Klubbens historia

Stig Carlssons historik över Luleå Bouleklubb. 

Historien, även den blygsamma som en bouleklubbs historia, är beroende av att människor möts vid rätt tillfälle. Manfred Wikström mötte mycket påtagligt en svensk affärsman på en av Sierra Nevadas sluttningar. Han blev helt enkelt påkörd i backen när han var där för att åka skidor för snart 20 år sedan.

Affärsmannen ville kompensera Manfred för sitt slarv och bjöd honom på middag i sitt hus. Där fanns det också en boulebana och det blev spel.

–        Jag hade inte spelat boule förut, men jag insåg spelets möjligheter. Det fanns bland annat en social sida som jag gillade.

Det blev så småningom flera boulemöten hos affärsmannen och en dag kom Pris Bertil på besök. Han kastade några klot och skakade hand med alla, inklusive Manfred.

–        Och det var ju trevligt att få skaka hand med en som gjort så mycket för boule, säger han.

Själv kom Manfred Wikström att göra en del för boule när han efter några år i Fuengirola flyttade tillbaka till Luleå. Han bosatte sig i en av Sundsgårdarna. Där ivrade han för boulebanor och när de var anlagda upptäckte han att det fanns flera av dem som bodde där som tyckte som han – att Luleå borde ha en bouleklubb.

–        Vi ordnade ett möte på Domusrestaurangen den 10 oktober 1994 och fem dagar senare skickade vi en anmälan om medlemskap i bouleförbundet. Så gott som hela klubbstyrelsen kom från Sundsgårdarna, bland andra föreningens första ordförande Alfons Palm.

En förening måste ha en ekonomi. I uppbyggnadsskedet var det bingolotterna som höll verksamheten i gång. Manfred Wikström lyckades övertala ägaren till Rimi-butiken på Stationsgatan att låta klubben ha sitt lottstånd där. Till att börja med hänvisades lottförsäljarna till den dragiga yttre entrén.

–        Där har man frusit många gånger, säger Manfred Wikström. Men den som frös mest var nog Edna Palm. Hon satt där fullt påpälsad, men märkligt nog klarade hon av att ha en stickning eller något annat handarbete i gång medan hon väntade på lottköpare.

Så småningom fick klubben komma in i värmen både bildligt och bokstavligt. Lottståndet flyttades till den inre entrén och ungefär vid samma tidpunkt fick klubben de första inomhusbanorna i ett av magasinen i Södra hamnen.

Aron Marklund, inflytelserik kommunalpolitiker, hjälpte till med att skaffa lokaler. Han var medlem i klubben, men inte bara för syns skull.

–        Han spelade en hel del, säger Mats Lindgren. Aron och jag spelade tillsammans när vi var i Finland och deltog i Botnia cup.

Mats och hans bror Rolf, som båda jobbar på Posten, hade kommit i kontakt med boule via Postmästerskapen.

Dessutom fanns det på den tiden en bana utanför posthuset på Storgatan.

      – Det var där vi började spela med klot som vi hade köpt på en bensinmack.

Mats och Rolf Lindgren var med och förde klubben upp till division 1 i den öppna klassen.

–        På den tiden fanns det ingen veteranklass, säger Mats Lindgren. Vi hade många duktiga yngre spelare då. Nu har vi en duktig veteranklass, men för få yngre. På något sätt måste vi nå ut till de unga. När jag började hade vi utebanor mitt i stan, dels den vid posthuset, dels banorna utanför hallen i Södra hamnen. Det var bra reklam för sporten och lockade en del att spontant börja spela. Varför skulle man inte kunna ha några banor på gågatan? Det finns fortfarande plats utanför posthuset.