Sviten höll, och sagan är all

Välregisserat, som så många gånger förr nere på Svartåvallen. Men vi inleder med det faktum att vi löste tio raka segrar på hemmaplan i årets seriespel. Under hösten var det endast en 0-0-match borta mot Vadstena som förstörde ett så kallat clean sheet.

Avslutningen hemma mot BK Kenty bjöd kanske inte på något propaganda-spel. Likt matchen mot Wreta Kloster så var vi ganska segstartade. Kenty drev upp tempot och vi blev låga. 0-1 ganska tidigt. Men i andra visade vi tyngd och kunde till slut trycka in 2-1 på hörna, efter ett antal missade lägen.

Matchklockan började så sakteliga närma sig minut 90, när Tim Burton slutligen beslöt sig för att sätta sin prägel på det hela med ett så kallat sagoslut. Jocke Körva lyfter in en luftpastej från högerkanten, och där står han på bortre. 470+ matcher i den röda tröjan sedan debuten 2001, 4 avancemang och 4 degraderingar, halvdålig på Gurka, seger i Östgötacupen och ett antal missade målchanser de senaste 89 minuterna. Lagkaptenen Danny Chalmers får till slut äran att hänga 3-1 på matchens sista spark i sin sista match för moderklubben (vi utgår åtminstone från det, annars tappar vi lite av poängen här). Taket lyfter på Svartåvallen och stämningen är i klass med när Calle Svärd (efter tydliga påtryckningar från läktaren) hoppade in i slutet och satte ett icke matchavgörande mål mot Tubbe hemma 2014.

Tröjan fick han packa ner i väskan och ta med hem. Så tills dess att vi köper in ett nytt matchställ, så är nr.9 nu officiellt pensionerad.

Exakt 20 år sedan är det som våra vägar korsades första gången på en provträning på C-plans blöta höstmatta. Det har varit otroligt mycket känslor genom åren. Ense ibland, oense för det mesta, men alltid med glimten i ögat och bortglömt 5 minuter senare.

Segertågets lokförare ska nu sadla om och bli lokförare på riktigt. Tut tut!