en kopp kaffe och pratat igenom matchen. Det krävdes hårt jobb för Gnosjö var erkänt starka och revanschsugna efter nederlaget på hemmaplan tidigare på säsongen. De förfogade över ett prima försvar och centerhalvan Hjortsberg var svårforcerad och laget skapade sina farligheter främst genom yttrarna. Men en poäng var allt som behövdes för en sensationell serieseger. SGoIF kom till start med ordinarie manskap. Bokvist i mål och Harald Björck och Gert Alvén bildade backpar. Halvbackar var Harald Magnusson, Josef Hallgren och Yngve Larsson. Oscar Svensson förstås högerytter, Valle Petersson bredvid honom på innern, ”Krullen” center, ”Geve” Wennblad på vänsterinnern och utanför honom Nils Persson. De flesta hade varit med från första året i seriespel och var redan rutinerade. Vänsterhalvan Yngve Larsson var ny för året, uppflyttad i förstaelvan denna säsong. Han var hårdför och löpstark, egentligen inte särskilt bra på att spela fotboll själv men förbaskat skicklig på att hindra andra från att göra det. Backen Alvén var också oprövad, men gjort en bra debutsäsong. Han var samhällets främste idrottsman, lika bra i fotboll som i bandy. På skidor var han en av de främsta i Västbo, han vann i gång och i friidrott och satsade också på orientering.

Gnosjöspelarna anlände i två personbilar en timme före matchstart, liksom domaren Jönsson från Hyltebruk. Ytterligare tre bilar med supporters följde gnosjöspelarna i släptåg och några fler anhängare kom med tåget närmre inpå avspark. En halvtimme före matchstart började hemmaanhängarna komma till fotbollsplanen. De yngre tog plats på brädstaplarna vid Stolfabrikens lager invid planen. Det var perfekta läktare med bra sikt. Det var en något gråmulen septembereftermiddag. De som var trogna kyrkobesökare hade hunnit med förmiddags-gudstjänsten och varit hemma och ätit middag innan matchstarten klockan 14. Många välkända samhällsprofiler kom för att se avgörandets stund. Direktör Fritz Nilsson hade tagit med sig ett paraply ifall det skulle bli regn och samspråkade med den nuvarande ordföranden Eric Segerström. Det hade varit ett bra år för föreningen och medlemsantalet var nu uppe i 68. De diskuterade gymnastik, som haft ett uppsving under året och att även bandyn nu börjat röra på sig efter uppstarten året innan.Det hade regnat en del de senaste veckorna och planen var tung och uppsprungen från tidigare matcher. SGoIF-spelarna lämnade omklädningsbaracken först och äntrade raka i ryggen sin hemmabana inför höstens sista match. Strax före avspark började det smådugga lite grann. Några paraplyer fälldes upp runt planen, men för de flesta var inte regnet tillräckligt kraftigt för det. Gnosjö vann slantsinglingen och tog avsparken. Passning bak till centerhalvan Hjortsberg, som drog iväg en långboll ända ner till Bokvist i målet. Gnosjö flyttade upp laget och Bokvist utspark studsade i marken en gång innan den nickades ut till inkast av en bortaback. Det stod tidigt klart att SGoIF var det mer spelskickliga laget, och att gnosjöspelarna levde på sin fysik och löpstyrka. Redan efter fem minuter skaffade sig hemmalaget sin första hörna. Vänsteryttern Nils Persson la bollen tillrätta och hans utåtskruvade hörna var ”Geve” Wennblad först på, men hans styrning med högerfoten gick över målvaktens ribba. SGoIF skapade flera farligheter inledningsvis och det fanns stora ytor för yttrarna att löpa sig fria med bollen på. ”Krullen” sköt hårt från strax utanför straffområdet men rakt på målvakten. Det var total hemmadominans i första halvlek, innan det blev en kort paus för
att ladda om.
”Det är bara att köra på. Vi har tröttat ut dem. Vi fortsätter bara skapa chanser så kommer målen”, sa Valle Petersson.
”Men vi måste passa oss för deras kontringar och håll koll på högeryttern, han ärsnabb som satan. Kommer han förbi så fäll honom, men inte i straffområdet för fan”, inflikade vänsterhalvan Yngve Larsson.
”Vi måste fortsätta spela hårt mot centerhalvan, han är deras speluppläggare. Och så se till att täppa till bakåt och spela hem till Bokvist om ni inte får utrymme för en befriande spark. Vi klarar oss på oavgjort”, var ”Krullen” Peterssons sista visdomsord innan de åter äntrade planen.
Nya chanser skapades. ”Krullen” hade flera fräsande skott, men idag gick de inte innanför målramen. Oscar Svensson kom ofta runt ute till höger och vänsteryttern Nils Persson slog in flera inlägg från sin kant, men det saknades folk framför mål och bortakeepern Gunnarsson kunde enkelt gå ut och fånga bollarna eller boxa undan. Så hände det som så ofta händer när de missade målchanserna blir för många och tålamodet inte längre räcker till för att vårda bollen med tillräcklig skärpa. En missad sidledspassning på mittplan ledde till en kontring. Centerhalvan Hjortsberg stötte framoch spelade ett långpass till vänster-yttern Olle Svensson, som sprang ifrån högerbacken Björck. Han rundade den för sent utkomne Bokvist i målet, och kunde rulla in ledningen för Gnosjö efter 20 minuters spel av andra halvlek.

Det blev förstumning över ett mål lika oförtjänt som överraskande, som hade kommit från ingenstans. En målchans och ett mål hade gjort att serieledningen glidit över i bortafavör.
Hemmalaget försökte komma igång med ny press, men chocken över det plötsliga friläget gjorde spelet mer hafsigt, stressen att passningarna slogs för snabbt och utan hundraprocentig bestämdhet. Skotten kom för fort, från för långt håll och gick över eller utanför. Centern ”Krullen” misströstade över uteblivna passningar, som han förväntat sig när han sprungit sig fri i försvarsluckorna. Centerhalvan Hallgren manade på där bak, slog många långbollar i förhoppning att lagkamraterna där framme skulle vara först. Men gnosjöförsvaret var starkt, stretade emot och släppte inte fram något. De rensade undan med befriande luftpastejer så fort bollen närmade sig eget straffområde. 89 minuter hade gått, bara den allra sista återstod. Hade allt varit förgäves? Med 90 procents bollinnehav, med mängder av målchanser, med hemmapubliken i ryggen, med ett spel som under långa stunder inte lämnat något i övrigt att önska, skulle det då ändå bli en uddamålsförlust? Den som var den värsta förlusten av dem alla. Att lämna planen mållös trots dominans och ett billigt mål bakåt, som tog ifrån dem allt. En sista slutforcering, en slutlig ansträngning, ett hopp som inte ville försvinna och bli till förtvivlan. Halvbacken Magnusson slog en långboll upp till innern Valle Petersson, som tog emot och satte full fart mot gnosjömålet. Till vänster stod ”Krullen” alldeles fri, omarkerad och missad av backarna. Han fick passningen, tog emot bollen med höger insida och avancerade mot mål i de allra sista skälvande slutsekunderna. Han var fri igenom, ensam mot målvakten, med hög fart och god bollkontroll. 20 meter kvar till mål men med de två gnosjöbackarna i ryggen, som tog ut det allra sista i det tunga löpsteget för att hinna ifatt. In i straffområdet lite snett till vänster och målvakten tog några steg ut för att täcka vinkel. Så tittade ”Krullen” upp, såg luckan till vänster om målvakten, och skulle sätta högerfoten till bollen för en sen kvittering. För att få göra ett efterlängtat mål, för ett oavgjort resultat, för förstaplatsen, för en historisk säsong, för guldet, för lagkamraternas segerglädje, för publikens lättnad.
En hand som sträcktes ut i det sista ögonblickets sekund. En tröja som greppades och hölls fast. Ett skott som aldrig avlossades, en spelare som föll bakåt, ett friläge som rensades undan med en befriande spark av den utrusande målvakten. ”Krullen” låg på marken efter att ha blivit omkulldragen innanför straffområdet. Alla stannade upp och väntade på signalen för straffspark. Till och med publiken var i det närmaste tyst inför det självklara domslut som skulle komma. Det gick några sekunder, det gick några till. Så tittade alla på domaren Jönsson, hemmaspelarna, motståndarna och publiken. Så kom den fördröjda reaktionen av vredesmod.
”Blås för fan!”
”Straff för helvete!”
”Såg du inte tröjdragningen, domarjävel!”

Men det kom ingen signal. Domaren vinkade avvärjande och lämnade situationen bakom sig. Det fanns de som påstod att han hade en fästmö som kom från Gnosjö. Det fanns de som uppgav att ett par gnosjöanhängare varit inne hos honom i hans omklädningsrum
och bjudit honom på ett par supar innan matchen. Det fanns de som sa att han helt enkelt och av okänd anledning inte gillade Smålandsstenarbor särskilt mycket.
Domaren blåste en sista signal för slutet av matchen och en förlust som sved som ett skrubbsår efter en glidtackling på en grusplan.
”Vad gör man när man spelar mot elva målstolpar och en domardjävel från Hyltebruk?”, misströstade ”Krullen” i omklädningsrummet efter matchen.
”När jag blir gammal kommer det här garanterat vara mitt bittraste minne från min fotbollsbana”, sa högeryttern Oscar Svensson, och tog en pilsner ur backen de tagit medför att fira seriesegern.
Den som inte blev.

En triangelmatch i fotboll spelades i söndags mellan Anderstorps
IF, Gislaveds IS och Smålandsstenars GoIF. Samtliga deltog
med A-lag. Första matchen gick mellan Gislaved och Smålandsstenar. I
ganska rask takt petade Smålandsstenar in tre bollar och slutresultatet
blev 4-0. Andra matchen gick mellan Gislaved och Anderstorp och
blev mera jämn. Slutresultatet blev 1-1. Sista matchen mellan Anderstorp och Smålandsstenar blev synnerligen sensationslik. De flesta hade väntat sig en överlägsen seger för gästerna. Ganska snart togo de också ledningen och hemmalaget utjämnande mål kom ej förrän strax före slutet av första halvlek. Och under loppet av 5 minuter gjorde Anderstorps spelare ytterligare 3 mål, samt ökade strax före full tid till 5-1, som blev slutresultatet.
I betraktande av att gästerna spelat i division 2 och där placerat sig bland de första lagen, medan Anderstorps spelat i division 3, är slutresultatet ännu mera beaktansvärt. Triangelmatchen gällde den av Anderstorps IF uppsatta s.k cykelpokalen, som således vanns för första gången av hemmalaget. Publiken uppgick till 300 personer. God domare var hr Svenningsson, Gnosjö.

Tidningsnotis 1932

R

Bakre raden från vänster: Oscar Svensson, Valdemar
”Valle” Petersson, Eric ”Krullen” Petersson, Harald
Björck, och Nils Persson. Mellanraden: Roland Gullander
(linjeman), Gunnar Svensson, Josef Hallgren, Sven
Granath och Ture Kindblom (lagledare). Främre raden:
Hede Alvén, Ragnar Bokvist och Gert Alvén.

Höstsäsongen 1933 bjöd på både gott och ont men
både Gislaved och Anderstorp besegrades i rafflande
matcher med 4-3 respektive 3-2. De tre långresorna
till Kronoberg resulterade i tre uddamålsförluster, 4-5 i
Alvesta, 2-3 i Timsfors och i Strömsnäsbruk.

Stående: Gunnar Svensson, Harald Magnusson, Yngve Larsson, Oscar Svensson, Eric Petersson, Valdemar Petersson, Josef Hallgren och Nils Persson. Knästående: Harald Björck, Ragnar Bokvist och Gert Alvén.

Oscar Svensson, här nära att sätta dit bolleni mål, var tidigt en stor fotbollsprofil. Han var maskinsnickare och med när klubben bildades.
Han hade väl nytta av sin snabbhet ute på sin högerkant, där han mest höll till. Under många säsonger var han stöttepelare i
laget och fanns med i förstaelvan från 1926 och under hela 30-talet.

Under vinterhalvåret ägnade de flesta fotbollsspelare sig åt bandy. 1930 började sporten utövas i mer organiserad form på Hörsjön och några vänskapsmatcher spelades. Tre år senare instiftades också Västboserien i bandy och premiäråret blev SGoIF bästa lag. Bland annat besegrades Burseryds IF med 30-0.

SGoIF:s bandyelva i början av 30-talet inför en match mot Gislaveds IS. Knästående från vänster: Hede Alvén, Gunnar Svensson, Nils Persson, Eric Sunessonoch Oscar Svensson. Stående från vänster: Lars-Gustav Andersson (linjeman), Harald Björck, Josef Hallgren, Gert Alvén, Valdemar ”Valle” Petersson, Olle Svensson och Gösta Bengtsson.

Från vänster: Josef Hallgren, Harald Björck, Stig Andersson, Oscar Svensson, Gert Alvén, Nils Persson, Gunnar Svensson, Olle Svensson, Gerhard ”Gewe” Wennblad, Valdemar ”Valle” Petersson och Gunnar Björck.

Men också bittra förluster måste ett lag lämna bakom sig för att kunna ta nya segrar. Det kommer alltid nya tag som ska tas när man nått nollpunkten och det bara är att börja om igen. Även säsongen efter var riktigt bra och i Smålandsserien division I sydvästra slutade SGoIF på andra plats efter tio vinster, en oavgjord och en enda förlust. Återigen
hamnade laget efter ärkerivalen Gnosjö IF. Båda lagen spelade ihop 21 poäng, men Gnosjö blev seriesegrare på bättre målskillnad. Laget föll tillbaka något under hösten, men den innehöll också glansmatcher. Som den mot starka Alvesta, som trycktes dit med hela 6-1 på hemmaplan. I den matchen dök en ny stjärna upp i laget och gjorde
fin debut. Han fick överta ”Geve” Wennblads plats på vänsterinnern. ”Geve” hade flyttat till Reftele och Uno Nilsson övertog hans position med glans och spelade fram till samtliga av ”Krullens” fem mål i matchen. Men Nilssons framgång blev kortvarig och han försvann ur laget redan till kommande säsong. I vänskapsmatcherna fick SGoIF fint besök av Halmstads BK:s reserver, som vann med 5-1. Nybildade Skeppshults BK åkte på en överhalning med 12-1. En match som
skulle bli starten på en rivalitet som aldrig gått ur, en grannkamp som fått de allra lugnaste känslor att slå om till kokpunkten och explodera, ett derby som rivit upp känslorna som oläkbara sår i gräsmattan.

Just den här söndagen i augusti 1933 hade det börjat smådugga redan på morgonen. Det skulle bli resa till Strömsnäsbruk för möte i Smålandserien division I, sydvästra gruppen. SGoIF-spelarna samlades redan på förmiddagen och tog en fika på Solviks café innan de stuvade in sig i två stycken personbilar och gav sig av. Det var en lång resa men
humöret var på topp även om säsongen hittills varit både upp och ner. I den på våren avslutade serien hade laget hamnat på sjätte plats och hittills under höstsäsongen hade såväl Gislaved som Anderstorp besegrats i rafflande matcher med 4-3 respektive 3-2. Den starka stommen i förstaelvan hade till stora delar behållits och kedjan var intakt och Harald Björck hade gått upp från backen och spelade högerinner. Föreningen hade nu nått upp till 90 medlemmar och bandylaget, där Oscar Svensson, Valle Petersson och Nils Persson höll
formen under vintern, hade tagit hem den allra första Västboserien. Det hade inte blivit någon kraftmätning hemma mot östbomästarna från Värnamo hemma på Hörsjön. Det hade varit en mild vinter och isen försvann redan strax efter nyår.
Matchen spelades på en regntung plan, men i luften fanns ändå en småvärme som påminde om att sommaren ännu inte var förbi. Det blev en skitmatch. Hällregnet tilltog när domaren blåste till spel. Det var svårspelat, mest riv och slit. Det var bara kämpa som gällde, finliret fick vänta till en annan gång.

Men det började positivt Redan efter två minuter kom SGoIF upp i ett anfall efter en snabb omställning där ”Krullen” Petersson avslutade med ett fint skott, som satt till vänster om målvakten. Men glädjen blev kortvarig. Efter att spelet hade böljat fram och tillbaka en stund utjämnade Strömsnäsbruk på en rejäl tabbe av målvakten Bokvist. Det
vete fasen vad han höll på med, om han tänkte på något annat, men han var helt enkelt inte med. Ett inlägg från högerkanten och en lös nick, som han ändå lyckades fumla in bakom mållinjen. Det kändes som om det inte riktigt var den vanliga tågan i grabbarna, lite halvlojt och oengagerat. Som en match i mängden, där ingen hade viljan att utmärka sig. Bara kort efter kvitteringen satte hemmalaget 2-1 efter ett friläge, där SGoIF helt tappat markeringen. Det blev skäll och hårda ord. Lite jävlaranamma måste finnas. Högeryttern Oscar Svensson var vansinnig. Ingen satte till i närkamperna. Han försökte få laget att sätta mer fart och gå in tuffare. Flera farliga kvitteringschanser skapades. ”Krullen” var fri igenom, men sköt rakt på målvakten. Vänsterinner Björck hade ett hårt skott som strök målvaktens vänstra stolpe. Men det dröjde till den 40:e minuten innan kvitteringen kom, och bakom den låg just Oscar Svensson. Han kom framstormande från sin högerkant in i straffområdet och mötte Nils Perssons vänsterinlägg perfekt med
högerfoten, direkt i mål vid högra stolpen.
Andra halvlek blev om möjligt ändå sämre spelmässigt. Planen var mjuk och ojämn,vilket gjorde studsen oberäknelig och bollbehandlingen blev lidande. Regnet tilltog än mer och inte mycket hände inför ett hundratal frusna åskådare. Med knappt tio minuter kvar fick SGoIF en frispark strax utanför straffområdet. Domaren stegade ut murensavstånd och ”Krullen” tog god tid på sig. Ett hårt högerskott, som gick förbi muren och otagbart i mål. Det blev ett gott slut på en tämligen bedrövlig match. Precis när domaren blåste av för full tid slutade regnet och solen kom fram och en regnbåge fanns målad över himlen. Slitna och blöta men med segerglädje slängde SGoIF-spelarna av sig de genomsura matchdräkterna och sprang ner till sjön bakom idrottsplatsen för att tvätta av sig den värsta skiten.
”Aj som fan”, skrek Oscar Svensson till. ”Det var något vasst på botten som stack mig.” Valle Petersson dök ner under ytan och kom upp med en svartglänsande kräfta i högerhanden.
”Det är ju fullt av kräftor i ån”, ropade han. ”Hämta vattenhinken så plockar vi med oss några hem.”
Det var en lång resa hem och de tog det lugnt på de små slingrande grusvägarna. Senast de var i Kronoberg hade förstabilen fått sladd och bromsat till och bilen bakom kört rakt in i den och vält, så skor, strumpor, tröjor och byxor spritts i omgivningen. De fick ta rast och det tog en halvtimme innan de samlat ihop all packning och fått bilen på rätt köl. Men nu var segerstämningen på topp och i bilen där ”Krullen”, Yngve Larsson, Harald Magnusson, Valle Petersson, Oscar Svensson och Josef Hallgren åkte sjöng de redan. Yngve Larsson hade tagit med sig en flaska brännvin och bjöd runt.
”Du tänker på allt, Yngve”, sa Valle.
”Det kan du ge dig fan på. Ta en sup till”, sa Yngve Larsson.
”Tänk när vi mötte Bredaryd och vi delade en back pilsner med dem i halvtid.”
”Ja, för fan, inte undra på att publiken tyckte spelkvalitén blev sämre i andra halvlek.”
Väl hemma igen strax före klockan sex hade en regntung dag vänts till en vacker sommarkväll. De kokade kräftorna i rikligt med salt och dill och sedan satt de ute och sörplade i sig fotbollsfångsten.
”Två poäng och ett sjujäkla kräftkalas, ibland är det fint att leva”, sa Yngve Larsson.

Söndagens match mellan Smålandsstenars gymnastik- och idrottsförening och Bredaryds idrottsklubb var en av de minst spännande matcher som spelats i serien. Den blev också en av
de mera målrika i det att den slutade med 8-1. I tredje minuten kom det första målet. Det var Smålandsstenars center ”Krullen” som fick en passning från vy. Valle Petersson, varvid han sköt i mål. Efter ytterligare sju minuters vackert spel från hemmalagets sida var det färdigt för tvåan. Vi. Moberg snappade till sig bollen genom en centring av ”Krullen”, vilken han slog vackert i mål. Smålandsstenars tredje mål kom i 35 min. på straffspark, som Valle Petersson vackert sköt i mål. Det var Bredaryds vb. Som ruffade fult mot Valle. En minut senare ökade återigen Smålandsstenarlaget genom hy. Oscar Svensson. Bredaryds första och enda mål tillkom en minut före halvlekens slut genom vi. Bengt Ekström. Halvtid 4-1.
Även i andra halvlek behöll hemmalaget övertaget och spelade
riktigt vacker fotboll. Redan efter 4 min. spel ökade hemmalaget
sin ledning genom centern Krullen”. Hemmalagets forwards gick upp i ett snabbt anfall i 35 min. Bollen gick strikt från man till man. Bredarydsspelarna stodo närmast som frågetecken. Vi. Moberg centrade till ytter Oscar Svensson, denne i sin tur passade till ”Krullen” som obevekligt slog bollen i mål. Minuten efter sköt vi. Moberg mål. 7-1. 2 min. före full tid sköt ”Krullen” Smålandsstenars sista mål på en hård markkrypare. Smålandsstenars kedja var för dagen i bra slag, och i försvaret var det ingen som framträdde före de andra. Domare var herr Milde, Värnamo, som dömde inför en publik på cirka 250 personer.

Tidningsreferat Hösten 1935

När Smålandsstenars GoIF skulle fira sitt tioårsjubileum var föreningen ett sjunkande skepp. Entusiasmen som funnits i den unga klubben under de första åren av ivrigt idrottande, hade förbytts till orosmoln med färre medlemmar och avtagande intresse bland de aktiva. 1933 hade varit det senaste året av livlig verksamhet med ordföranden Segerström
som drivande kraft tillsammans med sekreteraren Birger Magnusson, kassören Gunnar Björck samt övriga styrelsen med Hugo Hermansson, Gustav Bengtsson, ”Krullen” och Josef Hallgren. Men ekonomin var ett problem och de kände att det inte längre gick att dra sig fram på de inkomster som publikintäkterna från fotbollsmatcherna gav. Inga kommunala anslag beviljades av de styrande och sedan föreningen bildades hade utgifterna ökat, och ledningen förstod nu att den ekonomiska situationen inte skulle hålla i längden. För varje år tillkom dessutom nya sektioner, bandy, friidrott, orientering och skidor, och styrelsen blev på det klara med att de var tvungna att skaffa sig en inkomstkälla bredvid idrotten för att kunna finansiera det hela.

Som genom en skänk från ovan, som en plötslig möjlighet som omöjligt kunde förbigås, blev parkpaviljongen alldeles intill fotbollsplanen tillgänglig. Klubbledningen såg direkt sin chans att kunna hjälpa upp föreningens ekonomi. Med ordföranden Segerström som drivande kraft sattes förhandlingarna igång med Parkens ägare, herr Uno Beeth, om att få hyra paviljongen för att anordna danskvällar. Resultatet blev ett femårskontrakt till ett pris av 850 kronor per år. Det skulle visa sig vara ett lönande projekt, med mycket möda och arbete för medlemmarna, men som betalade sig i slutändan. 1934 tog stolfabriksarbetaren Albert Karlsten över som ordförande och föreningen gick detta år också in i Riksidrottsförbundet, Fotbollsförbundet samt Gymnastikförbundet.
På grund av de långa resorna drog sig fotbollslaget ur division I, men fotbollssäsongen därefter blev en av de bättre och laget slutade på tredje plats i serien efter Gnosjö och Anderstorp. Ett par nya namn hade tagit sig in i representationslaget, och klubben hadebörjat söka sig till Halland för att få tag på nyförvärv. I laget det året spelade Olle Olsson och Sven Mogren från Halmstad, och de förstärkte kedjan på innerplasterna.

Men redan året efter började det dystra kapitlet i hela föreningen. Bandykämparna hade tappat sugen efter att ha fått föregående säsong spolierad av dåligt väder och bara kunnat spela en enda match på hela vintern. I fotbollen lade några av de spelare som varit med från allra första början skorna på hyllan, och även bland de övriga var intresset sämre. Det vara bara ”Krullen”, Oscar Svensson, Yngve Larsson och Valle Petersson som inte svikit och som fortsatte kämpa på och stötta de yngre spelarna som kommit till.

SGoIF fullföljde vårsäsongen i division II, men det blev tre förluster och bara en seger och en oavgjord match. Laget försökte kämpa på även under hösten, men efter två raka nederlag mot Gislaved med 2-5 och Skillingaryd med 2-3 kom den stora kraschen, förödmjukelsen och det
stora sveket. A-laget vägrade plötsligt ställa upp i hemmamatchen mot fruktade Anderstorps IF och det blev istället hela B-laget som fick agera förstaelva och offerlamm. De höll en halvlek, mäktade med att göra två mål framåt och bara släppa in fyra. Men i andra halvlek höll det inte längre. De var mer otränade än A-lagsspelarna och hängde inte med de starkare och snabbare motståndarna. Slutresultatet blev 2-13 och sprickan som öppnat sig var svårläkt.

Till våren återfanns bara Oscar Svensson, Yngve Larsson, Valle Petersson och backen Nils Persson i representationslaget. ”Krullen” hade lagt skorna tillfälligt på hyllan, liksom målvakten Bokvist. Föreningen tog då beslutet att även dra sig ur Smålandsseriens andradivison, och istället överta B-lagets plats i Västboserien.
Följande säsong blev det i denna svaga serie vinster frånsett ett onödigt nederlag mot Skeppshult, som vann med 2-1 trots att SGoIF tilldömdes tre straffar, som alla missades. Till höstsäsongen kände man i klubben att man lyckats samla ihop laget så pass att en ny stomme bildats och därför anmäldes laget på nytt till division II-gruppen. Det blev sex raka förluster. Ingenting ville lyckas trots ett starkt lag. Viljan och spelglädjen
fanns där inte längre. Det var tunga tider för fotbollen, där håglösheten smugit sig in och tagit den initiativrika kämpaglödens plats. Det krävdes en rejäl uppryckning och en nystart för att inte allt skulle brista och allt nedlagt arbete vara förgäves.

I tider av problem, där ingen vill hjälpa till eller ställa upp, vänder man sig till dem som redan har fullt upp. De som redan gör sin obetalbara insats i klubben, som alltid gjort det, som alltid är villiga att ge mer av sin tid. För sådan är eldsjälens natur. Han tar hellre på sig än mer, mer än han egentligen borde göra, än att se föreningen bli lidande.
Eric ”Krullen” Petersson, tillskärare på Textilen, centertank och kanonskytt, blev SGoIF:s fjärde ordförande och valdes till posten under jubileumsåret 1937. Han skulle bli mannen att åter få klubben att samla kraft och resa sig. Det blev en ”Krullen”-effekt. Han samlade flera av sina fotbollskamrater i styrelsen, för att få stabilitet och krafter han kunde lita på. Nils Persson blev vice ordförande och Harald Björck vice sekreterare. Den nya styrelsen inledde direkt arbetet med att få tag på mark så att en egen idrottsplats kunde anläggas.
”En egen idrottsplats är väl varje idrottsförenings dröm, hur liten och anspråkslös den än må vara”, konstaterade ”Krullen” vid ett möte 1937.
Det ultimata var att köpa loss marken där den nuvarande fotbollsplanen låg och markägaren, herr Uno Beeth, ställde sig positiv och var villig att sälja området. Inte heller länsstyrelsen hade något att erinra i fråga om ändringen i samhällsplanen, och även kommunens byggnadsnämnd ställde sig positiv. 1939 avslutades köpet av markområdet, som var på 19 000 kvadratmeter och gick till 10 400 kronor. 8 000 fick lånas i Göteborgsbanken, efter att ett par välkända samhällsbor gått i borgen. Senare tvingades klubben köpa in ytterligare 5 000 kvadratmeter
mark för att få idrottsplatsen godkänd, men ett par år senare kunde arbetet börja. Först schaktades den gamla fotbollsplanen ut och alla svackor jämnades till, sedan påbörjades så småningom arbetet med att anlägga en träningsplan. Även idrottsligt hade föreningen nu vänt osämjan och problemen till något positivt och det blev äntligen en ny serieseger i division II. Men Moheda IF blev för svåra i kvalet. Den första matchen förlorades med 1-2, detta oturligt efter ett offsidemål. Unge
backen Kjell Johansson ersatte Harald Björck i den matchen, och det blev början på en lång karriär i A-laget. I bortamatchen fick Tage Svensson hoppa in för ordinarie målvakten Gösta Andersson, men han kunde inte lastas för 4-1-förlusten. Det skulle dröja ytterligare tio år innan SGoIF vann någon kvalmatch och tog steget upp i division I igen.

Bakre Raden: Roland Gullander (linjeman), Gunnar Svensson, Rune Johansson, Eric ”Krullen” Petersson, Josef Hallgren, Valdemar Petersson, Oscar Svensson, Nils Persson, Hede Alvén och Gunnar Björck (lagledare). Knästående: Petrus Talcott, Ragnar Bokvist och Gert Alvén.

Ett segrande SGoIF-lag i Rydaholm våren 1934. Det blev seger med 1-0 sedan högeryttern Oscar Svensson avgjort. Efter säsongen beslutade föreningen sig för att dra sig ur Division I på grund av ekonomiska skäl, bland annat beroende på de långa bortaresorna till Kronobergs län.

SGoIF:s B-lag 1935 vid en seriematch i Skeppshult som slutade 3-3. Från vänster: Bertil Sunesson, Tage Larsson, Erland Nilsson, Sten Svensson, Gösta Bengtsson, Tage Svensson, Gunnar Johansson, Åke Andersson, Gösta Andersson och Karl-Eric Wallentin. Sittande målvakten Roland Gullander.

Stående från vänster: Lennart Hedin, Sten Carlsson (lagledare), Eric ”Krullen” Petersson, Bertil Alexandersson, Gunnar Pantzar, Thore Johansson, Gunnar Svensson, Valdemar Petersson och Harald Björck (skadad). Knästående: Oscar Svensson, Gösta Sunesson, Gösta Andersson, Kjell Johansson och Ire Lidén.

SGoIF:s seriesegrande lag i Smålandsserien Division II, redo för kval till Division I mot Moheda IF. SGoIF vann serien på 18 poäng, ett poäng före Gislaveds IS. I en stormatch besegrades svåra Gnosjö IF med hela 5-0, då fick även laget tre mål bortdömda för offside. Den första kvalmatchen spelades på hemmaplan och förlorades med 1-2, oturligt efter ett offsidemål. I returen i Moheda blev det förlust 1-4. Laget hade otur med skador och bland annat var ordinarie målvakten Gösta Andersson justerad i Moheda. För första gången deltog också klubben i Smålands DM. Första matchen vanns över Bredaryd med 5-3 men sedan mötte de Anderstorps IF borta och det slutade med katastrofsiffror, förlust 1-11.