IFK Linköping - en förening med anor
IFK Linköping tog upp friidrott på programmet 1915. Den IFK-krets som tidigare funnits upphörde då med sin verksamhet.
Bland de tidiga IFK:arna märks främst Gösta ”Gösse” Holmer som på olympiaden 1912 i Stockholm kom på tredje plats i tiokamp. Gösse blev senare ännu mera känd som rikstränare och en drivande kraft när Sverige utvecklades till en framgångsrik friidrottsnation.
Andra kända IFK:are var Yngve Häckner som bland annat var världsrekordhållare i spjutkastning sammanlagt med båda händerna och Bertil G-son Uggla som i många år ledde morgongymnastiken i radio. Bertils främsta merit var en tredjeplats i kulstötning på Stockholmsolympiaden.
Under 30- och 40-talen deltog ett flertal IFK-are i landslaget och tog medaljer på SM. Bland annat kan nämnas det svenska rekordet i 1000 m stafett med tiden 1.56,8.
I mitten av 50-talet började namnet Lars Strandh dyka upp i sportspalterna. Han kom under lång tid spela en framträdande roll inom svensk långdistanslöpning. Lasse tog hela 7 SM-medaljer och fick även representera Sverige vid ett flertal tillfällen. Han fortsatte sedan sin karriär som en mycket framgångsrik veteranfriidrottare med bland annat EM-guld på 5000 m 1996. Han tog även 13 guld på VSM och av hans svenska rekord är 3 st fortfarande gällande. Sin sista tävling gjorde Lasse 2001 som 71-åring. Hans karriär kom att löpa över mer än 50 år.
Efter avslutad karriär fortsatte Lasse som tränare i IFK och ända till sin död 2018 var Lasse en hängiven motionär.
På 60-talet var IFK Linköping en mycket framgångsrik klubb, inte minst på ungdomssidan. Bland namnen kan nämnas Hans Krumlinde, Johnny Håkansson, Christer Gustavsson (Garpenborg) och Lars-Inge Ström.
Under 70-talet flyttade många av friidrottarna från stan och 1977 tvingades man lägga ner IFK Linköping friidrott.
1994 tog Curt Carlsson initiativ till en återstart av klubben. Det var i första hand som en veteranklubb. Efter de första 10 åren kunde vi räkna in 36 VSM guld, 9 VEM medaljer varav 1 guld samt 9 medaljer på VNM.
Under de första 20 åren var Curt Carlsson den som drev klubben. Med en aldrig sinande entusiasm såg han till att vi hade goda möjligheter till träning och tävling. Utan Curt hade troligen inte IFK Linköpings friidrottsklubb existerat idag.