2 - 3

Det var ett tag sen sist men på lördagseftermiddagen var det återigen dags för ett grön-rött derby på vår för dagen vinterskrudade Björkvallen. Trots en del skadefrånvaro och match för ÖSKs F15-lag, som vi så frekvent lånat spelare av, så kom vi till start med 16 spelare. Båda lagen är inne i slutskedet av den försäsong som förbereder oss för division 4 spel men i vitt skilda serier. Efter Påsksmällen mot Alingsås var det dags för oss att hitta tillbaka till ett postitivt vägvinnande spel och bygga lite självförtroende igen.

Då domare Dragan blåste igång matchen fanns det en matchpuls i kroppen som normalt sett inte infinner sig för träningsmatcher. Men med lokalkonkurrenten på andra sidan och ett antal tjejer som vi säsongsvis har i vårt futsallag så är det klart att det bankar lite extra.

Vår inledning blev tafatt. Vi var tvåa på bollarna och kanske var det nervositet eller kanske rester av bristande tro på oss själva efter matchen mot Elitettanlaget som satt i. VIK startade dock frejdigt och var raka i sitt spel med en blixtrande snabb spjutspets. Motståndarna hade ett par halvchanser innan den första stora dök upp efter ca en kvarts spel. I kölvattnet av en fast situation kom ett avslut från nära håll som fastnade på Nyberg bara en halvmeter från mållinjen. Ida fick snabbt ordning på fötterna och lyckades rensa undan från framstötande röda spelare. 

Kanske var detta väckarklockan vi behövde. För efter den första snooziga kvarten torkade vi kladdet ur ögonen och hoppade piggt upp. Nånstans där får det räcka med denna pleonasm.

Vi förlade spelet högre upp i banan. Stundtals djupt in på offensiv planhalva med ett antal hörnor som resultat. Dessa var svåra att slå med tanke på den nästan Game of thrones liknande snövall som ramade in hörnflaggan. Men det gav oss ändå ett tryck.

På en av dessa framstötar, kanske med 22 minuter gångna, hittade Kjellén fram till Adela. I höjd med straffpunkten och med en delikat kroppsfint skaffade sig ”Adde” läge för sin vänster och placerade in bollen till vänster om VIKs målvakt. 1-0.

Här trodde jag att vi skulle explodera och ta över skeendet men det fanns alltjämt lite passivitet, framförallt i det fysiska spelet. Vi behöver komma närmare och spela på kropp, inte fult men göra våra motståndare påminda om att vi är där. Den lilla passiviteten utnyttjade våra motståndare till fullo vid två tillfällen de nästkommande 7 minutrarna. Matchen var vänd och i röd favör. 1-2.

Vid det här laget var det mer vilja än ordnat spel som formade tillställningen. Det var stundtals hafsigt och de tydliga linjer man som tränare hoppas få se var krumelurer och prickar som tillsammans bildade frågetecken. Halvleken var dock inte slut och Adela befann sig kort innan halvtidsvilan i ett nästan identiskt läge. Finten var identisk och avslutet likaså. Bollen in till vänster om keepern och 2-2.

 Likaläget stod sig in till pausen och kändes rättvist. Men det fanns mer att plocka ut från vår trupp, det var känslan. Vi bestämde oss för att göra tre byten i paus. De taktiska dispositionerna var inte ändrade men vi ville ha mer snack, mer fysik, mer löpningar...ja mer av det mesta.

 Vid andra halvleks start var vi mer på tårna. Det var fortfarande jämt mellan lagen men vi låg något närmare och vann fler andrabollar. Jag borde fört anteckningar. Brukar göra det, om inte med papper och penna så åtminstone mentalt. Men tidsuppfattningen över skeendet de sista 45 är lite diffust. Jag höftar till med 68:e minuten. Nånstans där kan det ha varit när Sofia Kjellén fick tag i bollen till höger och avancerade. Strax utanför straffområdet tog hon skott. Målvakten parerade och bollen hamnade framför fötterna på Tiina som sparkade in 3-2. Firandet blev intensivt men kort. Domaren hade höjt armen för offside. Något som från min position kändes fel och avsaknaden av VAR var hård.

Detta var bara en försmak på det bittra. I nästföljande anfall hamnade vi fel defensivt och VIKs snabba nummer nio kom igenom. Avslutet var konkret och vid första stolpen och det vi trodde skulle vara en ledning var nu istället ett underläge. Vi gav inte tappt. Sofia skulle få ett nytt läge, återigen till höger. Avslutet gick i en båge över målisen men rammade stolpen. Tiina var återigen först och slängde sig fram. Bollen gick uppåt, i ribbans underkant och ut från det farliga området. 

Vi satsade offensivt och lyfte upp ytterligare en anfallare. Men VIK gjorde det bra och höll tätt. I matchens skälvande sekunder fick Nyberg det som skulle bli sista chansen. Avslutet gick tyvärr rakt på och rättskiparens pipa ljöd och förkunnade att 90 minuter var till ända.

 Idag drog VIK det längsta strået men som Vera Lynn så elegant skaldade ”We’ll meet again, don’t know where don’t know when. But I know we’ll meet again some day”.

/Mattias L