4 - 2

Manchester United- Wolfsburg

På ett stekande hett Tånga där grillpersonalen knappt behövde tända briketterna för att sätta sprätt på korven var undertecknad tillbaka där karriären en gång började. Denna gång enbart som påhejare och en del av den inramning som gjorde dagens Tånga till en folkfest för såväl ung som gammal.

Som sig bör när det är derbydags så var det många som sökt sig till idrottsplatsen när de röda och gröna åter skulle göra upp om poängen. Idel bekanta ansikten prydde bänkarna och de grusade övre etagen som blivit en institution på VIK:s hemmapark.

Då den gulklädda rättsskiparen gällt blåste i sin plastiga pipa och lockade lagen ur katakomberna samlades de bägge elvorna utanför kiosken. Kanske är det Liverpools gästspel på Tånga som föranlett denna procedur men själv tycker jag att det tappar lite av sin charm utan en rejäl spelartunnel eller kanske ett stort rykande tigerhuvud för trupperna att passera igenom. Kanske skulle "You'll never walk alone" åtminstone gjort det något pampigare.

Väl samlade på plan (se bild) tackades gamla häraspelaren Niklas Johansson för sin insats som ungdomsansvarig och vår egen Jimmy Åkesson förlänades med en blombukett för sina smått fantastiska 500 seriematcher i A-lagssammanhang, och ändå är killen bara 35!

Frånsett ett handslag mellan de bägge kaptenerna Jonte och VIK:s Kristian Bengtsson var det nu dags att sätta stopp för vänskapligheterna mellan de båda rivaliserande klubbarna. Då klockan tickade igång märktes tydligt ett taggat bortalag. Matchens första 10 minuter visade med div 6 mått mätt ett högt tempo och ett bra passningspel utan att något av lagen lyckades hota varandras backlinjer. I minut 11 fick Foffe bollen i högerposition. Han gick emot backen och vickade bollen lätt åt sidan. Med ett pressat vänsterskott i steget tvingade han hemmamålisen till matchens första ingripande. Matchen gick vidare i samma stil med rejäla närkamper och mycket vilja men det dröjde ytterligare tiotalet minuter tills nästa läge dök upp. Penos höga lyra slog ner mellan passiva hemmaförsvarare och hamnade så småningom vid Tompas fötter. En fin utrusning från VIK:s burväktare stoppade avslutet. 

Detta blev på något sätt en brytpunkt där FK började ta över matchen mer och vi föll under en period in i ett hafsigare spel. I VIK:s dominans kunde Viktor avancera snabbt genom mittfältet men avslutet blev för tamt och skopades upp av keepern. I VIKs intensifierade press uppstod flertalet tajta situationer på vår planhalva där ett gäng gula kort utdelades och jag uppskattade framförallt det heta duellerna mellan Martin och Claes Åhman där Martin visade upp fin spänst och bra tajming.

I den 33:e minuten fick hemmalaget frispark mitt på vår planhalva. En lurigt slagen boll hittade fötterna på nämnde Åhman som med en kvick vändning avlossade ett skott mot bortre stolpen. Lädret gick halvannan meter utanför till inspark. Det var här min orutin som skribent lös igenom. - Släpp aldrig bollen med blicken har mina företrädare instruerat mig. Men slött tänkte jag vad kan möjligtvis hända vid en inspark, och sänkte blicken mot mobilen för att skriva några komihåg-notiser. Jag blev abrupt störd av upphetsade rop från den Dahlbergska klanen, tittade upp och hann precis se Pontus Yngve friställd lobba bollen över VIK:s utstormande målvakt. Ett vackert mål och det krävs väl knappast någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga för att förstå att Peno måste ha hjälpt Algebäck med insparken och med en sedvanlig hästspark överrumplat Vårgårdas backfyra. 0-1.

Glädjen varade ungefär lika länge som en välfylld godispåse efter att barnen har somnat. I den 37:e friställdes Petter Stam-Kaspersson och Gurra som jagade ikapp lyckades på något sätt få anfallaren att gå i backen. Trots ivriga rop från häraiterna om offside i ett tidigt skede pekade domaren mot straffpunkten och det var nog få både på och runt den gröna mattan som trodde att Gurra skulle kunna undgå att syna det röda kortet. Men Jontes förhandlingar med visselblåsaren gjorde på något sätt att kortleken stannade i fickan.

Straffen förvaltades säkert och likaläget var återställt. 1-1.

Hära höjde sig igen efter målet och en hörnkavalkad strax innan paus kunde ha resulterat men Jontes nick räddades vid mållinjen och lagen gick till vila med varsin poäng i bagaget.

Pausen krävde vätskepåfyllning i massor. Jag antar att coach Magnusson var nöjd med sina adepter och några taktiska förändringar krävdes inte och syntes inte då bollen sattes i rullning för andra halvlek.

Det var en relativt medioker start vi möttes av. Tempot hade bedarrat något, kanske till följd av värmen, och vi började slå mer långa bollar där vi hade svårt att få ihop lagdelarna. Som väl var hade VIK lika svårt att få igång sitt rull och de båda elvorna var lika utsträckta som lilla Annas kompis långa farbrorn.

Denna matchbild gynnade dock FK:s ungdomar mer då det gavs möjlighet till snabba omställningar och i den 66:e minuten rullades häraförsvaret upp. Tre flyfotade rödklädda ynglingar tog effektivt vara på läget som gavs och Algebäck fick åter se sig överlistad. 2-1. Samma antal minuter som den domare jag förskräckt skakade hand med senast jag spelade på Tånga hade fingrar (dvs 3), senare uppstod nya luckor i vårt försvar och en friställd vikare kunde skjutit oss i sank. Men avslutet räddades av Algebäck och den feta damen hade inte ännu börjat sjunga. I den 72:a minuten svepte Martin en lyra mot Tompa som i duell med målvakten 5 meter utanför straffområdet sånär hann först. Målisens rensning kom dock inte längre än till Pontus som tagit position 10 meter därifrån. Med två annalkande FKiter och ett gapande tomt mål blev ivern lite för stor och avslutet gick högt över det tillspillogivna målet.

Med kvarten kvar vann vi en hörna. Martins vänsterfot som mången gång tidigare levererat fina mackor träffade Gurras huvud och i det rabalder som uppstod framför mål vräkte sig vår kapten fram och tryckte in kvitteringen. 2-2 av Jonte. Med sinande krafter och på många håll ganska tunga ben kändes 2-2 som ett resultat vi mer än gärna hade tagit med oss hem. De planerna skulle ganska snabbt grusas. Efter ett par hörnor i den 81:a kom bollen tillbaka ut till hörnläggaren. En lätt chip tillbaka in i boxen tycktes bli ett ganska lätt byte men då den reslige Eken enkelt fick knoppa bollen i knapp styrfart men välriktat i stolpens insida fanns det inget Algebäck kunde göra och 3-2 till hemmalaget växlades fram på den stora resultattavlan.

Med Peno inbytt på topp var det nu dags att på allvar lyfta långt, flytta fram folk och ta löpningar i djupled. Men uppspelen blev lite korta och de trötta benen hade svårt att rycka förbi de rödvita försvararna. I den 84:e minuten fick VIK frispark högt upp på vår vänsterkant. En svepande cross möttes av Joel hårt trängd av en motståndare och 2 meter från mål styrdes bollen oturligt förbi målvakts-Mattias. 4-2.

Besvikelsen var stor hos de grönklädda och jag som satt nära Dala fick bevittna just den uppgivenhet i ansiktsuttrycket som när jag för 20:e gången på raken slagit han på Quizkampen.

Domarens pipa ljöd för sista gången och jag samlade besviket ihop de dryckeskärl jag införskaffat under matchens gång. Knycklade ihop lotten som hånfullt skavde i fickan, en siffra fel, och begav mig mot närmsta soptunna. En kort analys med några av de tillresta supportrarna och en intervju med Joel senare satt jag i bilen undrandes om detta var sista derbyt på det närmsta åren. Måtte nu Gunners klå kristallpalatset imorgon och se till att denna helg åtminstone fotbollsmässigt ger någonting att yvas över när en ny arbetsvecka nalkas.

I'll be back...

++ Peter Andersson

  + Gustaf Andersson

  + Viktor Henriksson

/Mattias Lisevall