5 - 1

Med nyheter från alla världens hörn om attentat och illdåd kändes det skönt att runda av fredagskvällen med toppmatch i div 6 Herrljunga. Solen sken och Sollebrunns idrottsplats gav en fin inramning när jag slog mig ner i den intilliggande sandlådan med min 4-åriga dotter. Ett tidigt besök i kiosken, som tömts på kaffe då Eje redan bett om påfyllning av termosen, och jag hann precis tillbaka till sandlådan för att se cirkusdomaren jonglera fyra bollar samtidigt som han blåste i pipan för att locka lagen ut ur omklädningsrummen.

På förhand kändes det som en oviss historia. Tabellpositionerna samt den tidiga vårmatchen som slutade oavgjort talade för en jämn drabbning. En hel del omstrukturering i startelvan hade skett sen senast. Jonte och Linus bildade mittbackspar då resen Peno led av det täta matchandet. I avstängde Algebäcks frånvaro gjorde Henke, som hållit både skor och lekamen i spelbart skick, comeback.

Då klockan tickade igång visade det sig ganska snart att det var hemmalaget som ville spela boll och vi hade svårt att komma rätt i positionerna. De första 10 minuterna förlades på vår planhalva och det osade katt flera gånger om. I den 11:e minuten, efter ett inlägg från vänsterkanten, rasslade det i nätet. SAIK:aren som förpassade den dit befann sig dock i offsideposition och vi kunde temporärt andas ut. Pressen bestod men med lite flax kunde vi ändå tagit ledningen när Bågen var en hårsmån ifrån att få kalufsen på Tompas långa inlägg. Ett par minuter senare, i den 16:e, avslutade en hemmaspelare från distans. Bollen som av den hårda planen fick en bisarrt hög studs var på väg över Henke men vår målis sträckte ut och fick den över ribban. 2 minuter senare dök ett nytt läge upp för de vitblå. I röran framför vårt mål hamnade Henke på rygg då lädret hamnade framför fötterna på en motståndare. Av någon anledning fick SAIKaren ingen ren träff och vår kämpande keeper fick ett par fingertoppar på den runda tingesten och tippade ut till en resultatlös hörna. Från minut 20 började vi sakta komma in i matchen. Sollebrunn skapade inte längre några riktigt heta chanser och i den 32:a när Samba-Joel ganska okontrollerat bolltrollade från sin högerback, tog en 50-meterslöpning och avslutade med ett inlägg bakom mål kändes matchen helt jämn. I den 40:e minuten lyfte samme Joel, som var framstående i den första halvleken, en lång lyra mot Fazel. Återigen vållade den hårda planen problem. Bollen letade sig förbi Fazels tätt följande försvarare och den vesselsnabbe Omidi hade öppen gata mot SAIK-buren. I ganska dålig vinkel rundades målvakten men ett något stressat avslut med vänsterfoten träffade mest yttersidan och avslutet drog sig en bra bit utanför.

Domaren la till lite stopptid då Dala legat efter kollision med Sollebrunns målman men med 47 minuter spelade förkunnades vätskepaus. Denna hölls i skuggan av ett träd på bortre långsidan där mina läppläsningskunskaper inte är tillräckligt förfinade för att utläsa vad som diskuterades.

Då andra halvlek drog igång hyste nog vi i den lilla, men naggande goda tillresta häraklacken, förhoppningar att vi skulle starta den andra halvleken på ett mer positivt sätt. Dessa förhoppningar grusades snabbt. Ett massivt tryck mot vårt försvar mynnade i den 53:e minuten ut i SAIKs ledningsmål. Ett inspel mot den bortre stolpen trycktes distinkt i nät trots Henkes heroiska försök att stoppa det. 1-0. 

Kanske gjorde vi ett försök att komma högre upp i plan men det gav hemmalaget åtskilliga möjligheter att lägga bollen över vår backlinje och försätta anfallarna i frilägen. Första gången, i den 58:e minuten, enhandsräddade Henke. Tre minuter senare tappade vi boll på mittplan och en ny boll bakom backlinjen såg till att en ensam SAIK:are kunde placera in 2-0. Nu var det tunga gröna ben och huvuden. Byten gjordes och taktiska omdisponeringar utfördes. Inget av dessa fick någon chans att ge frukt då domaren i den 63:e minuten tilldelade hemmalaget en straff som säkert förvaltades och 3-0 lyste på resultattavlan.

Vi hade vid detta laget tappat matchen och underläget kunde varit än större. Efter att Albin stuckit emellan med en fräsande vristträff halvmetern ovanför SAIK-målet kom 4-0. Ny lyftning och en försvarsmiss friställde en motståndarforward från halva plan. Ny fin avslutning och hålet vi grävt för oss själva var bottenlöst.

Med kvarten kvar blev inbytte Glenn nedriven och frisparken som gavs blev till en hörna. Dala sökte huvudet på Joel och spänstfenomenet skallade in 1-4 reduceringen. Den lilla glädje som detta gav blev extremt kortlivad då Sollebrunn tryckte in 5-1 innan speakern hunnit proklamera Joels balja.

Siffrorna stannade vid 5-1 och denna insats är bara att glömma och försöka gå vidare. Sollebrunn var det klart bättre laget, segern var rättvis och vår insats rinner förhoppningsvis av oss som vatten på en gås. Jag är övertygad om att vi kommer in som ett helt annat lag i nästa omgång mot Kållandsö och hittar tillbaka till det vinnande spelet. Av någon besynnerlig anledning känner jag mig nu mer utpumpad än de som sprungit på den gröna mattan i 90 minuter. Dags att slafa. Gonatt.....

++ Joel Andersson

  + Fazel Omidi

  + Henrik Carlsson

/Mattias Lisevall