2 - 2

Efter en positiv men poängfattig inledning på säsongen stod under lördagen ett nytt Boråsiskt lag som motståndare på Lenavallen. Efter senaste helgens förlust mot Elfsborg var det nu Brämhult som skulle komma att ta plats på andra sidan av det gröna fältet. Försommarvärmen lockade oss likt en Siren (se grekisk mytologi) till lummiga Lenavallen. ÖSK bjöd på dubbelarrangemang där vi idag fick agera förband till herrarnas match mot Sparsör. Värmen gjorde sig påmind redan på uppvärmningen, likt en hägring tyckte jag mig se hundratals maskrosor som praktfullt dekorerade den härenegröna mattan. Kanske var det på riktigt, kanske var det en avsiktlig prydnad för att förkroppsliga det gula och gröna som numera utgör vårt damlag i en magnifik blandning. Ett laddat hemmalag gjorde det sista förberedelserna för match. Bortalaget, med tre raka segrar i bagaget, var ett tufft motstånd. Värmen och avsaknad av svalkande vind likaså. Den gamla åländska folkvisan "Vem kan segla förutan vind" krävde inte mer än ett enstaka bokstavsbyte för att bli frågan för dagen. 

När matchen blåstes igång började hemmalaget bra. Vi stod upp mot det duktiga svartklädda bortalaget och den inledande kvarten blev ett krig där inga fångar togs. När matchen så småningom började sätta sig blev det tydligt att gästernas 4-5-1 formering fick oss i gungning. Vi hade svårt att komma rätt i positionerna och Tova tvingades vara vaken och visa prov på modiga utrusningar för att avvärja. Problemen startade högt upp i banan där BIKs ytterbackar fick promenera upp med bollen och hitta rätt till någon av de tre centrala mittfältarna. Med norska handbollstermer skulle man kalla det ett s.k Tellefel. Runt matchminut 20 kom därför en logisk bortaledning. 0-1 och vi var inne i vår enda svagare period i matchen. En olycka kommer sällan ensam och drygt 10 minuter senare efter lite passivt försvarsspel på offensiv planhalva fick en Brämhultspelare måtta en lång boll i djupled. Fri med Tova visade bortalagets spjutspets kyla och rullade in 0-2. Det här blev en väckarklocka för oss. Agnes Bodehed som kommit in på höger mittfält var den som startade vår uppryckning. Idogt löpande på högerflajen ledde till inlägg, hög press och ett motstånd som visade sig väldigt mänskligt. Tiina hade ett bra läge men skottet gick på målvakten. Vid både ett och två tillfällen var det rörigt i BIKs straffområde men det var alltid ett svartklätt ben som var sist på bollen och kunde rensa.

45 minuter var spelade och vi gick till pausvila med två måls underläge. Känslan under det korta, intensiva breaket var att det fanns en beslutsamhet och tro på att den här matchen gick att vända. Några små taktiska omjusteringar och vår elva skickades ut på grönbete igen.

Starten på andra halvlek var fenomenal. Vi tryckte tillbaka gästerna. Firma Nyberg/Styrud vann boll och iscensatte anfall. Hörna på hörna pressades fram och Ebbas högerdoja fick gå varm. Hoppandes, sparkandes från kanten, i hopp om att hjälpa tjejerna att få in bollen, trodde jag vid en uppsjö tillfällen att bollen var på väg in i nät. Men det ville sig inte. Närmast var kanske Nyberg som från nära håll såg sitt skott fastna i famnen på bortakeepern. 23 minuter spelade av andra och det togs en kort vattenpaus. Glöden syntes I ögonen på tjejerna. Vi spelade fin fotboll och de få gånger Brämhult huserade på vår planhalva kändes det tryggt. Med ca 12 minuter kvar tog sig Nyberg in till vänster i straffområdet. Hon sköt lågt mot första stolpen. Målvakten var slagen men hennes bästa vän, stolpen stod i vägen. Den hårda returen studsade ut till Elin Carlander som inte tvekade. Med en sträckt vrist gick bollen som en projektil in i det tillspillogivna  målet. 1-2 och vi hade rejäl vittring. Vårt fina spel fortsatte utan att skapa de riktigt heta chanserna. Då trädde nästa Elin in i handlingen. Elin Sjöstedt tog tag i bollen till vänster centralt och visade fin kontroll när hon avancerade mot bortalagets straffområde. Med en försvarare intill sig tog hon skott och bollen gick i en fin båge över keepern och in i nätmaskorna. 2-2 och stort jubel på såväl plan som läktare. Den ståpäls jag kände då har jag inte haft sen Foppa Forsbergs straff i Lillehammer. Sneglandes mot min tränarkollega kunde man se en tår i ögonvrån på Jimmy. En känsloyttring jag inte sett på honom sen den berömda bilden med Nanne Grönvall i Vara konserthus.

Det var mer match kvar att spela. Där och då hade jag tagit oavgjort men samtidigt spelade vi ju så jäkla bra. Visst fanns det ett vinstmål kvar i tjejerna. Lägen fanns men Brämhult lyfter spelet något och den största chansen kom i en tre mot en kontring, där jag gjorde mig redo att likt matadoren i Tjuren Ferdinand gå ner och slita isär min tröja i frustration. Ett bra hemjobb av Sara Andersson och en till slut stabil räddning av Tova räddade matchen.

Domaren blåste av matchen och glädjen kunde skrikas ut. Vi tar stora kliv match för match och är ett lag att räkna med i alla matcher. En fantastisk insats av samtliga. Framförallt är det underbart att se hur vi vårdar bollen, lyfter blicken och hittar en lagkamrat även när benen och huvudet är trötta. Moralen är hög och känslan av glädje att sparka boll och deltaga i den ädlaste av sporter är påtaglig.

Sträck på er alla. Det här var ett stort steg i rätt riktning.

Man skulle kunna dela ut massor av plus idag. Jag väljer att fördela dem som nedan.

++ Ida Nyberg

+ Madde Nemeth

+ Sandra Persson

/Mattias L