1 - 0

Måndagskväll och resa till Borgstena för match mot ett nytt topplag. Det är nåt speciellt med att sparka igång veckan med fotboll. Det blir en kickstart, adrenalinet pumpar igång i kroppen och har man tur räcker det hela vägen till fredag. 

Nosseborgs IP var skådeplatsen denna kväll. När man kommer till vissa idrottsplatser får man en känsla att här kan Sportspegeln ha gjort ett inslag med kanske Jane Björck eller Christer Ulfbåge som talar om det pittoreska och fotbollens bakgård. Nosseborg ger inte den känslan, SVT har nog inte hittat hit. Det förringar inte känslan av vällust. Kanske är det igenkännande av Granhagens patina i såväl klubblokal, lantliv och sammanhållning som ger den vällusten. De 14 trappstegen ner till planen, som för varje kliv ger en hint om att brädan under dig kan brista när som helst, andas historia. Lika lite som när man äter mat på IKEA skulle vilja se ansiktet på alla andra som stoppat just den gaffeln i munnen, lika mycket skulle man vilja att ansiktet på alla som tagit de 14 stegen skulle fladdra förbi näthinnan medan man sakta tar sig ner till gräsmattan. 

Efter en bragdartad match senast mot Brämhult och en till slut mycket välförtjänt poäng så skulle det nu bjudas än tuffare motstånd. Borgstena/Fristad/Sparsör iklädda Persikofärgat matchställ för att skapa en egen identitet och som symbol för ett triumvirat av föreningar, var dagens motståndare.

Med fortsatt frånvaro på Linn och med Sara Andersson indisponibel sen senast kom vi till Nosseborg med 13 spelare. Dessa skulle få slita hårt på det ojämna underlaget.

Då domaren blåste till spel försökte hemmalaget snabbt ta kommandot. Löpningar på kanterna var melodin men vi var tidigt alerta och avstyrde allt som oftast försöken till inspel. De Persikoklädda avancerade över fältet men sisådär 10 meter från vårt straffområde tog det stopp av en grön mur och hemmalaget tvingades ta skott från distans. De avslut som träffade mål tog Tova hand om med trygga vantar.Vi låg rätt i försvarsspelet men fick kriga mot studsande bollar på en ojämn yta och med en motståndare som anpassade sitt anfallsspel för att hitta nya luckor. Ex-allsvenska/landslagspelaren Linnea Liljegärd som numera spelar mittback i B/F/S (låter som ett koreanskt Boyband) började hänga med upp i anfallen. De skapade oreda men när hon vid ett av få tillfällen kom hela vägen in i vårt straffområde så fanns Sandra där med en patenterad glidtackling, i klass med den Glenn Hysén gjorde på Wembley, och stötte undan bollen.

Offensivt var det framförallt på Tovas långa utsparkar vi skapade oreda. Tiina och Elin Sjöstedt sprang på allt och var vid några tillfällen en hårsmån från att få utrymmet att testa hemmalagets burväktare.

0-0 alltjämt och känslan var att vi fått matchen precis dit vi ville ha den. I 27:e minuten fick vi hörna från vänster. Klara slog den inåtskruvad och vi tryckte in folk framför målvakten. Det var kalabalik i målgården och ack så nära att vi kunde tagit ledningen. 

Första halvleks matchbild stod sig. Tova agerade oerhört tryggt mellan våra stolpar och dök framför fötterna på annalkande forwards med stort mod. Det närmaste hemmalaget kom var på ett, av kanske femton, avslut på distans. Bollen slog ner i överliggaren och studsade tacksamt ut till våra tjejer som kunde rensa undan bollen. Annars var det för mig lugnet hos våra tjejer som jag tar med mig från de första 45 minuterna. Trots att vi stundtals var under hård press så spelade vi fotboll. Madde och Ebba hittade fötterna på Nyberg eller Sara. Vi tittade upp och behöll bollen inom laget, dels för att ge oss lite andrum men också för att iscensätta egna anfall. Våra ytterbackar och yttermittfältare hade ett bra samspel och kunde sätta bollen i djupled där Tiina och Elin fick chans att löpa.

Det var fortsatt mållöst i paus och frustrationen började märkas från hemmalaget såväl på planen som på läktaren. Jimmy, som kommit sent till uppvärmningen efter ett dubbelt Friscomål på Max (finns även andra hamburgerrestauranger såsom McDonalds, Jureskogs och Frasses), peppade tjejerna till nya stordåd och lyfte vikten att hålla ihop laget och ge varandra understöd. Det var trötta ben på en sugande matta men det märktes att det fanns mer att ge. Årets upplaga krigar ända in i kaklet.

Andra halvlek började som den första slutade. Hemmalaget hade mycket boll men fick inte ut speciellt mycket. Vi låg rätt i positionerna och hotade ofta genom de uppoffrande löpningarna som togs av våra anfallare. Långa bollar matades in mot vårt försvar och visst kunde nån förlupen boll skapa oreda men alltid med Tova som en stabil säker utpost. Tiden gick långsamt. Batterierna måste bytas tänkte jag när jag stirrade bort mot matchklockan precis jämte kiosken. Det fanns en puls och nerv i matchen nu. Välbekanta Johanna Hernvall kom in i hemmalaget och det ökade pressen ytterligare. Kan vi verkligen hålla detta var frågan jag och Jimmy ställde oss. Elin Carlander och Agnes Bodehed hade kommit in i matchen och där finns det spring i benen. Trots matcher tre dagar i rad löpte det på allt och tillsammans med Tiina och Elin S hotade de ständigt Borgstenas backlinje. Framförallt Elin S hade fått ett övertag på hemmalagets backar. Hon vände ut och in på dom vid ett par tillfällen och kom sånär i läge för det perfekta, förlösande avslutet. Femton minuter kvar och vi hade fortfarande minst en poäng inom räckhåll. Då var olyckan framme. Strax innanför straffområdslinjen gick en hemmaspelare i marken och domaren pekade resolut mot straffpunkten. Beslutet var odiskutabelt men ändå nesligt. Exekutorn gjorde inget misstag utan placerade en otagbar straff till höger om suveräna Tova.

Underläge och knappt med tid. Vi pratade om att flytta upp nån mer i anfallet men då flera gick på knäna kändes det som att blottorna bakåt skulle bli större än vad vi skulle få ut offensivt. Elins övertag mot försvaret eller kanske en fast situation skulle få bli räddningen. Hemmalaget förmådde inte göra några mer mål och i matchens skälvande minuter såg det för ett ögonblick ut som att vi skulle hitta en reducering. Klara, som tagit sig upp från sin vänsterbacksplats hittade lucka för ett inlägg. Bollen gick i en hög båge mot keepern. Kanske var det mitt adrenalin som gjorde det till en hetare chans än vad det var, men för en kort stund trodde jag den skulle segla in i mål.

Domaren blåste av matchen och förlusten var ett faktum. Men vi vinner så mycket mer. Det här laget tar stora steg för varje match och jag känner en otrolig stolthet över det tjejerna presterar. Nu blir det vila tills nästa match. Vi ska bära med oss känslan vi har och den kämpaglöd vi visar upp. Den kommer ta oss långt.

++ Tova

  + Madde 

  + Sara S

/Mattias Landén