För några år sedan kunde man på trafiksäkerhetsverkets annonspelare läsa att "Bilar är hårda. Barn är mjuka". Någon djupare analys av vad innebörden av det budskapet innebar gjorde jag inte förrän den 19 september i år, då jag hade närkontakt med ett fordon i Västervik. Resultatet därav blev en handledsfraktur, som i och för sig inte är mycket när man kommer i kontakt med bilar. Dessutom några veckors sjukskrivning, som var ett nytt fenomen för mig trots drygt 43 år i arbetslivet.
När jag ligger och kvider på akuten ringer jag till min kollega Teddan som jag vet sitter och väntar på mig för att tala om vad som hänt, att jag ligger med bruten handled och kan nog inte göra några mer jobb på ett tag. Eftersom vi oftast har skämtsamma och ironiska meningsutbyten inser han inte allvaret i mitt budskap och säger:
-Kan du inte ta den där om jultomten också. Bara för att klockan är tre en fredagseftermiddag ska du inte tro att arbetsdagen är slut. Kom hit så ska du få fler arbetsuppgifter.
Efter en stund hör han på min darrande stämma att jag menar allvar och är inom några minuter på akuten för att se hur jag mår.
Sjukskrivning ja. Vad ska man nu hitta på dom närmaste 6-7 veckorna? Jag har ju en gammal gungstol hemma, men jag vet inte om den håller för så lång tids gungande. Jag frågar doktorn som skruvat ihop min handled om jag kan fortsätta min löpträning och mitt tävlande. Han drar ut på svaret men avslutar med att säga.
-Inget Lidingölopp på lördag och ingen löpning de närmaste två veckorna.
Livet är slut. Jag är på väg att beställa en besökstid på psykmottagningen när jag hör mitt goda fe viskar vackra ordspråk i mitt öra.
"Rastar man så rostar man"
"Att besegra sig själv är att besegra sin mäktigaste fiende"
"Vila får du göra i graven"
Jag kan också höra Annelis tröstande ord "Det är alltid en mening med allt som sker" Även om hon då i första hand inte syftar på trafikolyckor.
Nåväl, kommande helg har Anneli och jag sedan länge bestämt träff i Högsätrahallen där vi dom senaste 13 åren har övernattat i samband med Lidingöloppet. Och om jag nu inte kunde köra min bil själv med en hand så fanns det bussförbindelser. Ni som inte bott i Lidingös sporthallar i samband med Lidingöloppet vet inte vad ni går miste om i form av stämning och atmosfär inför tävlingen.
På tal om atmosfär. När jag nu ändå hade åkt till Lidingö ville jag också ha lite tävlingskänsla, så jag klädde om och ställde mig i startfållan och väntade på startskottet. PANG. Startfältet rusar iväg, marken gungar och livet leker. Att småjogga ca åtta kilometer fram till Kyrkviken och sedan bryta kan väl inte vara värre än en långpromenad hemma i Hultsfred. Nu gick det ju som det gick och som jag innerst inne visste att det skulle gå, mitt 23 Lidingölopp var fullbordat.
Men det var ju bara den första av sjukskrivningsveckorna. Nu gäller det att ta vara på resten. Jag visste att det fanns ett marathon i Budapest den 5 oktober. På grund av arbetssituationen hade jag lovat arbetsgivaren att hålla mig hemma under oktober, men det löftet gäller väl inte när man ändå är sjukskriven. Så när jag är hemma efter Lidingö och såg att det fungerade med att springa där, satte jag mig vid datorn och efter tre snabba tryckningar på enterknappen (resa, boende och anmälan till loppet) var även den helgen räddad.
Men det här med arbetet då. Ja, skam till säganes så har jag faktiskt lite dåligt samvete att jag lämnade min kollega Teddan i Västervik i sticket mitt under värsta telefoniomläggningen på Västerviks kommun. Meningen var att vi under oktober månad skulle byta telefonsystem på Västerviks kommun och det var under förberedelsearbetet till det jobbet som olyckan inträffade. Trots att dagarna kunde vara både långa och stressiga, längtar jag ändå tillbaka till varje morgon där Teddan väntade med en termos kaffe som hustrun Eva med stor omsorg hade bryggt till oss för att vi skulle klara resten av dagen.
Nu är ju ingen oersättlig här i livet, så jag är övertygad om att Västerviks kommun får sin nya telefonväxel trots att jag går omkring med armen i paket.
Men en lärdom av händelsen ska jag bära med mig genom livet, nämligen att. "Bilar är hårda. Gamla stela gubbar, är förhållandevis mjuka".
Born to run.
Göran.
Tjäna pengar till föreningen
