Kåserier

När jag gick på fortbildning i engelska på 1980-talet fick jag ta del av en forskningsrapport som sa att lärarna är den grupp som är mest konservativa när det gäller språkförändringar. Därmed är de inte förändringsbenägna, som det skulle kunna heta med ett modernt ord. Språkvetare däremot, är de som lättast accepterar att språket ständigt förändras. Övriga befinner sig på en skala mellan dessa båda ytterligheter.

Jag är lärare, visserligen pensionerad, och jag accepterar bara motvilligt språkets förändringar och vill att det ska vara så som det var när jag utbildade mig på 60- och 70-talen. 1960- och 1970-talen, för att vara tydlig.

Därför sitter jag fortfarande och ondgör mig över sportkommentatorer som säger att Linn Svan befinner sig fem sekunder bakom Jonna Sundling. Jag menar inte placeringen, utan att det heter efter. Svan är fem sekunder efter Sundling. Egentligen kan det ju vara så, att den som ligger framför ligger efter den som ligger bakom. Kul va?

Ibland undrar man hur en sådan här språkförändring, eller, i detta fall språkförsämring kommer sig. Hur började det? Vem satte igång det? I just det här fallet skyller jag på Christer Ulfbåge. Det var han som bytte ut efter mot bakom. Och andra sportkommentatorer har sedan följt efter, eller bakom som Ulfbåge kanske skulle uttryckt det.

I slutet av 80-talet hörde jag för första gången ett uttryck som jag tycker är mycket märkligt. Några socialarbetare berättade om en ny organisation i västra Örebro och sa att man skulle arbeta mot invånarna i Baronbackarna. Jag reagerade direkt. För mig är att arbeta mot och motarbeta synonymt och invånarna i Baronbackarna behövde man verkligen inte motarbeta utan snarare tvärtom. Man borde arbeta för dem i stället. Sedan följde ett antal år då alla arbetade mot andra människor. I alla fall i språket. I verkligheten, som väl var, arbetade man oftast för sina medmänniskor.

Det finns många uttryck som förändrats över tid. ”Ge järnet”, som betyder att man ger allt man har, byts allt oftare ut mot ”köra järnet”. Gissar att ursprunget har något med att smedhalvan ger järnet till smeden, men det är jag inte säker på. Däremot vet jag att uttrycket ”det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” har med smide att göra. ”Man ska smida medan järnet är varmt” betyder ungefär samma sak. När järnet kallnat är det svårare att böja. Nu hör man ofta ”det ska börjas i tid” och det kanske är rätt det också, men blir ju lite konstigt om man kompletterar med ”det som krokigt ska bli”.
Men alla säger inte så. Man ska inte ”dra alla över en kant...”

Men är jag helt immun mot förändringar i språket? Nej, naturligtvis inte. Jag har ibland lätt att ta till mig så kallade nyord. För några år sedan började man säga typ i typ tid och otid. Det ordet använder jag typ alltid sedan dess. Men det är kanske typ det enda ordet som jag faktiskt retar mig på att jag använder. Typ tror jag i alla fall...
Märkte ni förresten att jag i näst sista stycket skrev ”förändrats över tid”? Så sa man inte förr. Det är ett också nytt uttryck och det har jag tagit till mig. Jag kanske inte är så språkkonservativ när allt kommer till kritan...

Anders F

När men pratar med såna som inte spelar bowling och förklarar att vi bowlare har klot som skruvar sig nästan av sig själv och att banorna har lite olika oljeprofiler från gång till annan, höjer de på ögonen lite grann. 
Apropå det där med oljeprofil. Innan Strike & Co började krångla till profilen för oss mediokra bowlare, snittade jag 180. Året, då elitlaget hade fått hallen att göra svårare profiler, damp man ner på ett snitt på 145-150. OK, lite grann kan det faktiskt bero på vem som håller i klotet, men lite annat kan också vara orsaken till problemen och diskuteras ofta bland oss bowlare. Å andra sidan är det mycket som förändras, och ska förändras, inom all sport. 
Minns hur stavhoppsresultaten förbättrades när man gick från stål- till glasfiberstav. Nästan en meters höjning på några år.
Pratade en gång på sjuttiotalet med Örebrosonen, visserligen född i Västergötland, men tävlande för ÖSK, Lars-Erik Wolfbrandt. Jag sa i förbigående att tiderna på hans tid inte var riktigt nära de tider som presteras nu för tiden. Svaret var ganska kul, tycker jag:
"Nej, det är rätt, men då ska man veta att vi sprang med skidpjäxor på leråkrar."
Det var innan tartanbanor var uppfunna...

Anders F

Många är bäst när det gäller. Sån är inte jag. F.n. är jag sämst när det gäller och f.n. har varit i några år nu.

Jag tycker att jag gör samma sak varje gång jag bowlar; lagom snabb ansats, blicken riktad mot andra pilen från höger, bra släpp med mycket fingrar (vad det nu betyder, det är ju bara två hål för dem…) och bra släpp med handrörelsen uppåt mot pannan… Men ändå blir träffbilden sådan, att en fotograf med vidvinkelobjektiv skulle bli avundsjuk.

Men plötsligt händer det. Ja, inte att jag vinner på triss, men att allt stämmer och klotet går in i fickan och man får flera striker i rad. Kanske inte så många, men ett par tre i alla fall. Då drabbas man av hybris och tror att man hittat tillbaks till den där formen man hade för en fjorton femton år sen. Snart är man dock nere på jorden igen och undrar vad som hände och man funderar på att ta vägen förbi Storbron på hemvägen för att slänga kloten i Svartån.

Mitt personliga rekord över fyra serier är 907, varav en serie var 279, ett ganska hyfsat resultat om jag får säga det själv. Veckan efteråt åkte vi till Kumla och med stärkt självförtroende började jag spela. Efter fyra serier hade jag 527. Det går upp och det går ner i bowling som i det mesta.

Det är ju tur att man är försedd med så dåligt minne att man strax glömmer sina tillkortakommanden. Nu tycker jag att bowling är bland det roligaste som finns, för nu har jag glömt mina 111 i sista serien i senaste matchen.

Anders F