William Hallberg- tänk om...

William Hallberg jublar för ett av många NIF-mål. Foto: Angelica Öijerstedt.

Vi har alla förmodligen någon eller rent av några gånger i våra liv tänkt ”tänk om”, ”tänk om jag bara…”. Den här texten är en tänk om-text men kanske mer en tänka om-text. Och kanske, bara kanske bidrar den till att en ung människa med drömmar och ett tidigare storlöfte inom vår vackra sport gör just det, tänker om.

Men för att du som läsare ska vara med på noterna och vad jag faktiskt jiddrar om så ska vi backa bandet. Närmare bestämt till Otterstrand onsdagen 12 februari 2014.

Matchklockan visar oss 06:40 in i matchen mellan hemmalaget Otterbäcken BK och gästande Nässjö IF i allsvenskan södra. Vilt måljubel hos tillresta supportrar i Röda Bollen har precis infunnit sig sedan en ny bekantskap med nr.16 på ryggen presenterat sig. Han har precis plockat upp bollen ur nätet och från isen som för alltid kommer att symbolisera det där allra första målet på A-lagsnivå. Eller jag var inte ens där och vet inte hur det såg ut men jag kan föreställa mig. Däremot har jag fått äran att jubla tillsammans med William många gånger efteråt.

Det har också något det där allra första målet. Det vet alla som faktiskt har fått göra det. Och att få göra det i sin A-lagsdebut och framför halvt galna supportrar som hellre tillbringar en onsdag på en kylslagen och högst minimalistisk läktare och sjunger ens namn framför bekvämligheten, värmen och soffan där hemma. Det ramar liksom in och bidrar till spektaklet.

Jo, han med nr.16 på ryggen heter William Hallberg förresten. Det är vår huvudperson för denna text. Han kommer att återkomma mest hela tiden fr.o.m. nu och det skulle faktiskt bli två mål i debuten. Häftigt.

-Debuten minns jag väl, Otterbäcken borta och jag gjorde två mål. Dessutom bröt jag nyckelbenet på en motståndare. Jag skulle hoppa mellan två stycken varav en råkade bli skadad. Röda Bollen badade också i Vänern efteråt minns jag.

Det där badet har beskrivits förr på vår hemsida. Det hela är grundat i att en Röda Bollare vid namn Tobias Johansson myntat ”den dagen NIF vinner med 10 bollar på Otterstrand ska vi bada i Vänern”. Föräldrar till Christoffer Carlström, spelare i NIF vid denna tiden och med Otterbäcken som moderklubb ville inte glömma detta citat utan var snälla nog att skylta vägen ner till vattnet redan innan matchstart.

Charmigt kaxigt och NIF vann också med 2-13 och bildbevis finns faktiskt från ett segersött kvällsbad.

Williams debut och entré i dessa sammanhang gjorde avtryck det också denna kväll. Jag menar, hur många ungdomar och tonåringar har den pondus och levererar på det sätt som William precis har gjort?

Det skulle inte stanna vid två mål i Nässjö IF:s A-lag eller på elitnivå. Bland stjärnor som Fredrik Rinaldo, Oskar Henriksson, Patrik Styrbjörn och Viktor Lindkvist så tog unge William, 17 år minst sagt till vara på chansen.

-Om jag tänker tillbaka på tiden i Nässjö så är Patrik ”Putte” Johansson den förste jag tänker på som var tränare. Han gav ju mig chansen men jag skulle faktiskt svära på att han är den bäste tränare jag haft. För honom spelade det ingen roll hur länge någon varit i klubben, hur etablerad man var eller vilken ålder man hade. Presterade man så spelade man, så enkelt är det. Trots att jag bara var 17 år så fick jag chansen och när jag presterade fick jag än mer självförtroende och slog in mig i startelvan.

William blir nästintill nostalgisk men klart känslomässig i rösten när han minns tillbaka på den där tiden. Och ibland uppstår tillfällen i livet där det gäller att inte tveka utan att ta till vara på chansen som uppstår. Även utan ett facit om varje gång kommer att få fundamental betydelse i livet längre fram. Det handlar om att leva och uppleva. Och att växa med det.

William har vid vårt samtal precis kommit hem till huset ute på landsbygden ca.25 minuter utanför Nyköping som han och hans sambo hyr av sambons familj. Under samtalet hörs parets hund Ralf till och från som så klart ska ha sin motion han också. Tillsammans med två katter och tre hästar målas en lantlig idyll upp som på något sätt förstärks av att sambon studerar och håll i dig nu, till equipat.

Vet du vad det är för något? Jag ville inte låtsas som att jag visste för att sedan googla efter vårt samtal så jag var tvungen att fråga och det är rent av en sjukgymnast för hästar. Så nu vet du det också.

Från att de första skridskoskären togs i Oxelösund kan William konstatera det sorgliga kring idrotten i hans hemstad.

-Jag var ju bara 11-12 år när bandybanan skulle läggas ned på beslut från kommunen då kostnaderna för att reparera den skulle bli för höga sa de men jag tror aggregatet går fortfarande nere i Göteborg någonstans så det var bara förtäckt alltsammans för att anlägga en konstgräsplan utan uppvärmning. Efter att även fotbollsklubben lagts ner har de nu nyligen startat om i div.7 och det finns knappt någon idrott eller något över huvud taget kvar i Oxelösund vilket är både tragiskt och trist.

Stockholm, Elitserien och väghinder

Efter att ha gjort debuten på Otterstrand skulle det komma att bli ytterligare 4 matcher och 1 mål säsongen 13/14 och en andraplats i tabellen för Williams NIF.

Säsongen efter spelade William samtliga matcher för ”De blåe” och med 18 poäng bidrog han till en ny andraplats för laget. Andraplatserna skulle tillslut bytas ut mot den där efterlängtade seriesegern och säsongen 15/16 stod Nässjö IF äntligen överst på tronen i allsvenskan södra och det med en William som vid detta lag hade bytt nummer på ryggen från 16 till 96.

Han kunde se tillbaka på en poängproduktion som ökat till ett snitt på 1 poäng/match. Med storlek, styrka och pondus samt utrustad med ett skott med lasersikte var det alltid farligt att tillåta William att få skottläge för motståndarna.

Med ett SM-silver för P20-lag på Friends Arena och många upplevelser därtill hade karriären inom bandyn både varit lyckad i NIF och som William själv beskriver det, det hade ”bara flutit på”. Men förr eller senare kommer oftast väghinder som få oss att bromsa upp och tvingar oss att hantera de där satans hindren. Men det är en del av livet och formar oss längs med vägen.

-Allt liksom bara flöt på och en falsk känsla av att det mesta gick min väg uppstod berättar William vars avtryck i NIF hade ekat vidare i bandysverige. Säsongen 15/16 var sista året ett lag inte belönades med uppflyttning vid serieseger utan NIF ställdes i ett kval till Elitserien. Ett av hyfsat många denna tid skulle det visa sig. De som vet de vet.

Väl där i kvalet fick NIF inte riktigt till det. Exempelvis så blev både en tre-målsledning borta och en tvåmåls-ledning hemma mot uppstickaren IK Tellus båda förluster samt grus i maskineriet som kom att besudla en annars klockren säsong.

William har vid denna punkt i vårt samtal hunnit bli rejält hungrig efter en lång arbetsdag som började med avfärd från huset 05:30, komma hem 20:00 bara för att ta med Ralf och prata tider och som var. Han ska dock komma att hålla ut och prata en stund till för namne IK Tellus blir inledningen till nästa kapitel.

-Jag värvades till Tellus som var nya i Elitserien till säsongen efter. Tellus var en fantastisk liten förening med härliga killar som jag litade på men som jag inte tog till vara på när jag kanske behövde det som mest säger William följt av en tids tystnad och plats för eftertanke.

Efter att ha blivit nykomlingen främste poänggörare i både Williams och Tellus debutsäsong i Elitseriesammanhang fanns plötsligt ingen William eller nr.96 i laguppställningen den andra elitserie-säsongen för klubben från Midsommarkransen. En säsong där laget placerade sig framför fyra andra lag och IK Sirius och IFK Motala för att nämna några.

-Jag hade precis blivit uttagen till U21-landslaget men hade också fått diabetes. För första gången i bandykarriären gick inte allt som på räls. Sjukdomen och att förlora så många matcher som vi ändå gjorde med Tellus första året i Elitserien… jag mådde inte bra alls men det hade inget med det fysiska att göra utan helt och hållet låg precis allt i det psykiska. I stället för att öppna mig och ta hjälp av alla fina människor i Tellus så slöt jag mig och i efterhand blev det inget bra alls av att jag gjorde så. Det blev bara jävligt dumt.

Under åren i Nässjö och Nässjö IF syntes alltid unge William med en egen hejarklack av familjemedlemmar som reste från Oxelösundstrakten för att följa sin grabb och hans framfart över vita ängar. En alltid lika vilt smilandes William fick så klart alltid spendera en tid efter varje match med familjen vid sargkanten och både en och annan gång en högst munter supporter hängandes runt halsen. Jag var en av dem. Vet att det även här finns bildbevis på att jag bokstavligt talat hängde runt Williams hals.

De ständiga smilbanden var nu framme vid året 2017 och utbytta mot grubblerier och något som utan att sätta etikett på det hela kan för en utomstående liknas vid psykisk ohälsa.

-Mitt i allt bestämde jag mig för att tacka ja till AIK:s satsning som de hade påbörjat i div.1 med sikte mot Elitserien. Men den säsongen gick inte alls som jag hade hoppats på. Visst vann vi serien och sedan efter kvalet så var vi klara för nya Bandyallsvenskan men glädjen kom inte tillbaka. Vi hade Rinat Shamsutov som spelande tränare utöver att han var tränare även för damlaget. Det kändes som att det inte spelade någon roll hur jag gjorde så var det fel enligt honom. Och jag fick också bara höra alla fel jag gjorde så jag följde aldrig med upp till Bandyallsvenskan och mötte aldrig Nässjö IF. Istället kände jag bara att jag behövde ett avbrott och lugn och ro.

AIK blev trea i grundspelet och under sitt första år i bandyallsvenskan kvalade även klubben upp till Elitserien på första försöket. NIF försökte ställa till det genom att slå ”Gnaget” på bortais i serien och sedan ha det stjärntäta gänget (ursäkta mig nu för personliga värderingarna som supporter- luftslott och köpelag) i gungning på hemmais i kvalet.

Men en så lovande ung lirare som William, med så stor kärlek trots allt till sporten, det kunde väl inte vara över nu blott 21 år gammal?

-Jag gjorde ärligt talat inte någonting eller tränade en enda gång på säkert 1,5 år. Att jag behövde lugn och ro är en sak men kanske inte isolera mig ännu mer med mina tankar. Det blev inte bättre. Sedermera kom jag att spela div.2 Stockholm med IF Ulvarna och var med när vi vann serien säsongen 19/20.

Därefter följdes alla våras livsöden av en bekant pandemi som gjorde sitt intåg i världen.

-Sedan har det inte blivit något mer bandyspel alls. Att pendla från hemmet utanför Nyköping och spela i Stockholm tog också nog mer än vad det gav i en sådan låg serie som div.2. Mamma, pappa, mormor, morfar och bekanta kan än idag berätta hur de saknar mitt bandyspel och att få åka runt och följa mig. Och visst kan jag svara att jag både ångrar mig och samtidigt inte över att jag slutade. Hade jag inte slutat hade jag inte haft den fina familj jag har idag. Samtidigt har jag sysslat med bandyn hela livet och saknar den hela tiden än idag.

Tänk om

Den 19 augusti och om mindre än en månad från nu hålls den allra första upplagan av Nässjö IF Open i padel på Höglandets Padelcenter. En av de tidigt anmälda lirarna är vår William som tillsammans med gamla lagkompisen Jesper Cimen ska bilda lag och tampas om äran och slutsegern.

-Jag saknar allt som har att göra med att vara en del av ett lag. Det är också rätt bekvämt att ha en tränare som säger åt en vad man ska göra, sedan gör man det bara så bra som möjligt så är det klart sen. Men jag försöker hålla i gång med padel och att springa med Ralf då och då, det blir så mycket lättare när någon mer får ut något av det säger William vars mage nu kommit att kurra och det är snart dags att gå in till sambon, katterna, värmen och för all del en välförtjänt bit mat efter en lång arbetsdag. Men vi har svårt att lägga på luren och samtalet fortsätter.

-Jag tänker ofta på bandyn även om jag inte pratar så ofta om den. Och när den väl kommer på tal som i vårt samtal här ikväll så känner jag i hela kroppen att jag vill lira, skjuta och åka skridskor. Med distans till allting så var det enbart ungdomlig dumhet och brist på livserfarenhet som gjorde att jag agerade som jag gjorde och slutade alldeles för tidigt.

-När sambon började plugga på distans så tog jag ett mer välbetalt arbete för att kompensera och ligger nu ute måndag-torsdag. Åker tidigt och kommer hem sent.

William tänker efter ett tag och säger:

-Det har funnits några klubbar som hört sig för men just där och då var jag inte redo. Just då passade det inte in i livspusslet. Och jag vet att sambon hade stöttat mig till 110% om jag skulle ta upp bandyn igen men att det skulle behövas lite justeringar kring arbetet eller rent av ett nytt arbete, det vet jag. Ingen klubb skulle nog gilla om jag bara gled in på fredagsträningarna och sedan spelade matcher. Jag skulle nog inte få ut max av mig själv heller.

Det är flera 10-tals mil mellan undertecknad och William men jag målar upp att han går där på landsbyggden i mörkret med några fåtal ljuskällor som lyser upp och vittnar om att civilisationen faktiskt finns även i denna skog. Han har nog svårt att stå still utan går fram och tillbaka utan att kanske tänka på det. Delvis för att han fylls av tankar och känslor under vårt öppna samtal. Delvis för att han är hungrig och förmodligen även en smula kissnödig utan att vilja säga det.

Jag vet dock att jag ofta tänkte där runt Tellus och AIK-tiden, att vad synd det var att han plötsligt försvann från arenorna, hur jag uppskattade honom stort under tiden i mitt och hans NIF. Och både under och efter vårt samtal blir jag också övertygad om att även han tycker det var synd att det blev som det blev.

Men tänk om han skulle tänka om.

-Skulle en möjlighet dyka upp. En chans att… då skulle jag nog ta den. Tänk om..