0 - 2

Dagen innan löning, sommaren hade kommit in i andra andningen och toppkonkurrenten Vedum på besök. Lägg därtill en gräsmatta som gjort Ernst Kirchsteiger grön av avund och förutsättningarna för en mitt-i-veckan match kunde på förhand inte varit trevligare.

En avstängning, ett 50-årskalas och en flytt och lite förändringar tvingades fram i startelvan. På bänken fanns det fortsatt rutin med knappt 170 år fördelat på de fyra reserverna.

Med en gäll signal, inte olikt Nötskrikans parningsläte, blåstes det till spel.

En något trevande första kvart där ändå hemmalaget lyckades rada upp ett par feta målchanser som kanske borde resulterat. Vedumben lyckades freda målet på och strax ovanför egen mållinje.

Om första kvarten var trevande blev nästa mer passiv, åtminstone ur häraperspektiv. Vedum hotade inte nämnvärt, förutom ett suveränt avslut från distans i 22 :a minuten som rammade stolpens utsida. De lägen som gästerna fick till stånd var oftast då Hära tappade boll vid mittlinjen och en snabb omställning i djupled sattes igång. Som vikarierande mittback, och utan innerficka med plats för anteckningsblock, är det upp till ett alltmer sviktande minne att försöka återskapa hur matchens första mål skulle falla. Jag tror att det var på just en snabb omställning som bollen letade sig ut mot hörnflaggan till vänster om Johan i målet. Ett precist inlägg svepte förbi Johans latexbeklädda handskar och damp ner framför fötterna på en röd och en grön. Här är minnet klart och målande bilder sveper förbi hypofysen och orsakar stickningar i thalamus. Den gröne var jag och med en delikat touch stötte jag bollen inte vid sidan utan mitt i mål till en snöplig bortaledning. 0-1.

Ca 30 minuter hade passerat och med gott om tid på klockan fanns det ingen oro i häraleden. Å kanske märktes det på spelet. Det blev långt emellan chanserna och de få som skapades var utan spets.

Vedums ledning stod sig halvleken ut och något molokna stegade vi mot omklädningsrummet.

Magnusson vädrade visst missnöje i paus men det var ändå med stor tillförsikt som vi tog oss an den andra halvleken.

Om första halvleken var förskonad från bryskt spel och avbrott pga av frisparkar så blev den andra något helt annat. Fortsatt var det ganska fritt från närkamper men nivån hade ändrats. Regelbrott upptäcktes över hela banan och mynnade ut i en hel hop fasta situationer. Vissa av dessa långa svepande inspel in i gästernas straffområde var vi både etta och tvåa på men saknade fortsatt förmågan att passera VAIS keepern.

Då, med sisådär 20 minuter kvar att spela, fick bortalaget ett frisparksläge. Inlägget gav ett hopslag i luftrummet där bollen slutligen hamnade hos en röd spelare. Häraförsvaret hade både 1, 2 och 3 lägen att få bort bollen innan en hungrig anfallare vände på en femöring och krutade in lädret till 0-2.

Nu var, som det brukar heta, goda råd dyra och den feta damen harklade sig för att ge ton. Det matades som på löpande band principen, in bollar mot och bakom Vedums backlinje. Nya lägen uppstod, men krutet var fortfarande fuktigt. Sista fem flyttar vi fram trupperna ytterligare men ett tappert kämpande bortaförsvar fredar sig och då domaren förkunnar att de 90 minuterna är över sträcker gästerna armarna i vädret.

Idag kom vi inte riktigt upp i nivå och då Vedum är ett stabilt och homogent lag är det tyvärr enbart att gratulera till segern. 

På söndag är det match igen då Frisco står på andra sidan och som Torsten Flinck kanske hade sagt: Vi reser oss igen!

/Mattias L