2 - 1

Under lördagen gästade SK Mjörn Björkvallen. Det var en mycket vacker vårdag där Wårgårda innebandyklubbs avslutning i sporthallen bidrog till stor rotation bland åskådarna och en härlig inramning runt det gröna fältet. På läktaren var det barn som rände runt i sommarklänningar, solbrillor på och kanske någon droppe solskyddsfaktor. Detta ställdes i ganska skarp kontrast till Jimmy som var tillbaka på Häras bänk iklädd den sedvanliga toppluvan, understället och vantar. Trodde det var sköra lårbenshalsar och inte överkänslighet mot kyla som var den stora faran i Jimmys aktningsvärda ålder. Jag får ge det några år och uppleva det själv antar jag.

Den för dagen utmärkte domaren blåste till spel och Magnussons elva, där vi för dagen såg en hel del nya konstellationer med bland annat Tompa och blott 15-åriga William på ytterbacksplatserna, startade starkt och pressade ganska omgående tillbaka det polkagrisrandiga bortalaget. En handfull hörnor vaskades fram de första 20 minuterna och någon av Martins välriktade luftpastejer kunde gett oss en tidig ledning. Fasel hade också ett avslut från lite distans med en sån där skön vristträff som träffar lite på yttersidan av foten. Mjörns målis kunde dock parera till en av de ovannämnda resultatlösa hörnorna.

Gästerna hade i stort sett inte lyckats hota något framåt de inledande 25 minuterna men i den 26:e kom kallduschen. Det som handbollsexperten Claes Hellgren brukar benämna som ett "tellefel" (räknefel) uppstod och plötsligt stod 5 Mjörniter ensamma med Wille och Algebäck. 0-1 var ett faktum.

I och med Mjörns ledningsmål tappade vi lite geist och det krävdes några fina överlappslöpningar från Tompa för att vaska fram ytterligare ett par lägen i första halvlek. Närmast kom vi på ännu en hörna som efter diverse turer landade i ribban efter att en Mjörnskalp placerad på mållinjen styrt den dit.

De första 45 minuterna var gångna och trots underläge var både Magnusson och Eje relativt nöjda med spelet och konstaterade att fortsätter vi rulla boll och röra oss i djupled så kommer chanserna.

I upptakten av den andra halvan var det vår målvakt som skulle få bekänna färg först. I den 48:e spelminuten uppstod ett friläge där Algebäck kom ut fint och med en benparad avstyrde vad som såg ut som ett tunnelförsök. Bara fem minuter senare uppstod ett nästan identiskt läge, men en ny fin parad från mannen som med T9-funktionen påkopplad i telefonen istället får heta Lagerbäck slutade bara med en hörna för gästerna. Dessa bägge räddningar väckte oss och en lång fin lyra från Kapten Jonte friställde Peno som effektivt

begravde kvitteringen i den bortre burgaveln. 1-1. Nu tog vi över nästan helt och kanske borde Peno gjort 2-1 på Bågens fina inlägg i den 67:e. Bågens patenterade inlägg och Penos boxkompetens är för övrigt en kombination som skulle kunna bli mycket framgångsrik i årets seriespel. Cirka 6 minuter därefter laddade Jimmy, som tagit plats jämte Martin och därmed skapat ett 93-årigt centralt mittfält, stora kanonen och åtminstone jag ryste av välbehag då jag drog mig till minnes BIK-cupen i vintras och Jimmys fullträff i finalen. Denna gång gick den tyvärr en meter över målet. 

Vi fortsatte att skapa lägen för att avgöra matchen men de riktigt heta chanserna uteblev och i den 88:e får Mjörn läget. Ett inspel till en fristående rödvit spelare vid den bortre stolpen avslutas alltför tamt och Algebäck kan med enkelhet skopa upp bollen. Istället för ett snöpligt mål i baken iscensätts nu en omställning där bollen hamnar framför Martins fötter ett par meter utanför straffområdet. En ganska klumpig satsning och Martin gick i backen med ett vrål. Kunde man se smärta hade vi nog stirrat den i vitögat där och då. Domaren blåste frispark i fin position och i matchens sista minut. Martin och Peno ställde upp vid bollen likt Zlatan och Kim Källström. Peno dundrade in bollen i målvaktens hörn med en sträckt vrist och spikade slutresultatet till vinst med 2-1.

Fyra raka segrar och spelet börjar att sitta. Det lovar gott inför fortsatta äventyr. På återseende!

/Mattias Lisevall