1 - 2

En kylig majkväll med en vackert inramad Granhage. Där har ni de yttre förutsättningarna för fredagskvällens heta lokalderby. Med god vilja och lite överslagsräkning fick jag det till 130 betalande åskådare som sökt sig till vårt hemmanäste. Familjen Karlsson hade tänt grillen och Linda Dahlberg, som troligen agerat passupp tidigare i veckan, servade i kiosken med ett leende.

Klockan stod på 18.55 och de båda lagen strömmade i en rödgrön röra ut ur omklädningsrummen, genom publikhavet, nerför slänten och ut på gräsmattan som greenkeepern Jimmy mer eller mindre handklippt inför denna folkfest. Domaren fick idag hjälp av vår reservmålis Pontus på den ena linjen och av den i T-tröja (!) iförda ex-häraiten Andreas Hallner.

Jonte vann slantsinglingen och sålunda fick Vårgårda sparka igång tillställningen. Jag, och många med mig, räknade med en intensiv inledning men fick istället se två försiktiga lag och det var anmärkningsvärt hur tyst och energifattigt det verkade. Efter 5 minuter kom det första känsloyttringarna. Förvisso i form av skräck och empati från oss män/pojkar som satt i vinkel för att kunna se Jonte gå i däck då Asims högervolley träffade mittbackskollegan på det allra ömmaste av ställen.

Vår kapten skakade av sig smärtan men nästa bakslag kom bara halvannan minut senare då slarv i hemmaförsvaret friställde en annan f.d gröning. Petter Stam-Kaspersson curlade tjusigt in bollen i Algebäcks vänstra kryss och VIK FK gick till tidig ledning. 0-1.

Nu började matchen ta form. Vårt spel var hafsigt och mest på chans medans en tydlig spelidé syntes från gästerna. I chansväg var det Hära som dock skulle få det bästa chanserna. Först fick Peno chansen i den 10:e minuten, men bollen som var på väg in i det tillspillogivna målet rensades i sista stund undan av en försvarare. Ett par minuter senare höll sig forwardskollegan Fazel framme men avslutet passerade precis målmannens vänstra stolpe och rullade ner i bäcken bakom mål.

I den 14:e minuten tecknade Asim för byte med en förmodad sträckning i baksida lår och Tompa kom in och tog plats i backlinjen. Vårgårda som fortsatte att hota i djupled vaskade kort därefter fram ett par hörnor och på en av dessa nådde Andreas Berg högst och skallade in 0-2 i matchens 17:e minut. Den kommande kvarten blev jämn spelmässigt men var i ärlighetens namn lika intetsägande som att höra Frank Andersson och Glenn Hysén diskutera William Shakespeares samlade verk.

I den 33:e minuten blixtrade det till igen. På en lång inspark av Albin ,där uppmaningar från de röda att ta den innan studs hördes, följde Fazel inte uppmaningen utan klämde till på halvvolley från 30 meter och som en projektil for bollen i överkanten på överliggaren.

De återstående 10-12 minuterna tog Vårgårda över taktpinnen ganska rejält och borde nog ha fått ytterligare ett mål godkänt då ett inlägg möttes vid den bortre stolpen och passerade Algebäck. Tacksamt för oss så tyckte domaren att bollen placerats in i mål av en offsidestående anfallare.

Halvtid.

Till den andra halvleken gjorde ledartrojkan ytterligare ett byte i det bakre regionerna och lovande ynglingen William kom in som vänsterback. Lite mer desperation kunde nu skönjas hos de gröna. Ett par bra individuella prestationer av såväl Gurra som Peno kunde ha resulterat under de första 10 av andra halvan. Men avsluten hamnade tyvärr strax utanför eller mitt på Vårgårdas målvakt. Återigen slogs jag av den extrema tystnad som rådde ute på planen. Den tystnad man bara finner på ett välsorterat bibliotek där domaren bytts ut mot en stram bibliotekarie med det grå håret i en hårt knuten hästsvans och med bister uppsyn. I den 58:e minuten skulle ny energi tillsättas den något mattade häraoffensiven. Ett genombrott av Gurra på vänsterkanten följdes upp av ett fint inlägg mot bortre stolpen. Där var Viktor och satte huvudet till. Avslutet räddades initialt av målvakten men med lite backspin letade sig bollen tillbaka över linjen och reduceringen var ett faktum. 1-2. Nu levde hoppet och ett par minuter senare var jag beredd att krita ner kvitteringen. Fazel friställdes men den lilla chippen parerades effektivt av VFK målvakten Rasmus, som enligt min dotter är slående lik Melodifestivalen-Samir. Hoppas inte denna anekdot gör att någon av er läsare får svårt att släppa Groupie-låten ur sinnet.

Sista halvtimmen skulle komma att präglas av en lång rad nästan-lägen. Men den avslutande passningen eller miss i kommunikationen gjorde att de riktigt heta chanserna uteblev. Bästa läget med ca 10 minuter kvar tillföll återigen Fazel men avslutet som touchade en försvarare ändrade inte tillräckligt mycket riktning utan fastnade i bortamålisens trygga famn. Domarens pipa ljöd och de tillresta rödvita supportrarna fick jubla. 

Sett till målchanser och bollinnehav kan jag tycka att vi förtjänade ett oavgjort resultat men vi kommer inte upp i den klass vi visat tidigare och då är Vårgårda FK ett tillräckligt bra motstånd för att ge oss på tafsen.

Kul i all bedrövelse att se att Wille kommer in och tar för sig och att vi som förening kan skapa en såpass bra atmosfär runt matchen.

Bara att knyta näven ännu hårdare i fickan och se till att vinna när vi möts på Tånga senare under säsongen. 

++ Gustav "Gurra " Andersson

  + William "Wille" Andersson

  + Jonathan "Jonte " Johansson

/Mattias Lisevall