Om föreningen

Den moderna idrottsrörelsen började växa fram på allvar i Sverige under det sista årtiondet av 1800-hundratalet. Redan under de första åren på 1900-talet fanns det inte mindre än tre små idrottsföreningar i Rejmyre: Norden, Svea och Göta. Några närmare uppgifter om dessa har dock ej gått att få. 
Man upptäckte emellertid snart, att det skulle vara fördelaktigare med en enda förening, och den 16 augusti 1905 samlades ett 40 tal intresserade för att dryfta frågan om en sammanslagning. 
Att komma överens om att bilda en enda förening gick lätt, men som vanligt vid sådana tillfällen vållade namnfrågan långvarig diskussion. På förslag av John Reimers enades man slutligen om namnet Rejmyre Idrottsförening. 

Föreningens första bevarade protokoll är från det första årsmötet i augusti 1906 och troligen är den styrelse, som då valdes, identisk med föreningens första styrelse. 
Den bestod av: ordförande: Herman Hesse, v. ordförande: Sven Larsson (senare Linderot), sekreterare: Hans Gustavsson, v. sekreterare: Sigfrid Olsson, kassör: John Reimes. 
Från och med detta årsmöte finns alla föreningens protokoll bevarade. 

Under tiden fram till 1926 var föreningens ordförande: Herman Hesse 1905-10, Algot Botin
1910-11, Hugo Frisk 1911-13, och 1914-16. Karl Kjellander, 1913-14, Hugo Eklund 1916-23, och Olof Pettersson 1923-26. John Reimers var kassör 1905-23, 
Andra namn som ofta återkommer i styrelsen är Henrik Vogel, Elof Liljestrand och Knut Reimres. 
Den senare som var sekreterare fram till 1926, har äran av att föreningens protokoll bevarats. 
År 1924 dyker ett under föreningens senare år välkänt namn upp, Tore Pihl som materialförvaltare.

Sin första idrottsplats fick föreningen vid Rosseslätten vid nuvarande Sandstugan, men redan 1910 fick man en ny idrottsplats i norra delen av samhället, där fastigheten Rosendahl nu ligger. Under ledning av den idrottsplatskommitté, som tillsattes 1910 och bestod av Algot Botin, Elof Liljestrand och Sigfrid Hesse lade medlemmarna ner ett oerhört arbete för att göra sin idrottsplats så lämplig som möjligt för sitt ändamål. Största felet med platsen var, att planen var så smal, att man fick ta med landsvägen, och om det kom en hästskjuts på vägen under pågående fotbollsmatch, fick man ta en paus i spelet tills den passerat. När området så småningom styckades till egnahemstomter fick föreningen efter hård strid för sin idrottsplats ge vika och 1921 erhöll man en ny idrottsplats i närheten av Eriksberg som användes till 1926.

Medlemsantalet var vid starten 25, men steg till 55 år 1914. Därefter saknas tyvärr uppgifter om antalet medlemmar. Ekonomin var för det mesta dålig, och John Reimers berättade att han ofta fick ta av sina egna medel för att kunna betala föreningens räkningar. 1906-07 var föreningens inkomster 118.91 och utgifterna 58.12.
Man försökte bättra på inkomsterna genom talrika fester. 
Ur protokollen kan man läsa att en basar år 1908 gav ett netto på 229:- och 1923 fick man vid en vårbasar hela 506:- i netto. Föreningsmedlemmarna tycks inte alltid ha varit så dansanta att döma av en paragraf i protokollet för den 24 mars 1909, där mötet uttalade sig för, att medlemmarna skulle på festerna genast blanda sig med damerna och ej fastna på läktaren. 

Samma år företogs en lustresa med båt till Tummetorp, till det ej så avskräckande priset 25 öre för 
äldre och 15 öre för barn. Vid en fest den 14 januari 1911 serverades kaffe med vofflor, och Elof Liljestrand åtog sig, enligt en protokollsanteckning, att grädda vofflorna. Vid en medaljfest 22 november 1913 skulle den vackraste flickan på festen dela ut medaljerna. Det finns dock ingen anteckning om vem som utsågs till medaljutdelare, men det var kanske den första skönhetstävlingen i orten. 
Man fick ganska snart tillstånd att hyra den s.k. lokalen, nuvarande Folkets Hus, till föreningens möten, gymnastik och fester. År 1910 var hyran vid sammanträden 1:- och vid fester 5:-

Föreningen tycks under de första verksamhetsåren huvudsakligen ha ägnat sig åt friidrott och träningen bedrevs flitigt. Varje år hölls en årstävling och från 1907 två tävlingar per år. 
Årstävlingarna omfattade från början 10 grenar men utökades så att 15 grenar ingick år 1915. År 1913 fastställdes fordringar i 15 grenar för erhållandet av föreningens bronsmedalj och 1915 motsvarade fodringarna för silvermedalj. 
Ivar Reimers erhöll 1913 föreningens silvermedalj för höjdhoppsresultatet 190.5 cm. Ivar Reimers var framgångsrik som idrottsman under de första åren. Han stod som segrare med 175 cm vid SM i Örebro 1914 (då representerade han Mariebergs IK). 

Från 1907 har följande resultatlista från årets tävling bevarats.

Fotbollen började tidigt utövas och det var framförallt Ivar Reimers som introducerade den sedan han lärt sig spela fotboll vid läroverket i Norrköping. Till att börja med var utrustningen primitiv, många spelade i träskor, men så småningom fick man både tröjor och fotbollsskor. Så många matchresultat finns inte bevarade men 1910 vann RIF över Regna med 18-1.
Algot Botin har berättat att Regna fick sitt mål, då Rejmyres målvakt ett ögonblick måste lämna planen för naturbehov. 

Redan 1908 hade man tre fotbollslag. 1909 anmälde man sig till distriktmästerskapet, men blev i första matchen i Norrköping, troligen mot Sleipner, utslagna med 18-0. 
Från och med 1912 deltog föreningen tämligen regelbundet i seriespel och när ÖFF bildades 1917 blev RIF medlem där 1920.

År 1910 hade lag I följande sammansättning: Erik Qvarfordt, Ivar Johnsson, Hugo Frisk, Uno Vogel, Hugo Rosenqvist, Erik Flink, Fritz Lejkoff, Josef Eriksson, Daniel Holm, Rickard Sjöström, och Sigfrid Olsson.

År 1922 spelades enligt en bevarad statistik 12 matcher, av vilka 7 vunna och 5 förlorades med en målskillnad av 49-35. Mot Åtvidaberg blev det nederlag med 2-6, men Saltängen besegrades med 9-2, Vingåker med 6-5 och Fiskeby med 3-0. Redan 1917 vann RIF ena gruppen i Landsbygdserien, där också Finspångs IK och Kolmården deltog. Rejmyre tog sju poäng av åtta möjliga men i finalen som spelades i Norrköping mot segraren i den andra gruppen, Åtvidaberg, blev det förlust med 3-9.
1922 spelade man dock i Åtvidaberg i DM och besegrades med 6-2. 1924 fick laget stryk av Finspångs IK i DM med 5-4. Året efter vann RIF över Finspångs AIF med 5-2 i DM. men fick sedan stryk av Mjölby med 4-1. Samma år vann man Östgötaserien klass III B. Med tabellraden 4 3 1 0 21-4 7 övriga lag i serien var Finspångs AIF och Skärblacka IF lag II.
Även 1928 deltog laget i DM och vann över Finspångs IK med 4-1, men förlorade mot Motala med 1-10.

Även vintersport bedrevs. Redan 1906 talas om bandy, eller hockey som spelet då kallades och hockeykäppar hemtogs och hockeyplan iordningsställdes.
Skidor och skridskor omtalas redan 1906 och 1907. 1908 beslöts att försöka skaffa en tennisplan genom Ivar Reimers och Henrik Vogel. Gymnastik bedrevs från början och förste ledare var Sven Larsson.

Föreningen fick redan från början beröm för att man gjorde folk av medlemmarna. Rökning var förbjuden på sammanträdena och inga svordomar fick förekomma, i debatten. Då fick man böta 25 öre för varje svordom och att det kunde vara besvärligt ibland framgår av att en ordförande en gång fick böta 75 öre. 

1907 inträdde föreningen i Svenska Gymnastik- och idrottsförbundet, nuvarande Riksidrottsförbundet. Herman Hesse representerade flera gånger föreningen vid förbundets årsmöten. Föreningen uppvaktade den 12 november 1912 förbundets ordförande, Kronprins Gustav Adolf på dennes 30-årsdag med följande telegram: 
Idrottens höge beskyddare bringa vi vår underdåniga Lyckönskan.

År 1915 firades 10-årsminnet av föreningens bildande med en supé på gästgivaregården. 1917 anskaffades de första klubbnålarna.
Så kom det för Rejmyre olyckliga året 1926, då verksamheten vid Glasbruket lades ner och allt blev lamslaget. Även idrottsföreningens verksamhet upphörde så gott som helt, men föreningen upplöstes ej.

Någon gång i början av 1932 spreds det ett rykte bland idrottsintreserade ungdomarna i Rejmyre, att den nye glasbrukschefen, dåvarande löjtnanten Carl Lagercrantz hade stort intresse för idrott, fyra av idrottsföreningens medlemmar, Holger Persson, Tore Pihl, Harry Rylén och Nils Stenqvist uppsökte brukschefen för att diskutera föreningens återupplivande. 

Ett sammanträde utlystes i lokalen den 28 april 1932. Lokalen blev fullsatt och man beslöt enhälligt att föreningen skulle återuppta sin verksamhet.
Till styrelse valdes som ordförande: Carl Lagercrantz, v. ordförande: Verner Pettersson, sekreterare: Harry Rylén, kassör: Harry Pihl, samt Tore Pihl och Holger Persson.

Idrottsplats fick man vid Kägelbanekullen, men redan vid sammanträdet den 12 juni 1932 beslöts att man skulle arrendera ett område vid Lunda av John Ottosson på tre år för en årlig hyra av 125 kr. 
Det är samma område där Rejavallen nu ligger. Området inköptes 1937 från Domänverket för 500 kr.
Arbetet med iordningsställandet av Rejavallen bedrevs de följande åren med stor energi under Major Lagercrantz ledning och föreningens medlemmarna gjorde sammanlagt 2500 arbetstimmar utan ersättning. 

Tack vare major Lagercrantz inflytande erhölls sammanlagt 16000 kr av tipsmedel.
År 1937 iordningsställdes en provisorisk fotbollsplan vinkelrätt mot den nuvarande i storlek 70x40m. Planen lades sedan om i nuvarande riktning och löpar- hopp- och kastbanor anlades. Under 1936 uppfördes ett plank runt arenan (nu rivet), medan schaktningsarbeten pågick. 
1939 och 1940 användes planen vid Kägelbanekullen. Rejavallen stod slutligen färdig 1941 och den högtidliga och festliga invigningen ägde rum 7 september 1941.

Från början av den nya verksamhetsperioden ägnade man sig företrädesvis åt friidrott trots avsaknaden de första åren av en riktig idrottsplats.
Många tävlingar hölls i Rejmyre och man deltog flitigt i tävlingar på andra orter, bl.a. deltog föreningen flera gånger med lag i Dagbladsstafetten i Stockholm. Sedan Rejavallens löparbanor lagts om i början av 1950-talet utvecklade sig ett livligt samarbete med de övriga föreningar inom dåvarande Bråbokretsen, och kretsens mästerskapstävlingar i friidrott förlades flera gånger till Rejavallen. 1955 ägde friidrottsmatchen mellan Bråbokretsen och Vikbolandekretsen rum på Rejavallen. Samarbetet inom kretsen omfattade även andra idrottsgrenar, såsom Bordtennis terränglöpning, fotboll och orientering.

För att nämna något om ekonomin, så erhölls vid ovannämnda omläggning av banorna anslag såväl av tipsmedel som från Hävla kommun. 
Under åren 1955-1965 erhölls flera gånger anslag från Riksidrottsförbundet för olika ändamål, likaså från Hävla kommun. Även från Rejmyre glasbruk har flera gånger bidrag erhållits tack vare dåvarande ägaren, Lennart Roséns idrottsintresse.
Efter bildandet av Finspångs storkommun 1971 har föreningen fått årliga bidrag, bl.a. i samband med förbättringar av lokalerna på Rejavallen. Dessa har under åren utökats. Först byggde man en ny omklädningsbyggnad, till stor del med egna arbetsinsatser. Därpå inköptes en slöjdbarack som fraktades till Rejavallen och sammanbyggdes med den tidigare byggnaden, och blev en bra 
klubblokal. Under byggnaden finns en fullständig källarvåning med tvättrum toaletter, bastu och lagerlokaler. Källarvåningen har under senare åren grundligt renoverats och förbättras.

Av ekonomiska skäl och på grund av ledarbrist har de flesta idrotter som ingått i föreningens verksamhet försvunnit under senare år. Bandyn drogs med stora svårigheter på grund av brist på spelbar is, och när den lades ner 1954 bildades en särskild bandyklubb, som var verksam ett antal år. 
Numera är det endast fotboll och skidor som bedrivs av föreningen. 

Fotbollen har med åren blivit den helt dominerande idrotten inom föreningen. Redan 1933 deltog laget i Östgötaserien klass III norra, där laget kom på tredje plats. Samma placering blev det i 1934-35 års serie, 1935-36 var laget uppflyttat till klass II östra, där det dock blev en sjunde placering med endast tre poäng, varför laget flyttades ner till klass III norra igen. Där vann man dock 1936-37 års serie med 30 poäng på 18 matcher och flyttades åter upp till klass II östra. Målskillnad i serien 61-15. 
Följande spelare ingick i det seriesegrande laget: Axel Nilsson, Olle Pihl, Sven Andersson, Rickard Moberg, Harry Bäckman, Thore Johansson, Holger Persson, Bror Karlsson, Ingvar Persson, Arne Sköld, och Gösta Ståhl.

Under sina sex år i div.IV blev RIF i serien 1957-58 tvåa efter Hird med 33 poäng på 27 matcher. 1961 kom laget på nionde plats och blev nerflyttad till div V östra senare benämnd V b.
I denna serie spelade RIF fyra år, kom tvåa och blev uppflyttad till div. IV östra som bästa tvåa. Vistelsen i fyran blev tvåårig. 1966 kom laget på femte plats men blev 1967 sist, och fick återgå till div.V b. Där blev placeringarna fyra, trea, och 1970 etta och åter uppflyttning till IV östra, där man dock 1971 kom på elfte plats. 
Laget blev nu kvar i femman sju år med placeringar varierande mellan 2 och 8, 1976 blev ett lyckoår för RIF då man fick Lennart Remlöv som tränare och samtidigt hade tillgång till många unga och utvecklingsbara spelare. På tre år lyckades Remlöv föra laget till seger i femman 1978 med 35 poäng av 40 möjliga. A-laget höll sig kvar i div.IV östra, med placeringar 8, 8 och 7.

RIF:s reservlag har sedan 1939 deltagit i seriespel. Under åren t.o.m. 1947 fanns inga särskida serier för reservlag, utan då var blandade serier med både reservlag och vissa föreningars A-lag med. 
RIF vann 1940 klass IV östra och spelade några år i klass III norra. Hösten 1947 infördes rena reservlagsserier och RIF deltog i klass II östra t.o.m. 1957, då laget vann sin serie, och deltog två år i klass II östra. Efter fem år i III norra, senare III d, vann laget 1965 och flyttades till II a. Året efter till I a, numera Elitserien.
Laget har sedan för det mesta spelat i klass I a, ett par gånger varit nere i II a, men omedelbart gått upp igen.

Pojkfotboll har bedrivits i många år. Man har haft två eller tre lag i Finspångsortens ungdomsserier, vunnit en del seriesegrar, men haft svårt att samla lag med jämnåriga spelare. De senaste åren har även flicklag deltagit i serie, liksom ett lag med både pojkar och flickor. Även damfotbollen har börjat så smått.

Det finns många hågkomster värda att nämna.
I första hand minnesvärda matcher, främst kanske en match på Norrlandsturnén 1956 mot Ytterhogdal, som då ansågs som Jämtland-Härjedalens bästa lag och som besegrades med 3-1 efter bra Rejmyrespel, där framförallt mv. Lars-Olov Johansson gjorde en av sina bästa matcher.
I Östergötlands DM har laget gjort flera bra matcher, bl. a. mot Hird som vann med 3-2, och mot Sleipner, då man förlorade till slut med 2-4 men länge höll de namnkunniga gästerna stången. En sen oktobermatch i Gusum omkring 1950 är minnesvärd för resultatet 8-0 till Rejmyre IF. 1981 års div, IV var Rejmyre det ända lag som tog poäng i båda matcherna mot seriesegrarna Motala AIF.

Det är också ett stort antal spelare som deltagit i Rejmyrefotbollen. De som efter början i RIF gått vidare till högre serier och lyckats kan först nämnas Kurt Hjelm, den främste i en rad bröder. Han hamnade i Sleipner under lagets storhetstid och blev 1938 svensk mästare. 

Allsvensk fotboll i IFK Norrköping har Per-Inge Jansson spelat och han blev även uttagen till en B-landskamp. Han, liksom Åke Thalinsson, spelade även en tid i Finspångs AIK. Båda dessa spelade återkom till RIF som spelare och tränare, efter sitt deltagande i högre serier.
Bland minnesvärda spelare från gångna år fastnar man kanske främst för Lars-Olov " Tåla" Johansson, som debuterade i målet som 16 åring och gjorde fina insatser för RIF under många år. 
Bland försvarsspelare minns man backarna Erik Heintze och Gunnar Eriksson, halvbackarna Gösta Bäckman och Ragnar Rundqvist samt kedjespelarna Sven Eriksson och John-Erik Eriksson.

I flera fall har både far och son i en familj gjort fina insatser för RIF. Som exempel kan nämnas Pelle Nyrén med sönerna Stefan och Kennet. Henry Kindblom med sönerna Björn, Stefan, Rolf och Roine. Under en säsong spelade också Jimmy Johansson, hans pappa Roger och hans farfar Lennart i samma lag!

Några som ej längre finns ibland oss men som gjort ett stort och ideéllt arbete under många år inom föreningen, måste också nämnas; Thore Pihl (ordförande) Tore Ohlsson (sekreterare) och Ossian Wall (kassör) under många år. Bernt Rosell som vaktmästaare och eldsjäl på Rejavallen. Gösta Bäckman som fotbollsspelare, kassör, materialförvaltare och lagledare under många år. Karl-Gustav "Dutta" Svensson lagledare, domare, ordförande. Uppräkningen skulle kunna fortsätta länge det finns många andra men inte glömda.