Vår historia

När Håkan Rohlén skrinnade från avbytarbänken fram mot straffpunkten var han in till utmattning trött. Det hade gått cirka sju minuter in på sudden-death förlängningen i finalen mellan Boltic och IFK Motala och matchen hade varit jämn.

Två gånger hade Boltic tagit ledningen, men IFK hade genom Micke Arvidsson och Thomas Karlsson ombesörjt att det stod 2­2 vid 90 spelade minuter. Värmlänningarnas målvakt, Anders Bridholm var känd som en noggrann och skicklig målvakt. Han hade närmast på egen hand räddat finalplatsen åt Boltic genom ett gigantiskt spel i målet under semifinalerna mot Vetlanda, och han var dessutom en ökänd straffspecialist. Han förde noggranna anteckningar över skickliga straffskyttar och han visste var Rohlén brukade sätta sina straffar; hårt och lågt i målvaktens vänstra hörn. I ett försök att psyka Rohlén stod han en bit utanför sin bur och kastade sig upprepade gånger åt vänster.

BÖRJAN PÅ HISTORIEN

IFK Motala bildades 1932 som Holms IF och ombildades till en kamratförening, IFK, 1938. Primärt har det spelats fotboll och även del handboll medan bandyn började spelas 1965. Eldsjälar och pionjärer under den inledande tiden var Gösta Westling och Pär Höckert som hade visioner om ett östgötskt lag i det översta skiktet i bandysverige.

Innan IFK inledde satsningen hade Motala AIF varit det primära bandylaget i Motala, medan Derby och Åtvidaberg var motsvarigheten i Östergötland och tongivande spelare från Linköping hade senare en avgörande roll i IFK:s
förvandling till ett elitlag.

PERIODEN 1965-1979

Perioden mellan 1965 och 1979 såg ett blåvitt Motalalag som stretade sig uppåt genom seriesystemet, och via ett lyckat kval mot Kungälv, där Larsa Andersson blev tungan på vågen för IFK, debuterade Östergötlands bandystolthet i den högsta serien säsongen 1979/1980. Visionär Höckert fanns då fortfarande med som spelande tränare och en annan trotjänare var målfarlige fightern Stefan Lindén. Stefan Samuelsson, Ping Bengtsson och Kent Edlund var andra tongivande spelare, ett par killar som var delaktiga i den berömda Motaladefensiven som sedermera skapade framgång för IFK.

Med Höckert som idémakare och stenhård tränare skapade IFK ett spel som baserades på två saker: Dels var spelarna fruktansvärt vältränade och på den punkten tummade inte Höckert en millimeter. Det går otaliga vandringshistorier kring de tuffa försäsongsträningarna som Pära bedrev. En annan faktor var att spelet byggdes ur en ramstark defensiv där alla spelare tog ansvar. På så sätt var Höckert och IFK långt före sin tid, de flesta bandylag byggde sitt spel på lite mer tuta och kör basis under 1970 och tidigt 80­tal. Detta gjorde att IFK redan från början var ett extremt svårslaget lag. Lägg därtill att IFK fick ett publikt genombrott under de första åren i den högsta serien så förstår alla och envar att blåvitt var etter värre att handskas med då de spelade hemma på Motala isstadion.

Ur defensiven skapades målchanser och spelare som Larsa, Tony Westling och inte minst ”Borgia-expressen” Östen Eriksson (far till Martin Grändås, gedigen halv i dagens IFK) gjorde otaliga bejublade mål. Allt sammantaget medförde att IFK var väl rustade för att konsolidera sig i den högsta serien. Spelartruppen höll måttet, taktiken satt perfekt i sina grunder och delmoment och inte minst var ekonomin god. Höga publiksiffror på hemmamatcherna och gediget sponsorstöd från ett näringsliv som blomstrade genererade kapital till den blåvita bandysatsningen.

Detta var under en tid då hjulen snurrade för högvarv både på Luxor och Electrolux, vilket drog med sig hela staden i en positiv ekonomisk känsla.

PERIODEN 1979-1989, SM GULD!

Efter att ha klarat kontraktet med råge 1979/1980 började en försiktig satsning på att värva klasspelare till laget. Satsningen var dock försiktig och nedtonad, den lokala prägeln på laget behölls men spetsades under några år till med spelare som den då unga lovande målvakten Poppen Pettersson, försvarsspelarna Uffe Spångberg och Robban Jonsson från Linköping, talangerna Franka Nordlund (Olles far) och Urban Andersson från Lesjöfors tillkom och förstärkte laget. Leffe Sandell hämtades hem efter en satsning i andra lag och fram tonade nu ett topplag.

Under de påföljande åren var IFK ett stabilt slutspelsslag och tillsammans med Villa publiklaget nummer ett. Det var inte sällan runt 4000 på läktarna och mot Bolic 1984 sattes det odödliga(?) publikrekordet på 8200 åskådare i en tredje och avgörande semifinal. Det blev dock inte SM­final den säsongen, utan året efter. 1985 spelade IFK sin första SM­final, en final som förlorades med 4­-3.

För att nå den slutgiltiga målet, SM-­guld tillspetsades laget genom att en ung talang från Stockholm värvades in, bajenkilllen Håkan Rohlén. Dessutom luftades allt mer en lovande talang från de egna leden, Thomas Påhlsson, en kille som med tiden skulle bli en spelare i den absoluta Sverige­eliten. Inför säsongen 1986/87 gjordes den värvning som skulle visa sig bli helt avgörande. Då lyckades idrottsligt ansvariga i IFK Motala att locka landslagsmannen och målkungen Mikael Arvidsson från Villa att satsa i blåvitt. Nu hade IFK ett ramstarkt lag från Poppen i målet till Arvidsson som avslutare framåt, och i mars 1987 var det dags att knipa det där efterlängtade guldet.

Ärkerivalen Boltic väntade återigen på Söderstadion i Stockholm. Rohlén övervann sin trötthet, ignorerade Bridholms psykningar och satte straffen som betydde SM-­Guld för IFK Motala bandy. Det blev ett rejält firande efteråt och intervjun på kvällen i sportspegeln, se Youtubeklipp,  har blivit smått legendarisk.

Micke Arvidsson och Håkan Rolhlén besökte en glad och uppsluppen Bosse Hansson i studion iförda gräsliga kostymer och slips och inte minst den förstnämnde såg lite mosig ut efter segerskålarna som inmundigades efter triumfen. IFK hade blivit bäst i Sverige efter endast åtta år i högsta serien och stod därmed inför ett vägskäl. Som regerande mästare skulle de bli ett jagat villebråd, att vinna SM­guld är en sak, att försvara det är en helt annan och många gånger mycket svårare uppgift. Att det skulle satsas var samtliga inblandade överens om, den stora frågan var hur.

Under denna period var Motala fortfarande en framgångsrik industristad, även om den hade nagelfarits något, så IFK hade möjlighet att erbjuda jobb till eventuella nyförvärv och hade även god ekonomi till att kunna erbjuda bra kontrakt. Undertecknad har hört från initierade röster från den perioden att blåvitt hade förfrågningar från några spelare av yppersta elitklass i Sverige, (däribland Stefan Lillis Jonsson), och att de hade möjligheten att värva ihop tre-fyra kanonförstärkningar till en redan vass trupp.

Med Sveriges största publik, god ekonomi och idrottslig medvind hade IFK ett gott rykte i bandysverige och spelare var intresserade att medverka till fortsatta framgångar. Men, de nyblivna svenska mästarna valde att satsa på egna talanger. Micke Arvidsson flyttade dessutom hem till Lidköping och fortsatte i sitt älskade Villa, så IFK blev åtminstone på papperet decimerat.

Det är lätt att med facit i hand tycka att IFK gick miste om möjligheten att konsolidera sig i den yppersta toppen, och att de borde värvat in ett par av de intresserade toppspelarna. Men det är en grov förenkling av ett dilemma som de ansvariga under den perioden hade att tampas med.

Hela den satsning IFK gjort, vilken ledde fram till guldet byggde på försiktighet i värvningar utifrån och att värna om en lokal prägel. Vi vet ju exempelvis inte hur tre fyra stjärnor utifrån hade passat in i den blåvita kamratföreningen, känd för sin sammanhållning och sitt kamratskap.

PERIODEN 1990-1999

IFK förblev dock trots en utebliven värvningssatsning ett stabilt slutspelslag under de kommande säsongerna. De tog sig till fyra raka kvartsfinaler innan de säsongen 1991/92 (då allas vår #33 var ny i gänget) missade slutspelet för första gången på många år.

Året efter, med talanger som Putte Spångberg och Jörgen Granberg i toppslag återkom blåvitt till kvartsfinal återigen. Andra stora talanger i IFK under 90­talet var Patrik Sandell, Stefan Erixon, Magnus Granberg, Stefan Ekberg, Anders Bruun, Sjöholm, Dennis Gustavsson, Heikki Hyvönen
med flera.

Under följande säsonger blandade och gav Östergötlands bandystolthet. Kval nedåt följdes av seger i grundserien och det svängde mellan succé och debacle. Mot slutet av 90-talet var IFK återigen i Sverigetoppen med två semiefinalsplatser, (Västerås respektive Falun) som resultat.

PERIODEN 2000 TILL 2016

Stora delar av 2000-­talet blev sånär som på ett par undantag tufft för IFK där vikande publiksiffror blandades med skrala resultat. Två ljusglimtar lyser dock starkt i det relativa mörkret,. Den ena är säsongen 2007/08 då Ola Grönholm kom som en frisk fläkt utifrån och stadgade upp IFK till ett ramstarkt kollektiv som ledde Elitserien under en lång period i inledningen.

Det bar till en kvartsfinal där SAIK blev för svårt. Den andra ljusglimten är naturligtvis IFK:s avancemang till elitserien efter att ha gått obesegrade i allsvenskan 2011/12. Brodén skapade en fruktad lagmaskin som klarade av att vinna matcher på de mest varierade sätt. Ibland genom att glänsa, ibland genom att fightas och vissa matcher utan att prestera särskilt bra spel.

Styrkan var ett kollektiv där alla löste sin uppgift. Utifrån de givna förutsättningar som då rådde håller jag laget Brodén byggde som ett av de bästa LAG jag sett under alla de år jag följt IFK. Jag betonar lag, för visst har det funnits bättre upplagor av IFK rent resultatmässigt, men den ramstarka grupp Brodén skapade är enligt mig svår att överträffa.

Det smått otroliga, med IFK ­ögon sett, hade ju inträffat säsongen 2008/09, att IFK åkte ur Elitserien. Skadebekymmer, ryska förvärv som inte levde upp till förväntningarna samt inte minst förlusten av skickliga liberon Johan Malmqvist bidrog till att IFK inte mäktade med att hålla sig kvar.

Föreningen gjorde dock det bästa av en svår situation och byggde om laget med unga förmågor men behöll stadgan med äldre spelare som Putte, Sjöholm och Heurlén. Efter tre säsonger var IFK tillbaka där de hör hemma igen, i elitserien. Men säg den lycka som varar. Sejouren blev endast ettårig och med det andra uttåget ur elitserien såddes fröet till det som föreningen benämner elitrycket.

Genom en satsning på ekonomi och det idrottsliga där hallbygget stod i centrum skulle IFK inte bara tillbaka till elitserien, målet var även att de skulle stabilisera sig som ett givet topplag. I det sammanhanget är det värt att notera att föreningen under sportchefen Becknes ledning sedan några år tillbaka gått med ekonomisk vinst och att truppbygget sett mycket intressant ut. Under mottot ”vi ska vara vidriga att möta men underbara att följa” byggdes en ny lagmaskin upp med unga och träningsvilliga spelare kombinerat med rutin i form av killar som Ågren, Putte och spelande tränaren Lehnbom.

ELITRYCKET! KVALTRIUMFER OCH SLUTSPEL

Det var en magisk kväll. En klassisk och floskellik sagoinledning, kan tyckas, men den kvällen var slutet på en lika otippad som härlig säsong för våra blåvita krigare. Torsdagen den 9 mars 2017 är för alltid inskrivet i IFK Motalas historiska annaler som aftonen då klivet tillbaka in i finrummet togs, trots vad experter och belackare sagt inför säsongen.

Det var nämligen enligt experterna inte denna säsong som klivet skulle tas. Kvällsdrakarna och diverse bandysajter hade tippat IFK i mittenregionen av tabellen i den södra allsvenskan. Daniel Axi, Oskar Thor och Robin Östh hade alla lämnat och de förlusterna skulle bli alltför kännbara, enligt den samlade bandyintelligentsian. Men klurige värvaren Beckne ersatte dessa med namn som skulle bli tongivande under elitrycket. Spelare som Erik Ivarsson och Nicklas Ögren är redan klassiska inom IFK-bandyn.

En bit in på den magiska kvällen, där underdoglaget IFK spelade mot Gripen från elitserien om en plats i finrummet, fick #96 Spångberg bollen och avancerade genom bortalagets mittfält. Då fick han en ful knätackling av en motståndare, och denne fick rött kort.

Med en man mer på banan, och en härlig vinnarmentalitet i laget åt sig IFK till ett spelmässigt och psykologiskt övertag. Ja, denna kväll hade det inte spelat någon roll om så världens bästa lag spelat mot östgötarna, klivet skulle bara tas. Genom en sagolik slutforcering vann IFK till sist matchen med 5 – 2, med bland annat ett vackert mål av Viktor Spångberg. Inför 1160 åskådare kunde sedan spelarna fira, först på isen och sedan i ”Nystanet” med pizza och pilsner.

Första säsongen i elitserien blev sedan tuff för ett orutinerat och färskt blåvitt. Visserligen togs en och annan meriterande skalp, men allt som oftast handlade det om hedersamma förluster. Nya tränaren Mattias Sjöholm hade nämligen en huvudsaklig ledstjärna inför säsongen, IFK skulle inte enbart ”parkera bussen” och defensivspela sig till nytt kontrakt.

Nykomlingen var istället fräckt nog frejdigt offensivt till sin läggning, men ändå baserat på en ramstark defensiv där alla i laget, från libero till forward, tog ansvar i försvarsspelet. Alla hade dock tillåtelse att ge sig ut på offensiva utflykter, vilket gjorde detta blåvitt svårt att möta för motståndarna. Trots detta blev det ånyo kval för IFK, och denna gång som jagat lag från eliten. Hur skulle detta lag, vana att vara underdogs och med ett spelsätt som var anpassat efter det, klara sig mot lag som uteslutande skulle satsa på att försvara sig? Faktum är att det blev ett nervöst och pirrigt kval, där IFK ett tag faktiskt var illa ute. Nyckeln till att säkra fortsatt tillvaro i finrummet kom på en straff i den 73:de matchminuten hemma mot Kalix.

IFK har haft många legendariska lagkaptener. Uffe Spångberg, Stefan Lindén, Patrick Sandell är några namn i mängden, och övriga får förlåta att dessa namn dyker upp snabbast. Men frågan är om det inte är unikt att en spelare som kommer ny till en förening får kaptensbindeln direkt? Då Erik Ivarsson, mästerligt värvad från Vetlanda av sportchef Beckne, anslöt till IFK inför den sista elitryckssäsongen, fick han tämligen omgående ta över lagkaptensrollen. Det krävdes inte lång tid för att lagkamrater och ledare såg vilken oslipad diamant det fanns i denne frejdige smålänning. Med sin klokhet, sin utstrålning, sin vilja och sina ledaregenskaper vill jag påstå att anföraren från Rottne kom att ha en stor del i det som kom att utspela sig kommande säsonger.

Mest omskriven och omtalad utåt blev han för sina segervrål då det firades i omklädningsrummet efter matcherna, men viktigast har hans förmåga att inspirera medspelare att alltid krama ur ett hundra procent varje träning, varje match varit. Att det var just han som fick ansvaret att slå den viktiga straffen mot Kalix var ingen slump, Ivarsson var den som skulle visa vägen.

Det var märkligt tyst på läktarna, när #16 Ivarsson åkte för att hämta bollen i korgen hos Kalix målvakt. Trots dryga tusentalet på läktarna kunde den slitna liknelsen med knappnålen som faller appliceras, det var som om det vore folktomt på arenan. Det stod alltjämt 0 – 0 i den för IFK helt avgörande matchen för att hålla elitseriedrömmen levande, förlust skulle med all säkerhet innebära omstart i allsvenskan.

Kontrasten blev därför märkligt stor, efter att Ivarsson höjt klubban och klippt till, när bollen dansade i nätmaskorna och ett åskliknande dån av jubel fortplantade sig över gamla anrika isstadion och ut genom den mörka Motalakvällen. Det var en mental förlösning både för spelare, ledare men inte minst för publiken, och de avslutande 20 minuterna handlade det bara om hemmalaget. På isen exploderade IFK och vann efter en magisk defilering med 4 – 0.

Efter seger mot Nässjö i avslutningen var elitserieplatsen säkrad och Sjöholm med lag kunde blicka framåt. Den prestationsmässigt långsamma men stadigt uppåt pekande kurvan under debutsäsongen i elitserien fortsatte även under säsong två. Detta trots en av elitseriens lägsta spelarbudgetar, usla yttre förutsättningar och träningsmöjligheter och skador på nyckelspelare. Det var som att den slitna klyschan laget framför jaget passade in perfekt på denna upplaga av blåvitt, namn och nummer på tröjan var inte det avgörande utan hur pusselbiten passade in i omgivningen. Det tycktes som att oavsett vem som spelade på vilken position den än månde vara inneslöts denne i lagets kontext och kuggade in i maskineriet.

Det gav resultat. För denna gång var det inte tal om att det skulle bli något kvalspel, laget gick till en meriterande åttondelsfinal. Ärkerivalen från Smålands djupa skogar, Vetlanda, väntade, och som vanligt var IFK kraftigt nederlagstippat av en enad kår av experter. Hit men inte längre, var den vanliga analysen hos diverse orakel, men laget IFK skulle komma att knäppa dem på näsan. Efter två raka segrar var östgötarna nämligen, för första gången sedan säsongen 2007/08 klart för kvartsfinal.

Trots att Vetlanda hade alla förutsättningar talande för dem, med hall och perfekta träningsmöjligheter, rådde inte gulingarna på den blåvita lagmaskinen. Från kvalspel nedåt till kvartsfinal inom loppet av ett år, det var den glädjande slutsats som kunde dras efter det lyckade åttondelsfinalsspelet. Att sedermera blivande svenska mästarna Villa blev för svårt i kvarten är inte mycket att orda om.

Att historien ofta upprepar sig, inte minst inom idrotten, är en sliten klyscha men icke desto mindre är den sann. Säsongen 2019/20 innebar ånyo åttondelsfinal och återigen med Vetlanda som motståndare. Återigen, för att fortsätta på temat upprepningar, var det katastrofala förutsättningar för IFK under försäsongen, och inför seriepremiären nödgades de blåvita att barmarksträna (!) inför seriepremiären. Men sin vana trogen hade blåvitt ändå hunnit med att överraska under försäsongen, inte minst genom seger mot Sandviken under svenska cupen i september.

Under serien överraskade detta lag många genom att bland annat vinna mot Västerås borta, spela oavgjort mot Villa borta, krossa AIK hemma, bortabesegra Bollnäs och genom ett fortsatt konsekvent offensivt spel. Tyvärr med blåvita ögon åkte laget ur slutspelet redan i åttondelen denna gång, med endast ett måls marginal.

Så, var står IFK Motala bandy nu? Sammanfattningsvis kan de tre elitseriesäsongerna vi kan blicka tillbaka på definieras med en liknelse med Sisyfos, han som rullar upp stenen mot bergstoppen bara för att se den rulla ner igen, alldeles innan den nått toppen. Ingen tvivlar på den potential som finns i laget och i föreningen, men det tär på krafterna att alltid slåss som underdogs och mot alla odds.

Ett ramstarkt kollektiv kan uträtta stordåd, det har vi också sett, men det finns en gräns för allting, och vi får hoppas att alla yttre förutsättningar förbättras. Om det skulle ske, ser jag inga egentliga gränser för hur bra detta lag skulle kunna bli.