0 - 3

...bjöds ni på som såg Womens Champions league finalen i veckan. Något i skymundan av denna final, Mourinhos tillträde hos United och turerna kring Zlatan åkte vi på kort road trip till Holmavallen och match mot "Vargens" EFFK. Den fina anläggningen med den något udda läktaren bjöd på fint väder och en smog av grill os som fick smaklökarna att dansa schottis.

Den digra skadelistan hade utökats med ett sjukdomsfall då Fazel tvingats lämna återbud. I vanlig stil var jag sen till matchen och slog mig ner i omklädningsrummet jämte Wille och Alex och ytterligare en gestalt med samma ungdomliga frisyr. En ny förmåga tänkte jag men såg sedan nummer 500 och Åkesson på ryggen.

Då den, åtminstone utseendemässigt, juvenila domaren blåste igång spelet visade hemmalaget snart prov på en frejdig offensiv. En passiv häraelva stod på hälarna och de rödsvarta tilläts sätta allt för stor press mot vår sista tredjedel. Hemmalaget radade upp hörnor men utan att testa Johan i häraburen. Passivitet präglade vårt spel. Passningsspelet var mediokert, löpningarna utan riktig kraft och inkasten nådde sällan rätt adress. Eivaz adepter visade däremot både kampvilja och ville snabbt få bollen till anfallsposition. Utan det riktiga kunnandet skulle värdarna snart falla i en bekant fälla. På ett av våra få bra anfallsförsök belönades vi med en hörna.

Davids långa pastej nådde Jonte vid bortre stolpen. Jonte tryckte till med pannan men med en något oortodox sidledsförflyttning parerade hemmamålisen bollen. Albin högg som en kobra men lädret styrdes upp i ribban och ner vid målllinjen där vår nya måltjyv Alex stångade in ledningsmålet. 1-0.

En liten förbättring gick nu att skönja i de gröna leden och med en något mer rutinerad domare hade vi nog fått med oss en eller kanske två 11-meterssparkar i slutet av första halvlek. I 35:e satte Alex fart i djupled, tåade sig förbi en försvarare och bjöds på en flygtur då backen brakade in i honom med full kraft. Något senare ville Martin bjuda de medresta supportrarna på en halvvolley från utkanten av straffområdet. En ambitiös försvarare mötte Dalas 43:a med en dobbförsedd fotsula som grävde sig in i vår veterans fotled. Som tur är har Martin hud som en noshörning efter alla tröstlösa backar som skavt efter Sambakungens bolltrillande fötter.

Vi gick till halvtidsvila med en allmän insikt om att bättring måste ske. Kloka ord, tillika klyschor, bollades i det klaustrofobiskt dunkla bortarummet likt en clown jonglerar käglor i hopp om att höja stämningen och sprida en tilltro.

Näven knöts, kanske inte tillräckligt hårt, innan vi steg upp för trappan och lunkade in på spelplanen för andra akten.

Glenn bytte av Tompa och tog plats till vänster i vårt tremannaanfall. 

För övrigt var allt sig likt. Det var håglöst och tempofattigt.

När EFFK, i 54:e minuten, fick sitt bästa läge var det nog en bra väckarklocka. Willes vägran att vika en tum från den friställda forwarden tvingade fram ett avslut som Johan parerade med stumt spända magmuskler. Returen föll till en hemmaspelare men träffen blev dålig och Foffe som stod i bollbanan agerade säkert och släppte läderkulan ut över kortlinjen.

Som sagt, väckarklockan hade ringt och efter en kraftig försovning bytte vi trevandes om från pyjamas till arbetskläderna. I den 64:e minuten fyllde vi Elmers straffområde med entusiastiska häraspelare. En övertänd radiopratare hade kanske målat upp en bild av jubel och klang fotboll där bollen gick som på ett snöre från häraben till häraben. En mer sansad Ralf Edström hade troligtvis bedömt det som ett slumpmål där Gustafs bakåtpass och Albins missade avslut hittade Glenn som tåfisade in 2-0.

Nu fanns det ytor i båda korridorerna och bara ett par minuter senare bjöd vi på ett mönsteranfall som t.o.m hade fått Ralf att gå upp i falsett. Gurras fina inspel hittade åter Glenn och bollen skulle bara placeras i det vidöppna målet. 

Men med glorian nu något på svaj dunkade vår supersub bollen till den intilliggande tennisbanan. 

Vid detta laget gavs vi stora ytor och vi tog dom med öppen famn. Ett försök till inspel från högerkanten träffade en hemmaförsvarare på vad jag vill beskriva som en nässkyddande hand och domaren blåste till slut straffspark.

Abbemannen, som i tredje person gärna anmäler sig till exekutor, la upp bollen på de snaggade grässtråna och väntade ut målisen. 3-0 i 68:e.

Nu var det kokta fläska stekt för Fåglumslaget. De sista 20 minuterna blev en lång transportsträcka där Glenns gloria hann glida ner ytterligare och la sig som ett afrikanskt halssmycke när den vanligtvis, med pannan, 100%-a Kupan avslutade Alex precisa inlägg rakt på målmannen.

Inga fler mål föll i matchen och trots en komfortabel tremålsmarginal kan vi skatta oss lyckliga att detta som var en av de, förhoppningsvis, sämre insatserna vi gör denna säsong ändå mynnar ut i en seger.

Hemmalaget visade mycket hjärta så länge poäng fanns inom räckhåll och blir nog en tuff nöt att knäcka även på Granhagen.

Fredagen på Holmavallen avslutades i dur och då "Kesson" i duschrummet i sann "Felix stör en ingenjör"-anda kontrollerade trycket i duscharna kändes den komplett. En rejäl Tacobuffé och 10 minuters nedplitning av matchreferat får avsluta dagen.

/Mattias Lisevall