Charlie Vindehall – från HAIF till Allsvenskan

Idag springer Charlie Vindehall runt på IFK Värnamos mittfält i Allsvenskan, men allting började i Hovshaga AIF.

 

Hovshaga AIF har fostrat många fina spelare genom åren, men det är bara en spelare – med HAIF som moderklubb – som har tagit sig hela vägen till Allsvenskan för herrar. Det rör sig givetvis om Charlie Vindehall och det är något av en smått unik resa som Charlie har gjort.

 

Från HAIF, via Östers ungdomsverksamhet till Division 3 och Division 2 innan flytten gick till IFK Värnamo, som då låg i Division 1. I Värnamo har Charlie sedan följt med på hela resan från ettan, rakt igenom Superettan till ett stabilt allsvenskt lag.

 

- Det finns säkert andra som har gjort det också, men det är inte jättevanligt att gå hela vägen från trean till Allsvenskan. Det är jag väldigt stolt över. Men det har varit väldigt hårt jobb också, så klart. Man har verkligen kämpat för det här. Det har inte alltid varit så glamoröst, berättar Charlie när vi gjorde en långsittning med honom tidigare i oktober.

 

Serieseger i Superettan. Debut, målskytt och etablerad i Allsvenskan. Men det var alltså på Hagavallens gräsmatta som allting började för Charlie.

 

”Det är bra att hålla på med många sporter”

 

Idag är Charlie Vindehall 27 år och springer runt på allsvenska arenor. För 22 år sedan tog han sina första stapplande fotbollssteg på Hagavallen.

 

- Jag är ju uppväxt här och började spela redan med brorsan. Jag var fem år, eller något, så jag var inte stor. Farsan var tränare också, minns Charlie.

 

Så småningom blev det spel med 96-laget, hans egen årskull.

 

- Vi var ganska duktiga, 96-gänget. Vi låg ofta högt upp i tabellerna i ungdomsserierna runt Växjö. Det var vi, Växjö Norra och framför allt Öster. Det var väl vi tre som var bäst.

 

- Ett år från HAIF-tiden minns jag mycket, som ett av de bästa minnena. Vi kom ju till DM-final, det måste varit när jag gick på högstadiet, så kanske 14 år. Då mötte vi Öster i semifinalen. Öster har ju alltid spelat i en division högre, i 95-serierna. Då vann vi på straffar. Det var mäktigt.

 

Charlie blev äldre och i takt med det blev det dags för U17-laget i HAIF. Då slogs 96:orna ihop med 95:orna och den kullen har fostrat en mängd skickliga spelare – såväl till HAIF som till elitföreningar. I dagens HAIF-trupp hittar vi exempelvis Jonatan Rehnström, Albin Nordin och Henrik Widén från den kullen. Philip Hausenkamph och Andrée Rentsch är andra spelare som har gjort avtryck i HAIF.

 

- 95-kullen har alltid varit duktig, 96:orna var lite mer blandat. Det var väl jag och Philip från 96-kullen som var de bästa. Albin Nordin var också duktig. Men framför allt var det nog vi som var bäst.

 

Som många andra elitidrottare vittnar Charlie om betydelsen av att vara aktiv inom flera olika idrotter. Utöver fotboll spelade han även bandy, hockey och golf. Men det var fotbollen som lockade mest och det var också fotbollen som blev den enda sporten när han började gymnasiet.

 

- Fotbollen har alltid varit roligast och det jag tyckt att jag varit bäst i. Jag tror det är bra att hålla på med många sporter. Man träffar många olika typer av människor, man tränar olika typer av muskler och får olika typer av träning. Man tröttnar inte bara på en sport utan får olika typer av miljöer.

 

- Jag tror det är viktigt, men det känns som att det försvinner mer och mer… att hålla på med flera sporter samtidigt. Det var lite tråkigt att sluta så tidigt men det blir ju så om man vill satsa, då får man ju välja till slut. 10-12 år är för tidigt, men vid 15-16 år är det väl rimligt att satsa.

 

Charlie hann även med några A-lagsträningar i HAIF, men när han började gymnasiet så påbörjade han sin satsning och i samband med det gick flytten till Östers IF.

 

”Man har alltid tänkt att man ska bli fotbollsspelare… och sen ser man den drömmen försvinna”

 

Charlie bjöds in till Öster, deltog på några talangträningar i Jevgenij ”Schenka” Kuznetsovs regi och tog klivet in i Östers U17-lag.

 

- Jag spelade två säsonger i U17 och blev sen uppflyttad till U19, där hade jag Christian Stridh. Jag hade lite problem med höfterna under sista året på gymnasiet, opererade båda höfterna och var borta rätt länge, berättar Charlie.

 

- När jag hade ”Schenka” i Öster så blev jag väldigt imponerad över hur mycket han kunde. Man lyssnade väldigt noga på honom. Det var bara att ta in allt han sa. Man såg ju själv när han var med på kvadraten. Jag lärde mig jättemycket av honom i U17. Allt från förstatouch till rörelsemönster till mottagningar.

 

- Han pratade mycket om periferin och blicken. Jag utvecklade att spela på one-touch. Man lärde sig tänka fortare. Man jobbade mycket med hjärnan och tekniken. Det tror jag är viktigt… tekniken och blicken för vad man har runt sig. Som mittfältare är det otroligt viktigt. Han är riktigt duktig och har betytt mycket för min utveckling.

 

Skadorna hade såklart påverkat Charlie. Han berättar att självförtroendet hade fått sig en törn och formen släpade efter lite. Säsongen 2014 blev det bara nio matcher, men året efter var han tillbaka fullt ut och gjorde 23 matcher för Östers U19.

 

- Jag gjorde en bra sista säsong där. Sen tränade jag lite med A-laget den säsongen, i Division 1, men fick inget A-lagskontrakt efter säsongen.

 

- Christian har också betytt mycket för min utveckling. Framför allt sista året, där han hjälpte mig mycket.

 

Det blev ingen fortsättning i Öster och Charlie stod inför ett vägval. Skulle han fortsätta satsa på fotbollsdrömmen eller varva ner?

 

- Hade jag varit i den situationen i Öster idag så hade jag förmodligen hamnat i HAIF, det hade varit det mest rimliga. Men då var HAIF i Elitfyran och jag kände att jag behövde seniorfotboll på lite högre nivå.

 

- Man var ju lite nere där ett tag. Man har alltid tänkt att man ska bli fotbollsspelare… och sen ser man den drömmen försvinna. Vad gör man då liksom.

 

- Det var bra för min utveckling att ta de här stegen år-för-år i de olika divisionerna. Att utvecklas både som spelare och människa, och bygga upp sig själv igen. Men Östertiden lärde mig mycket, så klart.

 

”Det är nog det stället där jag har utvecklats mest”

 

Tiden i Öster tog alltså slut. Charlie ville satsa vidare och då var det dags att ge sig in i seniorfotbollen. Valet föll på Älmeboda/Linneryd i Division 3.

 

- De hade rätt bra lag, och jag tänkte att vi kanske kunde vara ett topplag och förhoppningsvis kunde man få spela mycket. Vi hade det lite tufft på våren, men både jag och laget gjorde en stark höstsäsong och vi lyckades hamna på kvalplats upp till tvåan till slut.

 

- Där mötte vi Nybro. Vi var bättre i båda matcherna. Jag tror vi torskade första. När vi mötte dem i Nybro i returen gjorde vi mål… eller vi sköt vid stolpen, så den var inne, men studsade ut, via hjulet. Det var ju mål, men de dömde inte mål, så kontrade Nybro in ett mål. Då gick vi inte upp, så det var ju tungt.

 

Vad var den största utmaningen med att gå från ungdomsfotboll till seniorfotboll?

 

- I U17 och U19 handlar det ju mycket om utveckling, där resultaten kanske kommer i andra hand. Skillnaden i att behöva vinna matcher, vara noggrann, ta rätt beslut i rätt lägen. Det var ett viktigt steg att få känna på det. Och det fysiska också så klart. Jag har alltid varit rätt liten och tunn i kroppen, men det året byggde jag på mig mer och fick de här närkamperna som man behöver. De största skillnaderna är väl närkamperna och det resultatbaserade snarare än utveckling.

 

Det blev bara ett år i Älmeboda – med 20 matcher och två mål som facit – och inför säsongen 2017 flyttade Charlie till Räppe, som var nykomlingar i Division 2. Han visste det nog inte då – men Charlie hade tagit det första steget på sin imponerande klättring upp mot Allsvenskan.

 

- Det kändes som ett perfekt steg för mig. De två åren i Räppe var viktiga för mig, då kände jag att jag utvecklades väldigt mycket. Det är nog det stället där jag har utvecklats mest. Från Älmeboda till sista året i Räppe var det stor skillnad.

 

- Det första året gick bra men det var väl egentligen andra året där jag kände att jag verkligen tog kliv. Jag blev lite mer komplett än vad jag varit tidigare, jag fick ihop allting. Både teknik och fysik. Ilija Dobric var också viktig för mig, i min utveckling. Han höll mig hela tiden på rätt nivå, och lät mig spela mitt spel.

 

Charlie blev framträdande för Räppe. Under den andra säsongen nominerades han exempelvis till årets mittfältare i Division 2. Totalt gjorde han 47 matcher och fyra mål på de två åren i Räppe. Hans utveckling gick sannerligen inte obemärkt förbi, utan nästa steg låg runt hörnet.

 

- Vår sportchef nu, Enes Ahmetovic, rekommenderade mig för Värnamo. De hade åkt ur Superettan ner i Division 1 och många spelare hade lämnat. Då hade Jonas Thern kommit till Värnamo igen och gjorde en liten omstart.

 

”Det är det sjukaste året”

 

Rekommendationen från Enes bar frukt. Charlie provtränade med Värnamo tillsammans med Räppe-kompisen Anton Andersson och utmärkte sig så pass mycket att IFK ville ha honom.

 

- Det kändes som ett perfekt steg igen, en division upp. På försäsongen spelade jag inte så mycket, och jag var väl inte heller tänkt att starta från början, utan mer som en ruljansspelare, men så kom det någon skada. Jag gjorde det bra i genrepet, kommer jag ihåg. Startade den matchen och fick starta premiären… sen var jag ordinarie hela den säsongen egentligen. Det gick väldigt bra för mig den säsongen, minns Charlie.

 

- Men vi var rätt skakiga den säsongen, framför allt på våren. Vi låg ju på kval ner till tvåan under våren, då var det kris. Vi hade möten, Jonas var stressad och frustrerad. Vi tog in några spelare på sommaren och så kom vi i mitten till slut. Vi hade så klart tänkt att vi skulle gå upp direkt, men vi kunde bygga en stomme med några spelare som stannade kvar till 2020. Vi tog in några spelare till, bland annat Abdussalam Magashy som sen drog till AIK.

 

- Så kom corona, men vi lyckades vinna Division 1 2020. Det blev lite stressigt, men vi var det klart bästa laget. Det gick bra för mig, fram till jag blev skadad. Jag spelade kanske tio matcher sedan skadade jag foten. Jag var borta några månader i mitten av säsongen. Det var tufft att sitta vid sidan, men vi lyckades vinna och gå upp dirket. Det var häftigt.

 

Det blev alltså två år i Division 1 för Charlie och Värnamo. Charlie gjorde 28 matcher, samtliga från start, under det första året. Det efterföljande året blev det 16 matcher, varav 15 var från start. Han stod för tre respektive ett mål. 2020 vann Värnamo alltså Ettan Södra, fyra poäng före Landskrona, och 2021 kom att spenderas i Superettan.

 

- Det är det sjukaste året. Det är knappt sådant som händer. Erik Niva har ju gjort ett avsnitt om det i When we were kings, det är så sjukt. Vi har väl den yngsta truppen och knappt några som har spelat i Superettan. Det är bara Oscar Johansson och Freddy Winsth som har spelat där, har jag för mig, och resten har spelat i Ettan eller lägre.

 

- I premiären förlorade vi mot Landskrona borta och var dåliga… då tänker man hur det här ska gå, att det blir tufft. Men så lyckades vi vinna några matcher och så blev det ett flow. Det flöt på bara. Jag startade nio matcher och hoppade in 17. Det var lite blandat med starter och inhopp, som det har varit de sista åren.

 

Säsongen 2021 blev det också två matcher mot Öster.

 

- Det var speciellt, det är ändå den klubben man tillbringade många av de viktiga åren i. Vi vann hemma, sen torskade vi borta. Hemma hoppade jag in 30, borta startade jag och spelade 60.

 

Värnamo sprang rätt igenom Superettan. När säsongen summerades stod man där som seriesegrare med 59 inspelade poäng. Bakom sig hade man klassiska lag som Helsingborg, Öster, Landskrona och Trelleborg.

 

- Att få vara med om det är stort. Vi hade yngst trupp, lägst budget och ingen erfarenhet. Det var knappt nervöst heller, utan vi löste det ganska komfortabelt till slut.

 

”Det trodde man inte när man kom till Värnamo”

 

Charlies makalösa resa var avklarad. Från Division 3, via Division 2, Division 1 och Superettan till Allsvenskan. Den 3 april 2022 spelades premiären och debuten i Allsvenskan, för Charlie såväl som IFK Värnamo. Charlie fick hoppa in i matchminut 67 och spelade regelbundet under säsongen.

 

- Jag var mycket inhoppare. Det blev sju starter tror jag. Men det var häftigt. En häftig erfarenhet. Man har ju alltid kollat på Allsvenskan. Det var speciellt att få spela i Allsvenskan. Det trodde man inte när man kom till Värnamo.

 

- Vi lyckades ju hålla oss kvar, vi kom tia till slut. Mycket tack vare att vi hade en målskytt som kom igång, Marcus Antonsson gjorde ju ändå 20 mål. Det hjälpte mycket.

 

- Men vi fick en ny tränare då. Jonas hade ju inte den licensen och Robin, vår assisterande tränare, drog till Malmö som scout. Då kom Kim Hellberg in. Han har sagt i efterhand att han var lite orolig för hur vi skulle klara allsvensk nivå. Det skiljer rätt mycket mellan Superettan och Allsvenskan, mer än mellan Superettan och Division 1.

 

Säsongen 2022 blev inte bara allsvensk debut för Charlie – han gjorde även sitt första, och hittills enda, mål i landets högsta liga.

 

- Jag har faktiskt gjort mål i alla serier, i trean, tvåan, ettan, Superettan och Allsvenskan. Målet kom ju borta mot Helsingborg. Det var Anders Lindegaard som stod då tror jag. Det var coolt att få göra första allsvenska målet. Sedan slog vi Bajen hemma i omgången efter, då startade jag den matchen… så det var två bra matcher.

 

Värnamo säkrade kontraktet med god marginal under debutsäsongen och har lyft sig ytterligare under säsongen 2023.

 

- Vi ligger sexa-sjua i Allsvenskan och har ett jäkla bra lag i år, det har varit tuff konkurrens. Det är roligt att vara med om, men jag har inte spelat så mycket i år.

 

- Det gick bra på försäsongen. Jag spelade mycket, en del högerback faktiskt. Jag har varit lite allround här nu de senaste åren. Men så skadade jag ju foten precis innan säsongen. Det var ett ledband i foten som gick av. Jag missade de första 3-4 matcherna och det tog lite tag att komma i form. Sedan kom jag tillbaka och startade någon match, mot BP, och gjorde några inhopp. Men så fick jag hjärnskakning hemma mot Varberg, i mitten av maj tror jag det var. Då var jag också borta några veckor, så det har varit lite så där.

 

I skrivande stund har det blivit fem matcher under säsongen 2023, en från start och fyra inhopp.

 

”Hårt jobb låter klyschigt, men…”

 

Charlie är förmodligen inte ensam om att ha gått hela vägen från Division 3 till Allsvenskan, men det är en smått unik resa och med det kommer också unika erfarenheter.

 

- Det finns olika vägar att ta. Vissa går direkt, vissa går från ettan till Allsvenskan, vissa kanske går hela vägen från sexan. Men det har varit värt allt jobb man har lagt ner. För varje steg jag har tagit har jag känt att det har varit en nivåskillnad, och steget upp till Allsvenskan har väl varit ännu lite till, berättar Charlie.

 

Vad är viktigast att ta med sig när man kliver upp en nivå?

 

- Det är väl att hela tiden jobba hårt och vara ödmjuk. Att lyssna mycket på tränare och lära sig mycket av andra spelare i träning. Men också våga mycket. Att våga och vilja utvecklas. Det är väl det. Hårt jobb låter klyschigt, men att jobba hårt är viktigt. Att inte ge upp, utan jobba hela vägen och tro på sig själv.

 

Charlie är dessutom en av få spelare som har varit med på Värnamos klättring från Division 1 till ett stabilt mittenlag i Allsvenskan. En fin bedrift för många klubbar, men som blir än mer imponerande i just Värnamos fall.

 

- Det kräver ju en helt annan organisation i Allsvenskan, det är så stor skillnad. Från Division 1 till Allsvenskan är det som natt och dag. Man har ju sett skillnad organisatoriskt de här åren också, att det har blivit proffsigare när vi har gått upp i divisionerna.

 

- Vi har tränat väldigt mycket i Värnamo. Vi ligger på fem-sex pass i veckan plus match, under säsong. Det har vi egentligen gjort hela tiden, även när vi hade Jonas som tränare, men med lite annat upplägg. Han är en ikon i Värnamo och utan honom hade vi aldrig varit i Allsvenskan. Hans erfarenhet, hur han egentligen har byggt ihop laget från grunden, sedan har ju Kim och även Robin förvaltat det väldigt bra efter Jonas, och byggt vidare på en spelidé. Vi har en spelidé och en identitet som har format laget och vår resa. Vi spelar på ett visst sätt och tränar väldigt mycket fotboll.

 

Hur är det att ha en sådan ikon som Jonas Thern runt sig?

 

- Han har betytt väldigt mycket för mig, och hela klubben så klart. Jag fick mycket förtroende av honom första året, och även andra. Utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Han är den bästa tränaren jag har haft. Helt otroligt bra tränare och bra människa. Han är rättvis. Det spelar ingen roll vem det är, utan presterar man inte så spelar man inte. Det ledarskapet gillar jag. Det är inte många som vågar ha det ledarskapet, men han har ju sådan pondus och är trygg i sig själv.

 

Hur ser en typisk träningsvecka ut för er i Värnamo då?

 

- Om vi har spelat på en söndag så är vi lediga på måndagen, som den här veckan. Nu körde jag ett pass själv eftersom jag inte spelade. Sedan kör vi alltid ett pass på tisdagen. De som spelade kör återhämtning och rehab med vår sjukgymnast. De som inte spelade kör lite possession, smålagsspel och springer lite.

 

- På onsdagen är det oftast uppdelat i två grupper, oftast är det en högersida och en vänstersida. Det kan vara inspel, spel på sista tredjedelen, possession… då har vi ett pass per grupp. På torsdagen kör vi dubbelpass och då är det ”Bielsa”, heter det. Det är rätt jobbigt. Då kör vi intervaller, oftast är det åtta eller tio matcher, fyra eller fem minuter. Då är det förmiddag och eftermiddag, så man är ganska slut efter det passet.

 

- På fredagen kör vi smålagsspel eller ”Bielsa” igen, det beror på lite. Sedan är vi lediga på lördagen. Men det är kul att träna mycket. Framför allt är det mycket fotboll också, våra tränare vill köra mycket på fotbollsplanen.

 

”Jag bänkade mig själv”

 

Hur ser då livet ut för en allsvensk spelare? Följer man annan internationell fotboll eller blir det för mycket fotboll då? Som många professionella idrottare har Charlie de senaste åren dragit ner på sin fotbollskonsumtion.

 

- Nu kollar jag typ bara Superettan och Allsvenskan, mest Allsvenskan. Jag kollar inte så mycket Premier League som jag gjorde innan. Lite stänger jag av. Det blir nog så. Man orkar nog inte riktigt kolla fotboll hela tiden. Det var mycket mer innan, berättar Charlie.

 

- Jag fiskar mycket. Det tycker jag är jäkligt kul. Jag och min morbror är ute mycket. Jag är ute nästan en gång i veckan. Jag jobbade lite innan också. Jag har examen i ekonomi så jag jobbade lite på Nordea i Värnamo. Men det har inte blivit så mycket de senaste månaderna. Man får rätt mycket tid som fotbollsspelare. Många halvdagar och någon ledig heldag.

 

När man är på allsvensk nivå inkluderas man ju också i de populära FIFA-spelen. Och nog har Charlie sett till att lägga händerna på ett exemplar.

 

- Jag köpte FIFA förra året för jag tänkte att jag ska ha mig själv på FIFA. Det är ändå rätt kul. Jag hade ett lag förra året med många bra spelare, och så jag. Men jag tog ju bort mig själv till slut. Det gick inte… jag vann inga matcher. Jag antar att det var jag som inte höll måttet. Jag bänkade mig själv.

 

Vi öppnar upp Charlies spelarprofil på FC24 – FIFA-spelen har ju bytt namn till den nya upplagan – och ber honom utvärdera sig själv.

 

- Skottet är ju rimligt. Jag har inget bra skott. Annars är det ett ganska rimligt kort. Jag är ju hyfsat medel på allt annat. Fysik, dribblingar, jag är ganska medelbra på allting. Rörlighet och balans är bra, och uthållighet. Det är inget kort som skrämmer men det är ju kul att vara med. De har ganska bra koll, det får man ge dem.

 

Hur skulle du beskriva dig själv i verkligheten då?

 

- Jag har blivit en rätt all-round spelare som kan spela på många positioner. Passningsskicklig, uthållig och bra på huvudet. Det är väl de tre grejerna som sticker ut. Bra spelsinne också, avslutar Charlie.

 

--- --- ---

 

Röster om Charlie:

 

Christian Stridh, nuvarande tränare i HAIF och Charlies tränare i Öster:

 

- Att Charlie hade talang rådde det ingen tvekan om, men man blev lite orolig för hans skull när han tvingades till en höftoperation. Men han kom tillbaka efter den med en helt anna fysik än innan. Han jobbade stenhårt i sin rehab, utvecklade sin fysiska status och klev ut på planen igen bättre än innan operationen. Är väldigt glad för hans skull att han lyckats ta sig hela vägen till Allsvenskan.

 

Enes Ahmetovic, sportchef i IFK Värnamo:

 

- Charlie är en förebild för många. Han har visat att man genom dedikation, vilja och tro på sig själv kan ta sig från lägre divisioner hela vägen till fotbollens finrum. Charlie har på ett imponerande vis tagit kliv varje år som gått parallellt med att klubben har tagit kliv högre upp i seriesystemet.

 

Christian Ahlin, sportreporter Värnamo Nyheter:

 

- Charlie Vindehall är en av de spelare som har varit med på hela IFK Värnamos resa från Division 1 till Allsvenskan. Han är en hårt jobbande spelare. Gör alltid ett bra jobb. Löpstark och kan användas på olika positioner. Alltid trevlig och det känns som han betyder mycket för IFK Värnamo.

 

Linus Nilsson, nuvarande spelare i HAIF och tidigare lagkamrat i Räppe:

 

- Man har ju spelat med några duktiga spelare genom åren, men det är ju några som sticker ut. Charlie var en sådan spelare. Vi lirade två säsonger ihop i Räppe – en liten, tanig kille med någon form av Cech-hjälm på huvudet, som gjorde mest vad han ville i den serien.

 

Albin Nordin, nuvarande spelare i HAIF och tidigare lagkamrat i 96-laget i HAIF:

 

- Charlie har alltid varit en spelare som har fokuserat på vad han kan göra för att laget ska lyckas så bra som möjligt. När vi spelade tillsammans kunde man alltid passa bollen till honom och man visste att han skulle göra något bra med den. Jag tror att Charlie har kommit så långt för att han alltid har älskat fotboll och alltid varit seriös med det. Ett starkt minne jag har, och som jag vet står högt för Charlie också, är när vi vann på straffar mot Öster i DM-semifinalen. Jag kommer ihåg när vi spelade i vårt 96-lag och alla lagen man mötte hade en plan för hur de skulle stoppa Charlie. Det säger rätt mycket om hur duktig han var redan då och vilken respekt motståndarna hade för honom.